De brittiska mediernas kampanj värdig den värsta diktatur

Jag kom just hem från London och från veckans utbrott av kravaller där – de största på 25 år. Jag var där på ett sommarläger med kamrater i Revolution från olika länder. Det ägde rum i en ytterförort till London, Upminster i Essex, ute på landsbygden. 

Även om det geografiskt var rätt avlägset från tumultet i stadskärnan var kravallerna ändå nära inpå. Jag hade själv promenerat i Peckham på måndag morgon. Senare på kvällen samma dag spred sig de upplopp som börjat i Tottenham dagen innan även dit, men för mig som besökare var morgonen i Peckham den dagen som vilken som helst.

Hade jag stannat till hade jag säkerligen fått erfara den oroliga stämning som många brittiska kamrater menade låg i luften. Upprinnelsen till de omfattande kravallerna var vad som verkar ha handlat om ett polismord på en känd lokal person, Mark Duggan, far till fyra barn. Detta ledde till en lokal demonstration som gick till polisstationen i Tottenham, där några hundra personer krävde rättvisa och en ordentlig utredning. Under denna demonstration utsatte kravallsnutar en ung kvinna för våld, och detta blev den utlösande effekten.

Den brittiska pressen, och tydligen även den svenska, har i hög grad försökt att göra gällande att upploppen inte har något med snutvåldet att göra. Man försöker istället göra gällande att det skulle handla om renodlad ”kriminalitet”. Det stämmer så klart inte, och det är egentligen rätt otroligt att politiker som premiärminister David Cameron kan stå och förneka att fattigdom, rasism och snuttrakasserier skulle ha något med saken att göra. Men så här lät det tydligen också i samband med de omfattande kravallerna 1981 enligt de brittiska kamraterna: Det var först senare som etablissemangets politiker började prata om de mer djupliggande bakgrundsorsakerna till upploppen.

Till bilden denna gång hör att snuten begått ett flertal mord på svarta, och sammanlagt har så många som 333 människor dött i snutarnas händer sedan 1998. Inte en endaste snut har någonsin dömts för dessa mord. Snuten har också fått mer befogenheter. Bland annat används systemet med ASBOS’s (Anti-Social Behaviour Order) för att trakassera och kriminalisera unga människor på mycket lösa grunder. Verkligheten är att i synnerhet svarta ungdomar rutinmässigt drabbas av kroppsvisiteringar och trakasserier.

Ett ganska aktuellt exempel på snutvåld var mordet på den f.d. reagge-artisten Smiley Culture den 15 mars i år. Snuten påstod att Smiley Culture, samtidigt som han häktades i sitt hem för innehav av droger, skulle ha gått in i köket, tagit upp en kökskniv och huggit sig själv i hjärtat. Förutom det helt osannolika i att snutarna skulle ha släppt in en häktad man i ett kök med knivar så har hans anhöriga påtalat att Smiley Culture var allt annat än självmordsbenägen och våldsam.

Det finns också ett kollektivt minne i de fattiga områdena i London och andra brittiska städer, där stora upplopp och protester på 80-talet fortfarande spelar en roll. Under de dryga två decennier som gått sedan förra gången det exploderade har motsättningarna dessutom förvärrats. Det är de fattiga skikten i arbetarklassen i England som fått betala det största priset när regeringen pumpat in skattemiljarder i bankerna för att rädda kapitalisterna. De svarta, som diskrimineras i arbetslivet och i samhället i stort tillhör dem som fått ta den största smällen. Idag råder 50 procents arbetslöshet bland Londons unga svarta befolkning. Hela bostadsområden förfaller, den sociala servicen angrips, center för ungdomar bommas igen i brist på finansiering. Utsikterna till utbildning är mycket små för unga från fattiga familjer i ett land där en termins studier kostar motsvarande tiotusentals kronor.

Givetvis har dessa förhållanden skapat en stark grogrund för kriminella gängbildningar bland de unga, vilka otvetydigt spelat en roll i kravallerna. Att det medfört flera exempel på antisocialt våld i samband med upploppen må vara upprörande. Kanske mest upprörande ter det sig för dem som inför sig själva annars förnekar det såväl synliga som osynliga våld som klassamhället medför dagligen för de mest förtryckta grupperna. Men det har i några fall drabbat vanliga arbetare, som t.ex. när flera lägenheter i Croydon brann ner efter att man där satt eld på en butik på nedre planet. Ett annat uppmärksammat fall var den unge man som efter att ha skadats rånades av ett gäng ungdomar. Medierna har nästan enbart fokuserat på detta och på ungdomar som snott sneakers och elektronikvaror (men givetvis utan att föra någon diskussion om den kapitalistiska konsumtionskultur som gör den typen av varor särskilt attraktiva i de ungas ögon).

Detta våld har heller knappast varit det enda inslaget i kravallerna. Mycket mindre har skrivits om de familjer, unga som gamla, som deltagit i gatukampen mot polisen, och som deltagit i plundrandet av stormakrnadskedjor och fyllt väskorna med mat, blöjor och andra nödvändighetsartiklar. Kamrater som bevittnat detta och talat med de inblandade har själva berättat det för mig. Att upploppen i högsta grad är en klassfråga, där de som deltar i upploppen i till större delen tillhör de fattigare skikten inom arbetarklassen och trasproletariatet – de människor som lever i ett mer eller mindre permanent tillstånd av arbetslöshet och utanförskap, har varit tydligt. Det räcker till att se till vart upploppen ägt rum rent geografiskt: Områden som Tottenham, Hackney, Camberwell, Peckham, Croydon osv har alla mycket gemensamt. Det handlar om bostadsområden präglade av djup fattigdom av en sort som är mycket påtaglig och synlig. Den brittiska pressen har försökt att förringa detta på olika sätt, bland annat genom att göra en stor sak av något enstaka fall med något rikemansbarn som arresterats med stöldgods i händerna.

Mediernas kampanj kring kravallerna har varit riktigt vidrig. De som deltagit i upploppen har jämförts med ”gräshoppssvärmar”, och pressen hänger ut väldigt unga människor med både namn och ansiktsbilder redan innan dessa blivit dömda. Att pressen kan jämföra unga människor med insekter säger en del om det reaktionära och rasistiska klimatet. Löpsedelspressens skriverier har genomsyrats av klassförakt och hat kombinerat med en journalistisk ensidighet värdig den värsta diktatur. Medierösterna har varit entydigt positiva till polisens repression, krävt hårdare tag och fler vapen. Olika språkrör i högerpressen skyller öppet på ”multikulturalismen”, med vilket man menar att kravallerna är ett invandringsproblem. Kampanjen har varit oerhört aggressiv och det finns nu en påtaglig risk för att fascistiska krafter som British National Party och English Defence League kan gå framåt, ridandes på en reaktionär våg.

Under Revolutions sommarläger diskuterades utvecklingen varje dag, och Revolutions internationella ledning antog ett uttalande i solidaritet med ungdomarna och mot polisinsatserna. Under gårdagen begav sig kamrater till staden för att göra intervjuer med unga, för att dela flygblad och för att ingripa på ett större möte på något av universiteten som skulle diskutera kravallerna. Det känns bra att vara en del av en rörelse som simmar mot strömmen i den här situationen, och som bemödar sig för att göra vad man kan för att kanalisera in ilskan och frustrationen i en kamp för att komma åt de verkliga och underliggande problemen – till att börja med den nuvarande offensiven från den brittiska kapitalistklassen och dess regering.

Gunnar Westin

Annonser
Det här inlägget postades i Anti-borgerligt, Antirasism, England, Internationell kamp. Bokmärk permalänken.