Vad menar vi med kommunism?

Ordet framkallar bilder av en grå värld där alla är likadana, där köer bildas för vardagsvaror, ingen kan vädra sina åsikter av rädsla för den hemliga polisen, och alla bär tråkiga kläder. Det är en bild av likformighet, repression och sterilitet. Sedan de östeuropeiska staternas kollaps 1989 har ordet kommunism burit med sig en annan, lika negativ bild – bilden av misslyckande. Sovjetunionen och dess lydstaters kollaps bevisade att den ”kommunistiska” ekonomin inte fungerade.

Men för oss betyder kommunism något annat. Det betyder en kamp mot de djupt rotade orättvisorna i systemet vi lever under idag. Att ta parti för arbetarklassens folk runt om i världen när de kämpar för ett bättre liv, och att peka på vägen framåt mot en framtid fri från fattigdom, förtryck och krig.

Vi lever under det kapitalistiska systemet. En handfull multimiljardärer äger majoriteten av världens rikedomar. Medan tillräckligt mycket mat produceras för att mätta hela världen betalas bönder för att förstöra mat som inte kan säljas för en vinst, och miljontalas människor går hungriga. Varje år är vi tiotusentals som lämnar skolan och genast hamnar i bidragsberoende eller i rejält underbetalda ”träningsprogram” utan arbete i slutändan. Man säger till oss att det inte finns tillräckligt många jobb för att räcka till alla, trots att det finns bostadshus och sjukhus att bygga, utbildningar och transportsystem att förbättra, och miljontals andra saker som folk skulle kunna göra för att förbättra livet för oss alla. Hela länder i Afrika, Asien och Latinamerika hålls i underutveckling, inte för att dessa länder har mindre naturtillgångar än Europa, Japan eller Nordamerika utan för att varje beslut som fattas kring vad som ska produceras och hur kontrolleras av de mäktiga bankerna och företagen i de rikaste länderna. Allt de vill är att skapa enorma vinster, på majoritetens bekostnad.

Kommunismen är en kritik av den kaos och den omänsklighet som råder under det kapitalistiska systemet – men den går längre än så. Vissa människor vill bara drömma om en bättre tillvaro. För dessa finns en mängd religioner. Var och en av dem predikar underlydnad mot överheten här och nu, i den värsta överenskommelsen någonsin: evig salighet när du väl ligger i graven. Kommunismen utfärdar inga sådana barnsliga löften. Vårt svar är att inte vänta, utan att slå tillbaka nu.

Kommunister anser att den viktigaste klyftan inom mänskligheten inte är vare sig ras, nationalitet, kön eller religion. Det är klass. Vid sidan av den lilla handfull rika profitörer står arbetarklassen. Världens arbetarklass utgörs av människor utan andel i det kapitalistiska systemet. Världens arbetarklass består av miljarder lönearbetare. Medan kapitalisterna äger fabriker, anläggningar, maskinparker, enorma andelar aktier och pengar att investera över hela världen med ett knapptryck, har arbetarklassen inget annat än ett antal hårt förtjänade ägodelar och sin arbetsförmåga. Vårt arbete producerar allting, all rikedom på planeten, men det ägs och kontrolleras av kapitalisterna.

I den våg av radikalisering som följt de senaste åren, med utbrott av masskamp i flera länder i Sydamerika, enorma demonstrationer och strejker i flera europeiska länder och även i USA, i form av lokala uppror i Kina med mera, har det varit arbetarklassen som gått i fronten i kampen mot exploatering och förtryck. Utifrån sina ansträngningar har arbetarklassen visat vägen framåt mot en ny sorts samhälle – där produktionen kan planeras för att möta verkliga behov, där allt arbete som behöver utföras kan delas upp mellan de miljoner människor som finns tillgängliga.

Många säger att kommunism är odemokratiskt, men se då på den parodi till demokrati som existerar i Västvärldens borgerliga demokratier idag. Vi får chansen att sätta ett kryss på en papperslapp vart fjärde år, men alla de verkliga besluten fattas åt oss av företagsdirektörer, statstjänstemän, domare, polis- och militärchefer som ingen någonsin röstat fram, och som ofta kommer från rika och mäktiga familjer.

Arbetarklassens kamp genom historien visar att det finns ett bättre sätt, en sorts demokrati som verkligen ger folk kontroll över sina liv. Gång på gång har arbetare skapat sina egna demokratiska råd, som innehåller delegater från fabrikerna, arbetsplatserna, godsen, bostadsområdena och fackföreningarna. Dessa har utsett representanter som kan ersättas när som helst, som hålls ansvariga inför folket som de ska kämpa för. Det var arbetarråd av den här typen som utgjorde den ryska revolutionens ryggrad 1917. Under revolutionens första tid hade den ryska arbetarklassen mer verklig kontroll, mer makt över sina egna liv än något annat folk i historien. De använde den för att avskaffa profitsystemet för att istället planera ekonomin för folkets bästa.

Det är vad kommunister kämpar för idag. Om arbetarklassen hade makten skulle det kapitalistiska samhällets orättvisor gradvis kunna överkommas. Istället för att användas till att kasta fler arbetare i bidragsberoende skulle ny teknologi kunna användas för att lätta arbetsbördan och förkorta arbetsveckan. Genom att organisera arbetet efter behov snarare än profit skulle vi kunna låta hemarbeten, såsom tvättning, matlagning o.s.v. utföras på tillbörliga daghem, tvätterier och restauranger. På så vis skulle vi befria kvinnorna från bördan av att utföra hushållssysslor.

Genom att planera ekonomin demokratiskt skulle kapitalismens överproduktion upphöra och miljöförstöringen motverkas.

Detta skulle inte vara ett grått, livlöst samhälle, utan ett där en äkta demokratisk kontroll skulle föra med sig ett utbrott av debatt och diskussion om vilken sorts värld vi vill bygga. Vi skulle få mer fritid, mer variation, mer kultur, mer utbildning och mer frihet. Till skillnad från de enorma organisationerna för statlig repression – som den kapitalistiska minoriteten måste ha för att hålla arbetarklassens majoritet på plats – skulle inte en arbetarstat behöva någon hemlig polis eller permanent armé riktad mot folket. Så länge som minoriteten av kapitalister fortfarande existerade och kämpade för att få tillbaka kontrollen skulle de motarbetas av den beväpnade majoriteten, organiserad efter demokratiska principer. Men utan sin privata egendom skulle kapitalistklassen till sist vissna bort, och tillåta att alla arbetarstatens uppgifter togs över av samhället som helhet.

Det är vårt mål – ett kommunistiskt samhälle utan klasser, borgerlig privategendom eller förtryckarstat. Det är ett möjligt, realistiskt mål, eftersom kapitalismen gjort det möjligt genom att utveckla industrier som kan producera tillräckligt för alla. Vid sidan av det har den även frambringat arbetarklassen, som kan organisera ett nytt system där alla kan njuta av det som produceras. Det är ett nödvändigt mål, eftersom kapitalismen har gjort det nödvändigt, genom att reducera mänsklighetens majoritet till fattigdom och desperation.

Kommunismen är möjlig och nödvändig, men den är inte oundviklig. Det finns enorma hinder på vägen. Det första är statsapparaten. Polisen och armén kommer att användas mot varje seriöst försök att avskaffa profitsystemet. Det är i sista hand vad de finns till för. I Chile 1973 försökte socialistpartiet förändra samhället enligt socialistiska principer genom att utfärda nya lagar i parlamentet. Snart visade armén var den verkliga makten under kapitalismen ligger, genom att störta den framröstade regeringen och mörda tiotusentals av de mest handlingskraftiga arbetarna.

Det är därför kommunister är revolutionärer. Vi vet att all historia visar på behovet för arbetarna att krossa kapitalisternas armé, polis och byråkrati genom ett våldsamt uppror. I deras ställe vill vi ha en regering baserad på arbetarråden och den beväpnade arbetarklassen.

Det finns ett annat hinder för kommunismen. Det är nationalstaten. Inget land kan räkna med att självt kunna producera tillräckligt för folket. Världsekonomin är internationell. Den ryska revolutionen misslyckades i slutet för att den inte lyckades spridas till andra länder. Man tvingades att handla och sluta avtal med Väst, och ett skikt av byråkrater utvecklades, som blev rika och mäktiga på sin position som mellanhänder. Dessa parasiter – stalinisterna – övergav idén om världsrevolution och hävdade att det skulle vara möjligt att bygga socialismen i ett land, omringat av kapitalistiska länder. De krossade arbetarorganisationerna, avskaffade arbetarklassdemokratin, skrotade kvinnors, nationella minoriteters och homosexuellas rättigheter. De slängde ut äkta kommunister ur Kommunistpartiet, och mördade dem i tusental. De försökte planera ekonomin utan att ge folkets massor någon röst i frågan om vad som skulle produceras, och de producerade varor av låg kvalité och en dyster tillvaro för massorna. De hade hamnat i en sits där de tillslut återförde kapitalismen till Ryssland, med all massarbetslöshet, brottslighet, nationalism och förtvivlan som den för med sig.

Inte så konstigt att kommunism är ett fult ord idag. Vi måste återupprätta dess sanna betydelse – världsrevolution, arbetardemokrati, jämlikhet och verklig frihet.

Annonser
Det här inlägget postades i Marxism. Bokmärk permalänken.