Marxism eller anarkism?

REVOLUTION vill bygga en rörelse som kan störta det rådande systemet och skapa ett samhälle baserat på jämlikhet och frihet. Men vi är inte en anarkistisk organisation. Vi är marxister. Den här artikeln förklarar skillnaden mellan marxism och anarkism på en viktig punkt: staten.

Anarkister vill avskaffa staten. För många framstår detta som otänkbart. Trots allt, resonerar det ”sunda förnuftet”, skulle samhället kollapsa utan en statsmakt som håller ihop saker och ting. Det sägs att allt skulle avstanna utan en regering. Utan domstolar och polis skulle alla ta varje möjlighet att suga ut, råna och utnyttja varandra. Detta är de vanligaste argumenten som möter anarkister.

Vi motsätter oss helt denna kritik. Vår kritik av anarkister är helt annorlunda. Vi håller med anarkisterna om att staterna inte existerar för att hålla ihop samhället eller för att skydda vanligt folk från brott. De existerar för att skydda de rikas egendom och privilegier. I ett riktigt rättvist samhälle, ett genuint kommunistiskt, skulle materiella brister, fattigdom och klasskillnader har överkommits. Det skulle vara möjligt att förvalta ekonomin och planera produktion och distribution av varor, utan ett behov av en särskild från befolkningen avskild statsapparat. Vad gäller brottsligheten orsakas den till större delen av fattigdom. Eventuella genuint anti-socialistiska brott, såsom våldtäkt eller våld, skulle tas om hand mycket mer effektivt av själva samhället än någon polisstyrka.

Våra meningsskiljaktigheter med anarkisterna handlar inte om vad som kan tänkas vara möjligt i ett framtida samhälle. De handlar om hur vi över huvud taget ska kunna få ett nytt samhälle. Därför tror vi inte att staten helt enkelt kan upplösas. Innan vi gör oss av med är det nödvändigt att först skapa en ny typ av stat.

Det här låter som en motsägelse, men i själva verket är det den enda revolutionära vägen framåt.

Vår utgångspunkt är att förstå allting i form av klassbegrepp. Under det nuvarande systemet är samhället uppdelat i två huvudsakliga klasser. Kapitalisterna är en minimal minoritet, som äger fabriker, banker, land och huvuddelen av alla aktieposter. Kort sagt kontrollerar de den överlägset största delen av all rikedom i samhället. Rikedomen produceras dock av den andra huvudsakliga klassen: arbetarklassen. Arbetarna är i överväldigande majoritet till antalet. De har inget annat än några få ägodelar, betalda med surt förvärvade löner. Till skillnad från kapitalisterna har de bara sin arbetskraft att sälja. De producerar allt, kapitalisterna äger det.

Från denna ståndpunkt belyser vi staten. Hela statsapparaten – armén, polisen, domarna och de ansiktslösa statstjänstemännen – är inget annat än ett verktyg för en klass styre över en annan. Bakom alla de vanliga fagra fraserna om demokrati, patriotism, lag och ordning vill vi se staten för vad den är. Till syvende och sist är staten varken mer eller mindre än en beväpnad styrka till privategendomens försvar.

Innan vi kan avskaffa klasser och planera produktionen för behov istället för profit måste minoritetens privategendom göras till majoritetens allmänna egendom. Det betyder att den kapitalistiska staten måste krossas och kapitalisternas egendomar konfiskeras. Samhällets splittring i klasser kommer inte att försvinna omedelbart. Istället måste arbetarklassen använda nya lagar och direkt kamp för att hindra kapitalisterna från att klamra sig fast vid sina rikedomar, och från att ta dem tillbaka.

Kort sagt kommer arbetarklassen att bli den härskande klassen. Vi kommer att behöva vår beväpnade makt till försvar för vår egendom; en arbetarstat.

Vid den här punkten kommer anarkister att protestera. Skulle inte denna stat bli precis lika illa som den gamla? Vi hävdar att den inte skulle bli det – den skulle vara radikalt annorlunda. Till skillnad från den kapitalistiska staten skulle en arbetarstat vara ett verktyg för den överväldigande majoritetens styre över en handfull före detta exploatörer. En sådan stat behöver ingen särskild apparat för hemlig repression, ingen stående professionell armé riktad mot folket, ingen hemlig permanent byråkrati. Den kommer att basera sin makt på den beväpnade befolkningen och på arbetarklassens bredaste demokratiska kontroll genom demokratiska arbetarråd. Dessa ska kunna utse sina delegater direkt, och återkalla dem så fort arbetarna vill det.

Till anarkister som seriöst vill ändra samhället ställer vi en fråga. Hur kommer ni att ta hand om kapitalisterna när de drivits undan från makten? Kommer folket vara berättigat att organisera sig för att hindra dem från att bilda privata arméer och motsätta sig majoritetens vilja? En sådan organisation kommer, oavsett vad ni väljer att kalla den, till alla syften och ändamål att vara en stat. Det skulle vara en apparat för att möjliggöra en klass styre över en annan. Men denna gång skulle rollerna vara ombytta. Staten skulle inte vara något annat än den organiserade kraften hos arbetarklassen.

Anarkisternas sista försvarsutpost blir då att makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut! Hur skulle vi kunna hindra detta från att ske?

Bolsjevikerna var tvungna att lösa det problemet då de etablerade en arbetarstat efter den ryska revolutionen 1917. De antog fyra principer:
– Inga privilegier. Ingen befattningshavare kunde få högre lön en genomsnittlig yrkesarbetande.
– Alla officiella poster skulle roteras för att förhindra framväxten av ett inrotat byråkratskikt.
– Alla arbetare skulle bära vapen, så att revolutionen kunde skyddas från såväl externa som interna hot.
– All makt skulle ligga hos arbetarråden, vars delegater skulle utses på arbetsplatserna och arbetarklassområdena. Dessa skulle rapportera till massmöten och kunde av arbetarna ersättas när som helst, inte bara vart fjärde år som i svenska val idag.

Den ryska revolutionären V.I. Lenin sammanfattade det hela då han sa ”När alla är byråkrater är ingen byråkrat”. Hela tanken var att då all privat kapitalistisk egendom avskaffats och alla försök från kapitalisternas sida att återta den övervunnits skulle den gamla kapitalistklassen gradvis dö ut. Deras barn och ättlingar skulle tvingas arbeta som alla andra. Behovet av en apparat för den ena klassens styre över den andra – till och med till fördel för arbetarklassen – skulle försvinna. Regeringen bestående av personer skulle ersättas av ”tingens administration”. Arbetarstaten skulle gradvis vissna bort fullständigt.

Den ryska revolutionen utvecklades felaktigt. Stalin och hans anhängare avskaffade varje uns av arbetarklassdemokrati och -kontroll. Makten hamnade istället i händerna på ett monstruöst regemente av byråkrater. Anledningen till detta var dock inte att arbetarnas massor korrumperats av för stor makt. Anledningen var att arbetarnas råd och masskontroll underminerades då Ryssland tvingades kämpa för att försvara sin revolution mot fjorton kapitalistiska länders arméer, samt att revolutionen inte spreds. Ryssland var ett efterblivet land, och kunde inte bygga socialismen på egen hand. Ett helt lager av mellanhänder och byråkrater uppkom.

För att undvika att detta händer i framtiden måste en stark internationell rörelse byggas, så att nästa land där arbetarna tar makten inte är isolerat länge, utan snart får sällskap av andra länder. Som kontrast är den anarkistiska lösningen att inte bygga någon sorts stat över huvud taget, inte ens en demokratisk arbetarstat. Dock kommer kapitalisterna aldrig att hindras då de försöker ta tillbaka sin egendom – något som de definitivt kommer att försöka.

Genom att motsätta sig hela idén med en stat i den händelse att den slår fel avfärdar anarkisterna något som är grundläggande om arbetarna ska ha en chans att besegra borgarna och bygga ett klasslöst socialistiskt samhälle. Detta är som ett fotbollslag som vägrar att sparka på bollen. På så sätt garanteras att man inte gör självmål, men man har ingen chans att vinna matchen.

Detta är inte bara en akademisk fråga. Under det spanska inbördeskriget 1936-39 hjälpte anarkisternas inflytande till att hindra arbetarklassen från att segra. I den Spanska republiken besvarade arbetarklassen det fascistiska upproret 1936 genom att ta kontroll över fabrikerna och beväpna sig.

Samtidigt tog bönderna kontrollen över jorden från de rika godsägarna. Möjligheten fanns där för arbetarklassen att ta makten bygga socialismen.

Anarkiströrelsen var väldigt stark i Spanien vid den här tidpunkten, i form av den anarkistiska fackföreningen CNT. Men regeringen i den Spanska republiken bestod av partier som ville hindra att arbetarklassen tog över den politiska makten – bland dem även Stalins nickedockor i Kommunistpartiet. 1937 kände sig regeringen tillräckligt stark för att försöka bryta arbetarkontrollen över fabrikerna och arbetsplatserna. I Barcelona – revolutionens mittpunkt – skickade regeringen in trupper för att köra ut arbetarna från sin telefonväxel. Arbetarna vägrade dock, och svarade med en generalstrejk.

Det var nu dags att driva revolutionen till sin spets. Arbetarnas egna demokratiska organisationer behövde iscensätta ett uppror och ta den politiska makten, för att etablera en arbetarstat. Det hade varit det enda sättet att säkra kontrollen över fabrikerna och jorden och förhindra att de återlämnades till kapitalisternas försorg. Men anarkisternas ledare (ja, den verkligheten har de ledare, som alla andra organisationer!) motsatte sig detta. Eftersom de var anarkister var de emot hela idén med en arbetarstat. Men det fanns ingen annan väg framåt. Så de beordrade sina anhängare att återgå till arbetet, och några anarkistiska ledare tog till och med plats i den kapitalistiska regeringen!

Möjligheten att bygga en demokratisk arbetarstat hade försuttits. Precis som trotskisterna (marxister som motsatte sig Stalin) varnade för vid tidpunkten lämnades kapitalisterna fria att återta kontrollen. Spanien tvingades lida under 30 år av fascism, och är än idag ett kapitalistiskt land.

Läxan vi har att lära är att inga segrar kommer att vara, och ingen chans finns för socialismen om inte arbetarklassen kämpar för arbetarmakt och en arbetarstat.

Trots att anarkismen verkar väldigt revolutionär är problemet att den inte är tillräckligt revolutionär.

Annonser
Det här inlägget postades i Marxism. Bokmärk permalänken.