Rosa Luxemburg

Rosa Luxemburg föddes 1870 och studerade i vad som då var Ryska Polen. Hon drog till sig stor uppmärksamhet från etablissemanget på grund av sitt intresse för den revolutionära rörelsen, och tvingades lämna Ryssland. Under sin exil gick hon med i det Tyska Socialdemokratiska Partiet (SPD), och blev en viktig ledare. Detta trots att hon var en ung kvinna, polsk och handikappad. Hon ägnade mycket av sin tid åt att argumentera mot andra ledare i SPD om särskilda frågor, däribland frågan om generalstrejken.

SPD var det största arbetarpartiet i världen. Dock blev dess ledare reformister. De var intresserade av att skydda sina poster som arbetarnas representanter inom det kapitalistiska systemet, snarare än att krossa det. 1918 lämnade hon SPD på grund av sin avsky mot ledningens stöd till det tyska styrets krig, och startade sitt eget parti. Partiet kallade sig Spartakisterna och lyckades framgångsrikt samla de mest revolutionära unga arbetarna. De kom att utgöra förtrupp till revolutionen 1918. Trots sitt revolutionära mod saknade de dock ett tydligt program för seger. Rosa trodde att en framgångsrik revolution skulle komma, och då baserad på en spontan radikalisering av massorna. Denna brist på organisation skulle bli deras fall. SPD visste hur svaga Spartakisterna var, men också att de kunde bli farliga. De använde sig av de ökända Freikorps – vars ledare senare skulle bilda nazistpartiet! – för att jaga rätt på dem och mörda dem brutalt. I januari 1919 hittades Rosa Luxemburg död tillsammans med sin kamrat Karl Liebknecht i Berlinkanalen.

Detta visar faran för arbetarklassen av reformism. Reformisterna förhindrar revolution genom att ljuga om de sanna revolutionärerna och låtsas att det är de som skyddar arbetarklassens intressen. Reformisterna håller tillbaka massorna och styr dem undan från revolution… rakt i famnen på borgarna. Det bästa sättet att se till att Rosa Luxemburg inte dog förgäves är att se till att vi vinner nästa gång vi har stryptag på borgarna.

Masstrejken

1893 genomfördes en generalstrejk med 250.000 arbetare i Belgien (nästan hela den belgiska arbetarklassen) som kämpade för lika rösträtt för alla. Som svar backade det styrande högerpartiet och gav rösträtt åt alla män – men de ägande hade mer än en röst! På så vis garanterade man en högermajoritet i parlamentet. Trots detta hade kraften i en masstrejk visats upp. Men kampen för lika rösträtt i Belgien hade inte vunnits, och 1902 genomfördes ytterligare en strejk av den belgiska arbetarrörelsen. Sedan 1893 hade dock Arbetarpartiet erhållit 24 platser i parlamentet, och trodde att de kunde använda sina positioner till att förbättra arbetarnas liv. I en överrenskommelse med det liberala partiet gick de med på att lägga ned kravet på kvinnlig rösträtt. När strejken bröt ut 1902 var den liberala raktionen ”Tillbaka till arbetet och vänta på nästa val då vi vinner”. Arbetarpartiets ledare – Vandervelde – hyllade denna deklaration, trots att partiet bara dagen före deklarerat fullt stöd för strejken.

Med sin bok ‘Masstrejken, partiet och fackföreningarna’ var Rosa Luxemburg den första marxisten som erkände vikten av dessa händelser. Först och främst hade masstrejken kraften att tvinga härskarklassen till eftergifter, eftersom den stoppade produktionen och därför hindrade cheferna från att skapa profit. Med andra ord slog strejken rakt mot hjärtat i det kapitalistiska systemet. Vidare engagerade generalstrejken arbetarklassens massor i handling, i förändring, i skapandet av historia. När de övriga SPD-ledarna räknade sina mandatplatser var Rosa betydligt mer mer intresserad av demonstrationer.

Hennes argument om den revolutionära potentialen i masstrejk skulle snart visa sig riktiga. I Ryssland gick 1905 en grupp tryckeriarbetare ut i strejk över sin lön. De strejkande sammarbetade med andra små strejker genom ett arbetarråd – Petrogradsovjeveten för arbetarrepresentanter – som bestod av aktivister från varje strejk. Över ekonomiska frågor som löner och arbetsförhållanden på vissa arbetsplatser växte sedan strejken till en massiv arbetarrörelse. Bland de politiska krav som fördes fram märktes kravet på en lag om åtta timmars arbetsdag för hela arbetarklassen tydligast. Sovjeten började till och med ta över styret över staden – ingenting hände om inte strejkkommitén godkänt det. Händelserna i Ryssland förde fram kampen för arbetarklassens makt till centrum på världens politiska scen.

Kampen mot reformismen

Luxemburg och vänsterfalangen i SPD insåg att partiets vägran att acceptera generalstrejken som taktik var sammankopplad med partiets vägran att gå till hård handling mot de tyska borgarna och deras brutalt antidemokratiska statsapparat. Allting rättfärdigades med mantrat ”Socialismen är oundviklig”. Luxemburg såg i detta liten tröst för den arbetarklass som led under kapitalismens bojor idag. Hon argumenterade för en koppling mellan den dagliga kampen för förbättring för arbetarklassen under kapitalismen (minimiprogram) och kampen för socialism (maximiprogram). Detta ledde till en ännu större konflikt mellan henne och ledarna för SPD.

Luxemburg var den första revolutionären att peka på att reformisterna, som rättfärdigade varje feg reträtt med tal om att gradvis nå det socialistiska målet, inte var socialister över huvud taget. I en pamflett kallad ‘Reform eller revolution’ sönderdelade Luxemburg reformisternas argument. Högerflygeln hävdade att kampen för socialism kunde reduceras till kampen för en serie reformer inom det kapitalistiska systemet. Dessa reformer skulle till slut övertyga kapitalisterna att ge upp sin makt och välkomna socialismen. Så varför inte stryka det socialistiska målet från partiprogrammet eftersom det ändå var irrelevant och i onödan skrämde iväg borgarna? Luxemburg visade att detta inte bara var en högertolkning av socialismen, det var ett argument för att behålla det kapitalistiska systemet! Om partiet släppte det socialistiska målet skulle det stärka kapitalismen, genom att avleda arbetarnas vrede från avsättandet av härskarklassen till ett fruktlöst försök att göra det varande systemet mer humant. Om reformismen tilläts ta över SPD och dess fackförbund menade Luxemburg att partiet skulle förråda arbetarnas kamp.

En ensam röst mot krig

Men inte ens Luxemburg kunde ha förutsett hur rätt hon skulle få. Under upptakten inför Första Världskriget hade alla arbetarpartier kommit överens om att strejka tillsammans om krig förklarades. Inget arbetarblod skulle utgjutas i försvar av det kapitalistiska systemet, även om det förklätts till försvaret av ”fäderneslandet” eller ”civiliserad demokrati”. När krig väl förklarades stödde dock alla reformistpartier ”sin” härskarklass”. Internationalen var krossad.

Luxemburg talade vid arbetarmöte efter arbetarmöte, och försökte mobilisera en opposition mot kriget. Till sist fängslades hon, och i fängelset började hon omedelbart bygga ett nytt arbetarparti ur ruinerna av SPD. 1915 bildade Luxemburg tillsammans med Karl Liebknecht – den enda SPD-parlamentsledamoten att rösta mot kriget – Spartakistförbundet, vilket efter den ryska revolutionen blev det Tyska kommunistpartiet. Från sin cell skrev Rosa Luxemburg artiklar och pamfletter som avslöjade kriget som ett krig för profit och manade till internationell solidaritet inom arbetarklassen för att stå emot krigshetsarna. En av dessa pamfletter, Juniuspamfletten, användes för att grunda en ny arbetarinternational.

Ett revolutionärt ledarskap

Rosa Luxemburgs största svaghet var att överskatta hur långt arbetarna själva skulle gå spontant, utan ett revolutionärt parti som kämpade för revolution inom arbetarrörelsen. Detta särskilt eftersom den ideologiska kraften hos de kapitalistiska medierna och frasradikaler som SPD är så stor. Om inte ett revolutionärt parti för masstrejken framåt mot revolution kommer de reformistiska ledarna lyckas bromsa upp den för att förhindra att den går för långt (och avskaffar kapitalismen). Detta innebär att förbereda för revolution genom att bygga partiet i förväg.

Till skillnad från andra så kallade socialistiska ledare i världen välkomnade Luxemburg entusiastiskt den Ryska revolutionen 1917. Som alla sanna revolutionärer ansåg hon att en äkta revolution i sitt skapande var värt tusentals tråkiga tal. Därför stödde hon omedelbart Bolsjevikerna. Men de unga tyska communisterna hade inte sina ryska bröders och systrars fördel. De hade inte haft flera år på sig att utveckla sina färdigheter och taktiker. De ledde hjältemodigt en revolt i Januari 1919, med en beväpnad demonstration på en halv miljon arbetare. Tvekan i det övgörande ögonblicket ledde dock till dess nederlag. Luxemburg dödades för att den härskande klassen visste vilket hot hon var mot dem.

Alla klasskämpar borde följa hennes exempel och förbereda för revolutionen NU. Den verkliga tragiken i fallet Rosa Luxemburg var att hon inte inledde uppgiften med att bygga ett revolutionärt parti förrän 1915. Vid den tidpunkten hade de mördande reformisterna i SPD släppt lös kapitalismens mest reaktionära styrkor mot henne.

– REVOLUTION Sverige

Annonser
Det här inlägget postades i Marxistiska Revolutionärer. Bokmärk permalänken.