Ur nr.2/2009: Yes we can! Men inte med Barack Obama.

Efter att ha vunnit det amerikanska presidentvalet den 4:e november förra året tillträde Barack Obama sitt ämbete som president den 20:e januari.

Många menar att valresultatet är historiskt, med tanke på att Obama är den förste afroamerikanska presidenten i landet och att han på så vis är den förste som direkt vänder sig till de svartas intressen. Att han vunnit presidentvalet, skulle kanske några framhålla, visar också att kampen mot rasismen har gett utdelning i ett tidigare mycket segregerat USA.    

Att valresultatet är historiskt håller jag givetvis med om. Vi behöver bara påminna oss om den segregerade lagstiftningen i Södern där skyltar som ”only for whites” vanligtvis mötte svarta för bara knappt ett halvsekel sedan.
Men påståendena om att valresultatet skulle innebära en ökad integration eller att det omkullkastar rasismen i USA är inte bara felaktigt utan rasistiskt i sig. Att två personer har samma hudfärg innebär ju inte automatiskt att de delar intressen i alla frågor eller känner solidaritet med den andra.

Andra menar att valresultatet innebär en radikal förändring från Bush-administrationens misslyckade politik, och ett hopp om att komma ur världsekonomins kris med dess allvarliga följder, med tanke på att Obama uppträder som en man av förnuft, som om han vill ställa USA och dess utrikespolitik på fötter igen.
På detta kan jag bara svara att vi bör se lite längre än den Obama-feber som nu råder, och titta på bakgrunden, titta på var allt gick snett. 

Obamas valkampanj
Bakom sig har Obama en lång, dyr kampanj som med sin populistiska och trendiga sida blivit otroligt framgångsrik. Bara de faktum att han på ett retorisk luddigt sätt utlovat en förändring, vänt sig till nästan alla samhällsskikt, kritiserat Bush-administrationen och avvikit från andra presidentkandidater i fråga om hudfärg, ålder och personlighet har skapat en massiv gräsrotsrörelse utan dess like.

Denna rörelse har givetvis haft en betydelsefull roll i kampanjen, men under denna täckmantel av volontärer finns enorma donationer från näringslivet, investerare, stora företag, banker etc. Många från Wall Street. Tillförlitliga siffror visar att Obama lyckades mobilisera uppemot 250 000 bidragsgivare som sammanlagt skänkte ungefär 287 miljoner dollar till hans kampanj. Att dessa enbart skulle komma från gräsrötter och medelklassfamiljer som Obama hävdade efter att tackat nej till offentlig finansiering av sin kampanj verkar för mig föga rimligt.

Med detta i bakhuvudet ser man direkt vilkas intressen han kommer att företräda och var hans enorma stimulanspaket på över 800 miljoner dollar till slut kommer att hamna. 

För även om stimulanspaketet ger sken av att knyta an till en keynes influerad krispolitik, vilket bla innebär att  staten påtar sig en aktiv roll med olika stimulansåtgärder så kommer inte den marknadsfundamentalismen och tron på den rena kapitalismen att drabbas. 

Bara det att Obama har en ekonomisk rådgivningspanel med nyliberala nationalekonomer från Chicagoskolan är väl ett ganska tydligt tecken på det.

Ordföranden i denna nya ekonomiska rådgivningspanel, Paul Volcker, har även en pengagirig bakgrund som riksbankchef och är numera kanske mest (ö)känd för den sk.”Volckerchoken”. 

Under sin tid som riksbankchef 1979-87 höjde han medvetet styrräntan så kraftigt, att många inte längre kunde betala sina amorteringar. Värst drabbade, kan sägas, var många utvecklingsländer som hade en skyhög statsskuld som än idag håller i sig.

Obama om sjukvård
När det gäller sjukvårdsystemet och sjukförsäkringssystemet som varit en viktig fråga i valkampanjen är korruptionen extra tydligt. Trots att fler än 40 miljoner i USA i nuläget saknar de ofta dyra vårdförsäkringarna i ett redan dyrt sjukvårdsysystem, stödjer Obama inte förslag om obligatorisk sjukförsäkring som skulle täcka alla medborgare.

Ett långsiktigt mål är måhända ett radikalt offentligt sjukvårdsystem som är billigt och effektivt men vägen dit kantas av en privat försäkrings- och sjukvårdmarknad med sjukförsäkringar där inte den lägre medelklassen och definitivt inte arbetarklassen har råd att bli sjuka.

En arbetarvän?
Ett annat belysande exempel på dubbelmoral och korruption är Obamas s.k. engagemang i fackföreningsrörelsen. USA:s arbetare har ett akut behov av starka fackliga organisationer och där anslutningsgraden är högre, mycket högre, än vad den är idag. Arbertsrätten är svag och facken lider under så kallade ”union busters” – speciella konsulter anställda för att krossa facken, och antifackliga lagar. Obama har, genom sitt engagemang, försökt vinna fackligt stöd genom att göra det lättare för fackliga organisationer att bilda lokalavdelningar, och sluta avtal med arbetsgivarna genom att skriva om arbetsrätten. Men samtidigt förespråkar han frivilliga lösningar och har inte ens tagit upp fackliga lagändringar i det stora stimulanspaketet.

Obama och USA-imperialismen
När det gäller utrikespolitiska arenan och USA:s roll i världen kan vi inte förvänta oss större skillnad, varken från Bushadministrationens eller McCains utrikesagenda.  

Obamas uppmärksammade motstånd mot Irakkriget, hans villighet att samarbeta med demokratiska stater och beslutet att stänga Guantanomo Bay inom ett år (som bara är en av flera hemliga baser utomlands) är bara ett taktiskt spel för att få honom att framstå som pacifistisk, internationalist och motståndare till den s.k. Bushdoktrinen.

I själva verka resonerar han kallt, imperialistiskt och utan några som helst ideal såsom mänskliga rättigeter.

När Obama talar om att armén ska lämna Irak på ett ”ansvarsfullt sätt” menar han att skyddsstyrkor lämnas kvar för att exempelvis slå mot ”terrorister” (det vill säga motståndsrörelsen mot ockupationen). De trupper som i sin tur lämnar Irak kommer omdirigeras till Afganistan och Pakistan(där kriget mot terrorismen verkligen kommer att eskalera).   

Faktum kvarstår att han i kongressen ändå röstat för anslag i Irak, och eftersom vicepresident Joe Biden är en så stark anhängare av en väpnad invasion så verkar det nog mycket svårt för USA att skiljas från Irak.
Sålunda kommer kriget mot terrorismen att fortsätta och alltfler oskyldiga kommer att drabbas av dess avhumaniserade krigsföring.    

Vidare kommer Obama under ”skärpt diplomati” förhandla med Iran om nationens kärnvapenutveckling.

Detta innebär att Obama-administrationen inte utesluter åtgärder, inte ens militära aktioner, för att förhindra Iran att skaffa sig kärnvapen, eftersom man tror att ett Iran med kärnvapen skulle utgöra ett hot mot USA och dess viktigaste allierade i regionen; Israel (”den enda etablerade demokratin i Mellanöstern”).

Ja, lojaliteten med Israel kommer naturligtvis inte brytas. Snarare tvärtom. Med en så stor sionistlobby som backar upp Obama så kan han inte göra någon skillnad även om han mot förmodan skulle vilja det. Nu vill det sig att det amerikanska militära biståndet kommer utökas och understödja israeliska militära attacker ”till vilket pris som helst”.   

Med dessa välgrundade sakförhållanden bör vi kunna dra slutsatsen att ingen större förändring kommer ske. Visserligen är det väl en skillnad med Bush-administrationen (nästan vad som helst är bättre än den) men vad jag menar att med Demokraterna vid makten kan vi inte förvänta oss en socialistisk genomgripande förändring. Oavsett om Obama är president eller ej. Att vända sig till alla oberoende klass, kön och ideologi var bara en strategi i kampanjen att fiska röster, för att nu föra en borgerlig och liberal politik.

Eller för att citera Obamas segertal den 4 november:

”Låt oss motstå frestelsen att falla tillbaka i samma motsättningar, småaktighet, petitesser och omogenhet som har förgiftat vår politik så länge. Låt oss minnas att det var en man från denna stat som var först med att ta det republikanska partiets flagga till Vita huset, ett parti som grundats på värdet av självtillit, individuell frihet och nationell enighet. Detta är värden vi alla delar och när Demokratiska partiet vinner en stor seger i natt gör vi det med ödmjukhet och en övertygelse om att överbrygga klyftorna som har motverkat framsteg”

Mer samarbete med det lika borgerliga republikanska partiet, med andra ord. Samma gamla imperialism. Samma gamla kapitalism. För att bryta denna onda spiral av borgerliga idéer måste USA:s arbetare organisera ett marxistiskt arbetarparti med revolutionär politik och ett program för att sätta stopp på den liberala och kapitalistiska politiken.

Bara ett sådant arbetarparti skulle innebära en radikal förändring för arbetarklassen.

Charlie

Annonser
Det här inlägget postades i Anti-borgerligt, USA. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Ur nr.2/2009: Yes we can! Men inte med Barack Obama.

  1. Ping: Till minne av Charlie Östlund, 1989-2017 | Arbetarmakt

  2. Ping: Till minne av Charlie Östlund, 1989-2017 | Arbetarmakt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s