Stalinismens väg till makten

Jämför man det framtida socialistiska samhället som bl.a. beskrivs av Lenin i Staten & revolutionen och verkligheten i Sovjetunionen slås man av hur stor skillnaden är däremellan. I sin bok, skriven under revolutionsåret 1917, beskriver Lenin ett samhälle där t.ex. alla makthavare är valda och kan avsättas omedelbart och bara lyfter en arbetarlön, där den stående armén är upplöst och ersatt av ett milissystem som bygger på massornas självbeväpning.

Kort sagt ett samhälle där den yttersta makten ligger hos massorna själva. Hur kom det sig i så fall att Sovjet styrdes av en privilegad diktatorisk maktfullkomlig byråkrati som inte fick ifrågasättas? Hur kommer det sig Sovjet hade en stående armé med ett privilegat officerskast istället för demokratiskt organiserade miliser? Alltså, varför blev det så att massorna berövades all makt och insyn över de styrande istället för att själva vara dem som utövade makten?

Från antikommunistiskt håll brukar det förklaras med att kommunismen inte håller sig inom ”demokratins” ramar, att kommunismen är oförenlig med ”människans” natur, att man försökt genomföra en omöjlig utopi och då blev det bara ännu värre istället, och så vidare. Sådana förklaringar blir man inte speciellt klok av och det är det kanske inte heller meningen att man ska bli. En som däremot undersökt saken närmare är den ryske revolutionären Leo Trotskij i sin bok Den förråda revolutionen. Den här artikeln är huvudsakligen baserad på den boken. Jag kommer också titta närmare på vad Marx, Engels och Lenin skrev om övergången mellan kapitalism och socialism.

Den ekonomiska och sociala grunden för stalinismens uppkomst
I Kritik av Gothaprogrammet delade Marx upp övergången från kapitalism till kommunism i två faser: den högre och den lägre. Man kan kalla den lägre för socialism och den högre för kommunism. Dessa faser skiljer sig bl.a. i sättet av fördelningen av konsumtionsmedel. Det är först under den högre fasen som principen ”åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga” kan förverkligas. Det förutsätter nämligen att produktivt arbete inte längre behöver någon ekonomisk sporre och att livets nödvändigheter finns i ständigt överflöd, så att alla behov kan uppfyllas. Under den lägre fasen gäller principen ”åt var och en efter arbetsinsats”. Produktionsmedlen är i samhällets ägo, men det lever kvar kapitalistiska inslag i fördelningen av konsumtionsmedel i det att man får lön utifrån sitt arbetes kvalité och kvantitet (mängd). Detta karaktäriserade Marx som borgerlig rätt. Lenin konstaterade också i Staten & Revolutionen att: ”I sin första fas, på sitt första stadium, kan kommunismen ännu inte vara fullständigt mogen i ekonomiskt hänseende, inte fullständigt fri från traditioner eller spår av kapitalismen. Det är därför ’den borgerliga rättens trånga horisont’ finns kvar inom kommunismen under dess första fas. Den borgerliga rätten i fråga om fördelningen av allt det vi konsumerar förutsätter naturligtvis såklart även en borgerlig stat, eftersom rätten inte är något annat än en apparat som är i stånd att tvinga alla att följa rättsnormerna. Därav följer, att inte endast den borgerliga rätten kvarstår en viss tid under kommunismen utan också t.o.m. den borgerliga staten – utan bourgeoisie!” Alltså: under den lägre fasen av kommunismen får arbetarstaten en dubbel karaktär: proletär eftersom den försvarar socialiserade egendomsförhållanden, och borgerlig när den i sista hand med tvångsmedel försvar ekonomisk ojämlikhet som oundvikligen följer av en differentierad löneskala samtidigt som den begränsar denna ojämlikhet till vad som är absolut nödvändigt och lägga grunden för dess successiva upphävande.

Marx och Engels betonade nödvändigheten av att utveckla produktivkrafterna. Annars skulle den allmänna nöden och kampen för tillvaron bestå, vilket i förläggningen skulle leda till att allt gammalt skräp från kapitalismen skulle komma tillbaka. Faktum är att de ansåg att klassmotsättningar hade ett temporärt berättigande så länge produktivkrafterna låg på en för låg utvecklingsnivå för något annat. Kampen för tillvaron försvann på intet sätt i Sovjet. Tvärtom: de första åren efter revolutionen drabbades Sovjet av krig, svält och epidemier. Detta skärpte naturligtvis kampen för tillvaron. Världskriget som föregick revolutionen och det på revolutionen följande inbördeskriget förstörde också landets produktivkrafter. Industriproduktionen för 1921 var en femtedel av förkrigsnivån och revolutionsförsöken i det mer utvecklade Västeuropa var på väg att slås ned.

Så var förhållandena i Sovjet vid inbördeskrigets slut: Ryssland var isolerat som arbetarstat och hade plågats av de värsta umbärandena sedan 1600-talet. Någon materiell grund för byggandet av socialismen exciterade således inte, men däremot för att allt gammalt skräp skulle komma åter. Det var just vad som hände.

Med socialismens lägre fas avsåg Marx ett samhälle som till sin ekonomiska utveckling stod högre än de mest utvecklade kapitalistiska länderna. Det gjorde inte Sovjet och därför kan Sovjet på sin höjd betraktas som förberedande inför övergången från kapitalism till socialism. Det kunde alltså inte bli tal om ”av envar efter förmåga åt envar efter behov” i det isolerade Sovjet. Tvärtom så tvingades arbetarstaten i Sovjet att försvara en ordning med privilegade specialister eftersom dessa var nödvändiga för försvarets, industrins, vetenskapens och teknikens existens. Ur detta växte så småningom en självständig byråkrati fram som reste sig över samhället och gjorde sig till samhällets härskare. Sovjetdemokratin undertrycktes – för att försvara sina privilegier behövde byråkratin en våldsmakt oberoende av massornas kontroll, d.v.s. en polis och militärmakt som mer påminde om de kapitalistiska staternas våldsorgan. Detta var en utveckling som gick mycket längre än vad som var nödvändigt, men någon genuin ekonomisk jämlikhet var inte möjlig under de förhållanden som rådde i Sovjet. I Den permanenta revolutionen skriver Trotskij: ”Att bibehålla den proletära revolutionen inom en nationell ram kan endast vara ett provisoriskt tillstånd, även om detta, vilket Sovjetunionens erfarenhet visar, kan få en lång varaktighet. Inom en isolerad proletär diktatur kommer de inre och yttre motsättningarna att växa fram sida vid sida med de framsteg som görs. Om den proletära staten förblir isolerad, då måste den slutligen bli ett offer för dessa motsättningar”. Motsättningarna var som sagt de socialiserade egendomsförhållandena på ett isolerat och efterblivets lands ekonomiska grundvalar och offret bestod i den byråkratiska kontrarevolutionen.

En väsentlig orsak till byråkratins triumf var att arbetarklassen kraftigt försvagades som social kraft under inbördeskriget. En avsevärd del av dess förtrupp stupade och produktivkrafternas sammanbrott, som särskilt hårt drabbade industrin, bidrog också. Arbetarklassen, sett till dess antal och revolutionära medvetandegrad, var efter inbördeskrigets slut enbart en skugga av sitt forna jag. I jakten på mat avfolkade arbetarna städerna då de sökte sig tillbaka till landsbyggden med följden att andelen sysselsatta i industrin minskade dramatiskt. Av den forna politiskt aktiva och revolutionära arbetarrörelsen i Ryssland fanns inte mycket kvar. Apatin och likgiltigheten hade tagit vid. En tragisk paradox var att den klass som nu alltså skulle vara den härskande klassen mer och eller mindre hade upphört att excitera som en social kraft.

De ryska massorna såg i oktoberevolutionen förhoppningen om ett kommande välstånd. När detta inte infriades när inbördeskriget och revolutionens isolering ledde till umbäranden av sällan skådat mått, så kom det också att ha sin inverkan hos massornas temperament. Revolutionär glöd och energi ersattes av besvikelse, trötthet och likgiltighet över revolutionens resultat. I detta stämningsläge bland massorna såg byråkratin sin möjlighet att göra sig gällande. Den fick allt mer kontroll över staten och partiet. Den stärktes av arbetarklassen nederlag i omvärlden – nederlag som den också bidragit till att orsaka. För att rättfärdiga sig själv uppfann den teorin om ”socialismen i ett land”. De utnyttjade massornas längtan efter vila och dess besvikelse över nederlagen för proletariatet i omvärlden. Den internationella revolutionen skulle lämnas därhän och socialismen byggas på hemmaplan. Massorna skulle lugnt förlita sig på ledarna. Så lät byråkratins förmaningar till massorna.

Detta innebär nu inte att det inte fanns ett motstånd mot den framväxande byråkratin. Lenin karaktäriserade faktiskt Sovjet som ”en arbetarstat med en byråkratisk utväxt”. Detta formade också hans ställningstaganden bl.a. i det att han uppmanade partiet att avlägsna Stalin (som var byråkratins främste representant i partiledningen) som generalsekreterare i partiet och att tillsätta en proletär kontrollkommission oberoende av Centralkommittén. Dessa uppmaningar förverkligades dock aldrig och Lenins sjukdom och död omöjliggjorde för hans del en effektiv kamp mot byråkratin. 1923, när Lenin redan var borta från det politiska arbetet, organiserade Trotskij en opposition inom bolsjevikpartiet som tog arbetarnas parti gentemot byråkratin. Den kom att gå under namnet vänsteroppositionen. De kunde faktiskt organisera en del demonstrationer och lyckades dra tiotusentals revolutionära kämpar till sig. Men vänsteroppositionen blev slagen av byråkratin 1928, och därefter massaresterades eller deporterades anhängare till vänsteroppositionen. Ytterligare 10 år senare, efter utresningar och massmord på oppositionella, var all intern partiopposition gentemot Stalin utplånad. Att det kunde inträffa berodde i korta drag på att byråkratins sociala tyngd var starkare än arbetarklassens. Byråkratin var den överlägset starkaste sociala kraften i Ryssland.

Orsakade bolsjevismen stalinismen?
Inte sällan beskylls Lenin och Trotskij även av delar av vänstern för att genom sin politik lagt grund till stalinismens uppkomst. Detta motiveras t.ex. med bolsjevikernas förbud mot oppositionspartier och även fraktioner inom partiet som infördes 1921. Dessa åtgärder stöddes av både Lenin och Trotskij. Med tanke på vilka förutsättningar detta gav för byråkratins framväxt, och att denna med hänvisning till fraktionsförbudet kunde rensa ut all intern opposition, går det att ifrågasätta om dessa åtgärder verkligen var lämpliga att vidta. Lenin och Trotskij var på intet sätt några ofelbara revolutionsgudar och vi i Revolution, även om många av dess medlemmar kallar sig trotskister, har aldrig haft den synen på Lenin och Trotskij. Människor och politiska partier (även kommunistiska) som inte begår misstag och fel finns det inte och kan heller inte finnas. Det är också viktigt att komma ihåg att detta ursprungligen var tänkt som en temporär åtgärd och att förbud mot fraktioner eller oppositionspartier inte var något som fanns med i bolsjevikernas ursprungliga program. Det var en försvarsreflex i en svår situation som orsakades av den sovjetiska arbetarstatens isolering och inbördeskriget – där oppositionspartierna faktiskt flera gånger ställt sig på fiendens sida eller på annat sätt organiserat väpnade sammansvärjningar mot bolsjevikerna.  Den huvudsakliga orsaken till byråkratins seger var dock att den proletära revolutionen i det utvecklade Västeuropa inte segrade. Detta hade gett den ryska revolutionen ett så starkt fundament att förbud mot oppositionspartier och fraktioner inte behövt bli aktuellt. De ekonomiskt betydligt mer utvecklade arbetarstaterna som då uppkommit i Västeuropa hade kunnat hjälpa Ryssland ur dess efterblivenhet och då hade grunden för en byråkratisering inte uppkommit.

Johan

Annonser
Det här inlägget postades i Marxism, Propagandakriget. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s