Vladimir Lenin

Lenin föddes 1870 i det dåvarande ryska tsarväldet. Han kom inte från någon fattig familj: fadern kom från adelns lägre skikt. Dock råder inga tvivel om att flera av hans närmaste släktingar hatade regeringen och systemet. Lenins bror Alexander var medlem i en rebellgrupp som försökte mörda tsaren – Rysslands envåldshärskare. De misslyckades och Alexander hängdes 1887.

Lenin nämnde aldrig något om det här offentligt, men det måste ha spelat en viktig roll i skapandet av hans framtida liv. Samma år började han studera tidigare ryska revolutionärer och inledde kontakter med underjordiska rörelser. Från dessa lärde han sig tekniker för hemlig organisering: hur man skriver i osynligt bläck, hur man distribuerar illegal litteratur, hur man håller kontakten när man befinner sig i fängelse, hur man undviker angivare och polis. Men trots att Lenin beundrade underjordens konspiratörers mod och engagemang, var han fast besluten att undvika deras misstag och misslyckanden. Han vände sig istället till de nya kommunistiska teorierna, till Marx och Engels, som redan vann stort stöd utomlands, speciellt i Tyskland.

Ryssland var ett mycket underutvecklat land. Den överväldigande majoriteten av Rysslands befolkning var bönder som försökte tjäna sitt knappa uppehälle. Miljontals hade ingen egen jord, utan var tvungna att slava för de rika jordägarna.

Men vid sidan om detta medeltida system spreds nya industrier likt en löpeld. En modern arbetarklass, koncentrerad i stora, utländskt ägda fabriker, började organisera sig i städerna.

De ryska socialdemokraterna

Lenin anslöt sig till den socialdemokratiska rörelsen. Den bestod av en grupp intellektuella bosatta i utlandet, men även ryska marxistiska intellektuella och studenter som i hemlighet arbetade i Ryssland. Till skillnad från andra radikala rörelser i Ryssland så vände socialdemokraterna sina ansikten åt det nya industriproletariatet. De startade illegala cirklar för att lära ut moderna idéer och socialistiska teorier till arbetarna. Många av dessa hade nyligen flyttat till städerna och kunde knappt läsa eller skriva. Sedan gick de vidare genom att agitera bland arbetarna, för kamp mot de fruktansvärda förhållandena i fabrikerna, mot de lagar kapitalisterna använde för att hålla arbetarna på mattan och mot tsarens diktatur.

1890 bröt en våg av strejker ut och drog med sig tusentals arbetare in i politikens värld. Flera kom i kontakt med marxisterna. Från de här cirklarna tog ett nytt politiskt parti form: Ryska Socialdemokratiska Arbetarpartiet, RSA.

Lenin framstod som en ung ledare i nära kontakt med rörelsen i Ryssland. Efter att ha blivit arresterad, fängslad och deporterad, flydde han och och tillbringade därefter större delen av sitt liv utomlands. Där kunde han ha kontakt med den marxistiska rörelsen i andra länder. Detta gjorde det möjligt och lättare för honom att ta ett bredare och internationellt perspektiv på arbetarrörelsen och dess uppgifter, och aldrig hänfalla till trångsynt nationalism. Som vi ska se skulle detta visa sig avgörande för Lenins politiska utveckling och insatser.

Ett revolutionärt parti

I unga år kämpade Lenin hårt emot alla strömningar och idéer som han trodde skulle försvaga arbetarklassens kamp. I tidningen Iskra (Gnistan) argumenterade han mot strategin att mörda ämbetsmän och politiker, d v s individuell terrorism. Han visade istället att det skulle behövas en storskalig revolution, inte bara kulor och bomber från en handfull modiga och medvetna, för att krossa tsarsystemet. Under Lenins inflytande drev Iskra en massiv kampanj mot ekonomisterna i det socialdemokratiska arbetarpartiet som tyckte att partiet skulle begränsa sig till strejker och kamp för bättre löner och levnadsförhållanden. Istället talade Lenin för att partiet skulle arbeta för hela världens utsugna och förtrycktas rättigheter. Istället för att gå i spåren bakom arbetarnas spontana idéer, ville Iskra att det nya partiet skulle höja deras modiga strider till högre mål: att störta tsaren och kämpa för socialism.

Lenin insisterade på att om man inte övervann amatörmässigheten och etablerade ett disciplinerat, professionellt parti skulle det vara omöjligt att störta tsardömmet, med dess tränade armé och hemliga polis. Han hävdade att en enda tidning för hela Ryssland skulle göra det möjligt för partiet att länka samman strider, öka inflytandet och leda arbetarklassens ansträngningar mot ett gemensamt mål. Inom partiet skulle behövas största möjliga demokrati, annars skulle det vara omöjligt att kontrollera ledarnas idéer och handlingar, och försäkra att partiet verkligen reflekterade över massornas idéer och erfarenheter. Samtidigt skulle, när ett beslut fattats, alla partimedlemmar föra ut dem: partiet skulle stå som en man utåt för maximal effekt. Den här principen – demokrati i diskussion, enhet i praktik – blev senare känd som den demokratiska centralismen. Den var ett av Lenins viktigaste bidrag till taktiken för organiserandet av revolutionen.

1903 splittrades partiet i två fraktioner: bolsjevikerna, en majoritet ledd av Lenin, och mensjevikerna ledda av Martov och andra äldre ledare inom den ryska marxistiska rörelsen. 1912 hade de båda fraktionerna utvecklats till helt olika partier. Skillnaden mellan de två grupperna måste ha verkat väldigt liten till en början: splittringen började när mensjevikerna vägrade acceptera partikonferensens demokratiska beslut att avsätta några av deras ledare från Iskras redaktionsledning. Men bakom det här finns en mer påtaglig skillnad.

Mensjevikerna tyckte att arbetarklassen borde lita på den liberala flygeln av kapitalister för att störta tsaren och upprätta demokrati. Bolsjevikerna däremot, tyckte att arbetarklassen alltid skulle vara självständig och lita till sin egen kraft. Arbetarklassen borde sätta som sitt mål att själv spela en ledande roll i revolutionen, vilket var det bättre sättet att besegra kapitalisterna under de kommande åren.

Sovjeter

1905 bröt stormen ut. En fredlig marsch till tsarens palats dränktes i blod av armén som öppnade eld mot arbetarna och dödade män, kvinnor och barn. Helvetet brakade löst. De ryska arbetarna gick ut i historiens största generalstrejk: ropen efter bröd breddades till krav på yttrandefrihet, parlament och en republik. Viktigast av allt var dock att arbetarna införde en ny form av organisation – sovjeterna. Dessa demokratiska råd förde samman arbetare från varje industrigren och område. Arbetarnas ledamöter var direkt valda och kunde avsättas när som helst. De organiserade kampen och visade arbetarklassen hur den kunde organisera sig. Råden var fröna till den framtida arbetarstaten.

Inom många områden begränsade sig sovjeterna till strejkaktioner och försvar från polisens repression. Men i Moskva hade bolsjevikerna ett betydande inflytande. Lenin talade för ett väpnat uppror riktat mot tsaren. Han skrev till bolsjevik-aktivister:


”…miliser kan vara av vilken styrka som helst, i början två eller tre personer. De måste beväpna sig så gott de kan (gevär, pistoler, bomber, knivar, knogjärn, käppar, fotogendränkta trasor för att starta bränder, rep eller repstegar, spadar för att bygga barikader, pyroxylin patroner, taggtråd, spikar mot kavalleri o.s.v.).”

Sovjeterna reste sig och kämpade tappert, men den 17:e december blev de besegrade. Ur detta drog de mensjevikiska ledarna slutsatsen att massorna aldrig borde ha tagit till vapen. Lenin höll inte med dem:

”Tvärtom borde de tagit till vapen än mer resolut, energiskt och aggresivt. Vi borde ha förklarat för massorna att det var omöjligt att hålla kampen i en fredlig strejk, och att en orädd och obeveklig väpnad strid var nödvändig.”

Åren efter nederlaget av 1905 års revolution blev hårda för marxisterna. Varje motgång för arbetarrörelsen leder oundvikligen till en tillbakagång för revolutionära idéer. Under de följande åren av repression kämpade Lenin mot två tendenser i RSA som hade hindrat revolutionens framgång om de tillåtits växa ohejdat.

Den första av dessa var en högertendens. En gruppering av de mest extrema mensjevikerna – ”Likvidatorerna” – bestämde sig för att RSA:s hemliga underjordiska organisation borde upplösas. I dess ställe ville de koncentrera sig på att bygga bara ett lagligt parti. Lenin motsatte sig kraftigt detta, och övertygade partiet som helhet att avfärda detta som ett försök att överge den revolutionära uppgiften och enbart kämpa för fredliga reformer.

Den andra tendensen Lenin bekämpade var en ultra-vänsteristisk strömning inom bolsjevik-fraktionen. Deras åsikt var rakt motsatt Likvidatorernas: att RSA enbart borde koncentrera sig på underjordiskt arbete, och vägra utnyttja några som helst lagliga möjligheter. Särskilt motsatte de sig RSA:s deltagande i val till Duman, Rysslands parlament.

Kommunistiska politiker

Lenin ansåg detta vara ett farligt misstag. Partiet borde använda val till att samla stöd och sprida sitt budskap. Dess parlamentsledamöter skulle dock vara av en annan sort än de vanliga, privilegierade politikerna. De skulle vara från arbetarklassen, komma till Duman i sina vanliga kläder och behandla all ceremoni och vräkighet i parlamentet med förakt. De skulle använda sin position som en plattform för att avslöja tsaren och uppmana arbetarna utanför parlamentet att gå med i kampen.

Lenins fokus på behovet av att kombinera lagligt och olagligt arbete var extremt lyckat. När arbetarrörelsen 1912 började återhämta sig i en våg av masstrejker representerade bolsjevikerna gräsrötterna mycket bättre än mensjevikerna eller likvidatorerna. Till sist lyckades bolsjevikerna etablera sig som ett helt separat parti.

Allt verkade klart för en sista konfrontation med tsarismen. 1914 kastades dock hela Europa in i Första världskrigets kaos och massmord. Av alla socialdemokratiska och arbetarpartier var det bara ett som stod stadigt emot nationalism och krig: bolsjevikerna.

Första världskriget förvandlade Europa till ett blodigt helvete mellan 1914 och 1918. Fyra år av svårt skyttegravskrig i Frankrike och ett samlande av kolonier i Mellersta Östern och Afrika resulterade i minst 8 miljoner döda soldater. Hundratusentals värnpliktiga ungdomar från Tyskland, Ryssland, Österrike, Frankrike, Italien, Storbritannien och dess kolonier blev nermejade av maskingevär, sprängda av granater, kvävda med giftgas eller strimlade till trasor på taggtråd och nedtrampade i leran i ingenmansland.

Civila fick lida fruktansvärt även dem. Fem miljoner dog av hunger och sjukdom. Ytterligare 6 miljoner, svaga efter fyra år av lidande och bedrövelse, omkom i en influensaepidemi som härjade på kontinenten 1918-1919.

Mot kriget!

För Lenin var det ett imperialistiskt krig: de rika kapitalisterna kämpade mot varandra för större delar av världens rikedomar och tvingade arbetare att sköta krigandet åt dem. Lenin sa: ”Föreställ er själva en slavägare som har ägt 100 slavar stridande mot en slavägare som äger 200 slavar, för en ”rättvisare” fördelning av slavar.” Arbetarna i Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Tyskland skulle inte ta parti för sina ”egna” kapitalister, utan istället enas mot det imperialistiska kriget. De borde vända det från ett kapitalistiskt krig för profit till ett arbetarnas krig mot kapitalisterna. Lenin reste sina berömda paroller:

”Huvudfienden finns hemma!”

”Gör det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig!”

Men de franska socialisterna, det brittiska arbetarpartiet, de ryska mensjevikerna; alla stödde de kriget i ”fosterlandslojalitetens” namn. Även bland de få socialister som var mot kriget, var de inte många som ställde sig bakom Lenins paroller. Som bäst ville de ha en omedelbar demokratisk fred, då de tyckte att idéen att förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig mot kapitalisterna var extremt.

Även de storslagna tyska socialisterna – det vid tidpunkten viktigaste och mest respekterade socialistiska partiet i världen – gav sitt stöd till det imperialistiska kriget. De tyska socialistpartiet hade kritiserat den Andra Internationalen, som förbundit sig att ”utnyttja den ekonomiska och politiska krisen som kriget skapat för att resa massorna och påskynda den kapitalistiska världsordningens fall”. Men nu förådde de sina egna principer och hela idéen om den proletära internationalismen.

Bara ett socialistiskt parti var emot kriget från dess start: de ryska bolsjevikerna.

Under ett krigs första månader finns det alltid en stark stämning av patriotism och nationalism. Men när tusentals familjer är splittrade, när deras söner blir hemskickade i liksäckar, när kriget pris känns i långa brödköer och till och med längre arbetsdagar, då svänger stämningarna.

Februarirevolutionen

Flaggviftandet och entusiasmen för kriget dunstade bort i Ryssland. Oron sjöd i fabrikerna, på landet och i armén. I februari 1917 brast det ut i det öppna och den ryska monarkin slets ner för gott.

Februarirevolutionen började med att tusentals arbetarkvinnor i textilfabriker gick ut i strejk och krävde bröd. De skickade strejkvakter till den stora metallindustrin för att söka stöd hos sina bröder. Ropet på bröd dränktes snabbt i ett stridsrop för ett slut på kriget. Armén tog till vapen mot folket, men många soldater vacklade under trycket från massorna. Ur stånd att kunna lita på arméns beskydd, avgick tsaren.

En ny provisorisk regering tillsattes, bestående av kapitalistiska ministrar och representanter för mensjevikerna.
Men det här var inte den enda makten i landet. Arbetarna bildade sovjeter: råd med delegater från fabrikerna och kasernerna. De här organen var mer demokratiska än något parlament. Arbetarnas och soldaternas deputerade kunde dras tillbaka närsomhelst, och återspeglade därför direkt massornas behov.

Lenin skyndade sig tillbaka till Ryssland från Schweiz. En grupp av moderata socialister mötte honom på järnvägsstationen i tron att han skulle stödja den nya regeringen. Han avfärdade dem med förakt. Till deras häpnad höll han ett flammande tal där han slog fast att revolutionen inte var över, brännmärkte den nya regeringen, krävde att de omedelbart skulle göra slut på kriget och talade för att arbetarnas sovjeter skulle ta makten själva.

Till och med det gamla gardet av bolsjeviker trodde att Lenin slutligen hade blivit galen. Men han övertygade partiet att anta hans ståndpunkt. För det var klart att arbetarna och soldaterna höll på att förlora förtroende för den provisoriska regeringen – den vägrade ge jorden åt bönderna, fabrikerna till arbetarna och att dra Ryssland ur kriget.
Arbetarna i en fabrik proklamerade att ”den enda makten i landet måste vara arbetar-, soldat- och bondedeputerades sovjeter, vilka vi ska försvara med våra liv”.

All makt åt sovjeterna

I juni var bolsjevikernas slagord ”All makt åt sovjeterna!” ivrigt använt av tiotusentals demonstrerande arbetare. Men majoriteten litade fortfarande till regeringen. En misslyckad resning ägde rum i juli, trots Lenin och bolsjevikledares råd och varningar om att massorna inte var redo för att med sovjeterna ta makten ännu. Bolsjevikerna blev än en gång tvingade under jorden.


Demonstration i Petrograd, juni 1917. Banderollen i förgrunden lyder: ”Ner med de 10 kapitalistiska ministrarna. All makt till arbetarnas, soldaternas och böndernas sovjeter. Och till de socialistiska ministrarna. Vi kräver att Nikolay II blir förd till Peter-Paulfästningen.”

De tsartrogna rojalisterna var inte nöjda heller. En extrem högergren uppstod inom armén, som under Kornilovs ledning marscherade i ett försök att störta den provisoriska regeringen och sätta tsaren på tronen igen. Regeringen fick panik och tvekade eftersom kapitalisterna var långt ifrån fientliga till idéen om en militärkupp.

Men bolsjevikerna tvekade inte. De kom fram ur sina gömmor, bekämpade Kornilov med vapen i hand, och manade arbetarna och deras sovjeter att bojkotta alla Kornilovs truppförflyttningar och hindra honom från att använda järnvägarna och telegraferna. Tack vare detta gick Kornilovs kuppplan i stöpet.


Kornilov

Bolsjevikernas hela inställning till högerkuppen var en lysande succé. Bolsjevikerna hatade den provisoriska regeringen, men de kämpade ändå tillsammans med arbetarna och bönderna som fortfarande stödde den provisoriska regeringen, för att hindra general Kornilov att störta den. Den här politiken – enhetsfronten – var avgörande för bolsjevikernas kommande seger, och var en viktig del av Lenins politik. De kämpade sida vid sida med de som stödde regeringen, med syftet att vinna arbetarnas och böndernas förtroende, och leda dem till en ny revolution som kunde störta kapitalisterna helt och hållet.


Demonstration i Petrograd, juli 1917

Röda oktober

Slutligen, var majoriteten av delegaterna i Rysslands sovjeter övertygade om nödvändigheten att själva ta makten. Den 24 och 25 oktober, under ledarskapet av bolsjeviker som Leo Trotskij, tog beväpnade arbetare lojala till sovjeterna över järnvägsstationerna, livsmedelsbutiker, telefonväxlar, postkontor och kraftanläggningar. Upproret var hastigt och bestämt med överraskande lite blodspill. Vid en kongress för ryska sovjeter dagen därpå var revolutionen välkomnad med vild entusiasm. Lenin intog plattformen och förklarade: ”Vi skall nu fortsätta att uppföra det socialistiska systemet!”

Den nya sovjetregeringen gav land till bönderna, införde arbetarkontroll över fabrikerna, tog bort privategendomen från de rika och tog in nya lagar för att befria kvinnor, homosexuella och förtryckta nationaliteter. Det styrdes helt och hållet som en arbetarklassens demokrati – helt olik det byråkratiska diktaturerna som vanärar ordet socialism i länder som Kina och Nordkorea idag. Bolsjevikerna skapade inte enpartistaten förrän koalitionen med vänster-SR gick i stöpet. Andra partier förbjöds först då de reste vapen mot arbetarrevolutionen.

Lenin var inte heller någon diktator, vars ord var lag och måste följas. På den viktiga frågan angående att skriva under ett omedelbart fredsavtal med Tyskland, blev Lenin nedröstad och förblev i minoritet fram till det att hans slutligen övertalade partiet och den ryska regeringen att dra sig ur kriget (i Fördraget i Brest-Litovsk, 1918).

När 14 olika kapitaliststaters arméer invaderade Ryssland och hjälpe till att beväpna de tsarvänliga ”Vita trupperna”, kämpade Sovjetrepubliken emot, organiserade en Röd Armé och krossade slutligen de Vita.

Världens första arbetarstat hade överlevt, men priset var högt.

Ryssland var ett isolerat och efterblivet land som hade blivit ödelagt efter år av krig mot dem som kämpade för ett återinförande av kapitalismen. Lenin insåg nödvändigheten i att göra en smärtsam men tvungen reträtt. Hans ”Nya Ekonomiska Politik” involverade en tillfällig uppmuntran av privat kapitalism i jordbruket i syfte att reparera skadan så fort som möjligt och stoppa bönderna från att sabotera matproduktionen. Men Lenin trodde aldrig att detta skulle vara ett sätt att skapa socialism. Han förstod alltid att det var just en reträtt som måste avslutas.

För en världsrevolution

Lenin hävdade, precis som Marx gjort före honom, att för att socialismen ska segra måste också kapitalister i länder med hög utveckling störtas. Han tog ledningen i organiserandet av ett nytt revolutionärt världsparti, den Kommunistiska (tredje) Internationalen (ofta omnämnd som Komintern), efter förräderiet mot den Socialistiska (andra) Internationalen. Den Tredje Internationalen knöt samman revolutionära partier över hela världen i en gemensam kamp för att upprepa Oktoberrevolutionens framgångar och öppna vägen mot internationell socialism.

Lenin tog under sina sista år, trots att han blivit invalidiserad av en stroke och knappt kunde arbeta, också upp kampen mot den framväxande byråkratin i Sovjetunionen. Med större framsynthet än någon annan, varnade Lenin för det farliga framväxandet av en odemokratisk byråkrati i partiet och Sovjetstaten. Han beskrev Sovjetryssland som en arbetarstat med ”byråkratiska deformationer” och drev en kampanj för att stoppa det ryska partiet och staten från att spela herre över andra nationaliteter som georgierna, vilka hade blivit förtryckta under tsarismen och som nu började bli behandlade som underordnade igen. Han pekade särskilt ut Stalin – den man som skulle bli den ensamma diktatorn och byråkratins ledare – som opassande för en befattning i den socialistiska regeringen och föreslog att han skulle bli avsatt från sin post som generalsekreterare.


Lenin varnade för Stalin och byråkratins framväxt

Lenin dog efter en lång tid av sjukdom i januari 1924. Idag vet vi att han sista kamp misslyckades, och att Sovjetryssland slutligen dukade under för den byråkratiska och stalinistiska cancer som eliminerade arbetarnas alla rättigheter. Det har slutat med återupprättandet av den kapitalistiska marknadens vansinne i Ryssland, tillsammans med arbetslöshet, fattigdom och kriminalitet.

Men den stora Ryska Revolutionen och Lenins arbete visar den revolutionära ungdomen av idag att kapitalismen kan störtas; att internationalism och byggandet av ett socialistiskt världsparti inte är något omöjligt. Med ett disciplinerat revolutionärt parti i likhet med bolsjevikerna i sin spets, kan arbetarklassen överkomma alla hinder. I framtida strider som det 21 århundradet kommer att föra med sig måste en ny generation lära sig av Lenins liv. Vi måste studera hans skrifter och kämpa för nya Oktoberrevolutioner, som kan mäta sig med och överskrida 1917!

– REVOLUTION Sverige

Vidare läsning:

Imperialismen, kapitalismens högsta stadium

Verk av Lenin att läsa på nätet – många av Lenins verk finns att läsa på marxists.org, t. ex. Staten och revolutionen

Annonser
Det här inlägget postades i Marxistiska Revolutionärer. Bokmärk permalänken.