Rapport från ungdomskampens London: Revolution går framåt

En iskall lördagsmorgon den 12:e februari satte sig två Revolution-medlemmar på ett plan till det vårvarma London för att där delta i brittiska Revolutions årsmöte. Årsmötet var också en konferens för att utvärdera den senaste tidens engelska student- och elevprotester och för att hamra ut strategier för den kommande perioden. Ett hundratal, mestadels universitetsstudenter och yngre skolelever, tog plats i de för ändamålet skaffade lokalerna i University College London. Under lördagens första möte, ”Vart nu för studentupproret?”, fick en av de svenska kamraterna tillfälle att solidarisera sig med rörelsen:

”Jag önskar att jag kunde ge er en solidaritetshälsning från en studentrörelse, men vi har inte riktigt någon /…/ Men låt mig försäkra er: Alla som har sett vad som har hänt här de senaste månaderna, alla som hatar högerpolitik, är imponerade; de är imponerade av ert mod… och de är imponerade av er militans… Ni kommer aldrig glömma när ni tog till gatorna för att kämpa mot den här ruttna regeringen medan revolution krossade diktaturer på Tunis och Kairos gator. Och jag kommer aldrig glömma att jag reste hit för att delta i er konferens /…/.”

Det är såklart ett ytterst fåtal svenska ungdomar som har spänt ögonen i studentprotesterna som blev en del av stadsbilden i London och andra städer och som de senaste månaderna har skapat en sådan turbulens i Englands politiska klimat. Det beror till stor del på att ”vår” högerregering inte har igångsatt likadana attacker mot våra universitet och skolor. Ändå är det ett värmande bevis på att motstånd inte bara är möjligt utan också stärkande. De engelska studenterna och ungdomarna har byggt upp egna nätverk för att skapa opinion, organisera ockupationer och demonstrationer och för att samordna aktiviteter i städerna och i hela landet – allt för att kämpa mot den liberal-konservativa högerregeringens nedskärningar inom utbildningen. Eller för att citera brittiska Revolution:

”Browne [högerregeringens utredare och tillika storkapitalist] pratade öppet om hur universiteten skulle konkurrera om studenteter på en marknad och som ett resultat skulle nedläggningar och fusioner av hela institutioner inom den högre utbildningen bli oundvikliga, vilket skulle bidra till ”effektiviseringar” (läs: nedskärningar) i systemet.

Humanioraämnena [d.v.s. konst, språk, poesi, musik, historia, filosofi, arkeologi, arkitektur, religion, teater m.m.] skulle drabbas särskilt hårt. Stämplade som ”ej ekonomiska prioriteringar” skulle statlig finansiering dras tillbaka helt och hållet, med alla kurskostnader fallande på studenterna.

Browne pratade om att den statliga finansieringen borde fokusera på ämnen som har en strategisk vikt för ekonomin, medan studenter skulle göras till konsumenter och tvingas se högre utbildning som ett ekonomiskt val, balanserande sina intressen med vad en examen skulle kunna betyda för deras framtida inkomster. Utbildning skulle inte längre handla om att lära.

Studenter skulle samla på sig gigantiska skulder på uppåt £40 – 50,000 [ca 400 000 kr.] när de tagit examen och universiteten skulle förvandlas till företag, konkurrerande i en bitter strid med andra institutioner för att minska kostnader och boosta studentantal.

/…/

Detta är en total marknadsanpassning av den högre utbildningen. Det är inte en överdrift att säga att den grundläggande principen om offentligt finansierad, universell högre utbildning för alla, avskaffades i ett enda slag.”


En offentligt finansierad utbildning för alla har alltid varit en av arbetarrörelsens frågor och om vi har detta så beror det på just det. Den engelska regeringen skär nu ner i utbildningen men även i samhället i stort, med stor arbetslöshet och värdelösa sociala ”trygghetsnät” som resultat, allt för att finansiera de massiva miljardpaketen de pumpade in i bankerna för att ”rädda ekonomin”, samtidigt som bankstyrelserna och hela kapitalistklassen tryggt fortsätter att sitta på sina rikedomar och t.o.m. blir ännu mer snuskigt rika. Ungefär som i Sverige med andra ord.

Att den högre utbildningen i England nu kommer bli ännu mer av ett privilegium betyder också att det blir färre studenter och därför färre lärarjobb. En viktig paroll för studentnätverken – det största heter NCAFC (Nationella kampanjen mot avgifter och nedskärningar, där Revolution spelar en ledande roll) – är därför den om solidaritet mellan ungdomarna och utbildningsarbetarna. Överhuvudtaget måste kampen mot nedskärningarna ses för vad den är: klasskamp.

Kapitalisterna och deras politiker – från sossarnas kollegor i Labour till Reinfeldts bästis David Cameron – utför klasskrig när de utför nedskärningar; de tvingar alla andra förutom dem själva att bära upp kostnaderna för deras eget krisande system. Svaret måste därför vara medvetet och välorganiserat. Med den franska ungdomskampen 1968 som kulminerade i den största generalstrejken i europeisk historia i bakhuvudet, har kamraterna i brittiska Revolution också kallat på en generalstrejk. Radikaliteten och den brinnande idealismen hos de hundratusentals engelska ungdomarna som har gått ut på Londons och Leeds gator, ockuperat sina skolor, beslutsamt slagits mot polisen och lika beslutsamt ockuperat det konservativa Tories högkvarter, kan stoppa regeringen endast om den organiserade arbetarklassen kliver in i kampen. På frågan om vad regeringen ska ersättas med svarar Revolution socialism, arbetarregering.

Kring detta perspektiv samlades det hundratal ungdomarna under lördagen och söndagen för att också debattera andra viktiga frågor för den brittiska och internationella student- och arbetarrörelsen, inklusive kampen mot de fascistiska partierna i Europa, kvinnokamp mot sexism, den globala kapitalistiska krisen, samt den ständigt närvarande frågan; marxism eller anarkism. Utöver dessa och andra debattpunkter fanns även ett antal praktiska workshops, bl.a. en om hur man gör sköldar. Något som har visat sig vara bra att veta.

På lördagen hölls en grym fest i en klassisk engelsk före detta pub. Vi skriver före detta eftersom att den var nedlagd, ett par kamrater bodde dock kvar i lägenheten ovan, så puben kunde ohämmat fyllas med socialister långt in på natten.

På söndagen röstades ett nytt handlingsprogram för den engelska ungdomen igenom, med många förbättringar och tillägg från stormötet, varpå en ny ledning bestående av 15 personer valdes, av vilka flera har dragits in i politiken den allra senaste tiden.
Det återstår nu att se vart den militanta ungdomskampen, som tillfälligtvis har lugnat ner sig en aning, kommer gå. Under tiden konstaterar vi att Revolutions brittiska sektion går stärkt framåt.

Nicholas

Annonser
Det här inlägget postades i Anti-borgerligt, Internationell kamp, Skola, Studentkamp, Ungdomskamp. Bokmärk permalänken.