”Ingen som på allvar vill se en rödare politik kan nöja sig med att enbart gå och rösta. Så har det aldrig funkat. Rösträtten tillkom tack vare en kämpande arbetarklass och är något vi ska vara tacksamma för och försvara. Men arbetarklassens demokrati får inte stympas till att bara handla om parlamentarisk röstning.” I denna längre artikel gör Revolution Norrköping en analys av varför borgarna vann valet 2006 och varför det är viktigt att man går och röstar på socialdemokraterna eller vänsterpartiet på söndag. De argumenterar också för varför man inte ska stirra sig blind på valet som vår enda, eller ens viktigaste, möjlighet till påverkan.
Varför vann borgarna valet för fyra år sedan?
Förra valet erövrade borgarna regeringsmakten, detta efter ett från åtminstone ett borgerligt perspektiv slugt drag från moderaterna. Moderaterna gjorde, i varje fall i sin profilering en viss sväng åt mitten och försökte framställa sig som det ”nya arbetarpartiet”.
Budskapet om skattesänkningar tonades ner och man utlovade mer pengar till välfärden och att ta itu med arbetslösheten. Valdebatten var ju inte minst dominerad av jobbfrågan och sysselsättningsfrågan. Sossarna och det övriga vänsterblocket kunde inte bemöta den borgerliga Alliansen på ett effektivt sätt utan hängde mer upp sig på de försämringar Moderaterna talade öppet om, som sänkningarna av ersättningsnivåerna i a-kassan och sjukersättningen. Sossarna försökte också att hävda sig med ynkligt valfläsk i form av underbetalda ”plusjobb” (ännu en metod för att utnyttja arbetslösa som billig arbetskraft), en mindre höjning av studiebidraget och andra bleka reformer.
Sossarna saknade alltså en egen riktig handlingsplan mot arbetslösheten och anledningen till det kan vi finna i deras högervridning. Vad som skulle ha behövts för att få bukt med arbetslösheten och med en hel del andra problem är en satsning på utbyggnad av den offentliga sektorn vilket skulle skapa både fler jobb och förbättrad välfärd. Men för sossarna, som sedan länge accepterat den borgerliga nationalekonomins eviga sanningar, är inte detta aktuellt. Ohly och Vänsterpartiet lovade dock nya jobb i den offentliga sektorn. I sig vore det något jättebra, men Vänsterpartiet drev aldrig detta konsekvent. De borde ha försökt mobilisera för sitt förslag genom massdemonstrationer och liknande.
Faktum är att sossarna har stor skuld till arbetslösheten, andra brister i välfärden, och en allmän missnöjeskänsla bland folk. Det var de som under budgetsaneringarna efter nittiotalskrisen genomförde massiva nedskärningar i den offentliga sektorn vilket inte minst innebar stora uppsägningar av personal och därmed kraftigt ökad arbetslöshet, Den här politiken har inte heller direkt upphört. Högern, i synnerhet Moderaterna kunde spela på de nämnda missnöjeskänslorna. De tonade ner skattesänkningarna som man kunde räkna ut skulle ha lett till nedskärningar. Moderaterna utlovade faktiskt mer pengar till den offentliga sektorn och minskad arbetslöshet. Detta kombinerat med det faktum att sossarna styrt i 12 år gjorde att högeralliansen uppenbarligen kunde framställa sig som ett alternativ i sådan utsträckning att de kunde vinna valet.
Om sossarna gjort som ett riktigt arbetarparti skulle gjort i samband med nittiotalskrisen, alltså vägrat föra en politik som innebar att arbetarklassen fick betala för krisen, så tror vi knappast borgarna kunnat vinna valet. Vi tror inte ens de kunnat vinna valet även om sossarna genomfört nedskärningarna under budgetsaneringarna för att sedan helt eller till stor del återställt anslagen till offentlig sektor, alltså reparerat skadan från budgetsaneringen. Kanske kunde också vänsterpartiet fått ett större antal röster och därmed bidragit till att det vägt över för vänsterblocket om de istället för att acceptera sossarnas politik, kört hårdare på att mobilisera för masskamp utanför den parlamentariska sfären, såsom demonstrationer och strejker.
Nu vet vi att högeralliansen under sina år vid makten inte fick bukt med arbetslösheten och att nedskärningspolitiken inte upphört. Föga förvånande var vallöftena om mer pengar till den offentliga sektorn och att minska arbetslösheten bara tomma ord som det ju oftast är med vallöften. Det fanns en tid när arbetslösheten sällan understeg 2% och där ersättningsnivåerna för arbetslösa och sjuka var 90 %. Därmed kan man avfärda struntpratet om att man måste sänka ersättningsnivåerna för att öka arbetsviljan. Vidare är inte det enda viktiga att få bukt med arbetslösheten. Det är minst lika viktigt att göra livet lättare för dem som är sjuka och arbetslösa. Det skulle en återgång till 90 % ersättning innebära. De borgerliga politikerna vill förstås ha så låga ersättningsnivåer och så dyra avgifter som möjligt för trygghetssystemen. På så sätt kan arbetsköparna pressa ner lönerna.
Socialdemokraterna – ena foten hos arbetarklassen och andra foten hos borgarklassen
Behovet av ett alternativ till Alliansen är skriande. Men vad talar för att sossarna har lärt sig sedan sist? Socialdemokraterna har under de senaste decennierna befunnit sig i en högersväng. De har varit i fullständig avsaknad av en djärv klasspolitik för att möta kapitalismens konjunktursvängningar. Istället har de anpassat sig efter nyliberalismen, som vill vrida tillbaka klockan till tiden då arbetare stod rättslösa på arbetsmarknaden. De har värnat storindustrins vinster, minskat skatterna för de redan rika, lagt ner sjukhus, skolor och dagis och privatiserat stora statliga bolag med argumenten att ”vi måste följa de ekonomiska lagarna”, ”det gäller att välja det minst onda”, ”det är det enda realistiska” osv. I takt med att partiet har svepts åt höger av det system de är lojala försvarare av, speciellt när samma system har hamnat i ekonomisk kris och partiet har försökt lösa detta genom klassiska borgerliga åtgärder (och därmed också tvingats attackera sina egna reformer), har partiet mer och mer övergivit sina socialistiska strävanden. Partiets marsch åt höger är däremot inte fullbordad, d.v.s. det har inte klippt sina band till arbetarklassen och är fortfarande arbetarrörelsens största parti. De har fortfarande starka band till fackföreningarna och har en stor väljarbas av arbetare.
Det är nödvändigt att se på socialdemokraterna som ett borgerligt arbetarparti. Det kan tyckas motsägelsefullt, men det är inte mer motsägelsefullt än verkligheten. Med borgerligt menar vi att partiet, som försvarar och vill förvalta kapitalismen med dess ofrånkomliga klassklyftor och orättvisor, i sista analysen för en borgerlig politik. Men dess rötter i samhället sträcker sig nedåt till arbetarklassen, som en gång byggde det, och som det delvis företräder. Den här dubbla naturen gör partiet speciellt eftersom att det står med ena foten hos borgarklassen och med den andra hos arbetarklassen. Men den här relationen är inte jämn: sossarnas benägenhet att stödja kapitalismen är större än arbetarklassens förmåga att genom sossarna påverka det politiska klimatet i samhället och tillvarata sina intressen. Om det vore på annat sätt hade vi inte sett sossarna svänga åt höger.
Om partiet går för långt högerut så gräver det dock sin egen grav eftersom att det då riskerar att alltför tydligt förråda sina egna väljare, men om det går för långt vänsterut under trycket av arbetarklassen så tvingas det i konfrontation med arbetsköparna och överklassen, något topparna definitivt vill undvika. Det är socialdemokraternas dilemma i ett nötskal. Partiets toppar och byråkrater utgår inte ifrån klasskampens behov, d.v.s. intressena hos den klass de säger sig företräda, i sina politiska beslut. De vänder snarare kappan efter vinden och följer minsta motståndets lag. Dessa människor har länge grävt socialdemokratins grav. Det återstår att se om deras fortsatta högersväng kommer tvinga ner dem i graven och vilka politiska krafter som kommer fatta spaden och täppa till den.
Socialdemokratins dilemma är en produkt av den politiska strategin man haft nästan enda sedan starten. I korthet går den ut på en idé om socialt samförstånd. Man har velat företräda arbetarklassens intressen och kapitalisternas intressen samtidigt, för att på så vis undgå alltför hårda sammanstötningar och undvika radikala samhällsomstörtningar. Man har aldrig gjort upp med kapitalisternas rätt att äga och ha kontroll över allt ekonomiskt liv utan har istället förlitat sig på idén om en gradvis, parlamentarisk väg mot socialismen. Problemet med en sådan politik är att den förutsätter en blomstrande ekonomi, eftersom att det bara är då kapitalisterna anser sig ha råd med reformer som gynnar arbetarklassen, att båda sidor ”respekterar” sin fiendes önskningar, och att arbetarklassen utgör ett tillräckligt starkt hot mot kapitalisterna så att dessa i rädsla för att få hela sin makt bruten genom revolution istället släpper ifrån sig delar av sina privilegier. Vi har inget av detta idag. Situationen är sådan att vi bara kan få det vi kräver och behöver genom att handgripligen ta det. Här duger inga partier som har bundit upp sig själva till kapitalismen, i sista hand kommer de alltid att försvara kapitalisternas intressen.
Småpartierna till vänster är inget alternativ
De flesta i arbetarklassen uppfattar sossarna och i viss utsträckning vänsterpartiet som sina partier trots deras återkommande oförmåga till offensiv kamp. När partierna sviker blir de flesta som röstar på dem upprörda men tänker ändå att ”de inte borde göra så”. I nuläget finns det inte heller något verkligt alternativ till dem. De små vänsterpartier med minimal arbetarbas som finns vid sidan om är inget att satsa på. Dels har vi det förhållandevis ”stora” Kommunistiska Partiet. De upplever sig som Partiet med stort P och är övertygade om att arbetarklassens radikalisering kommer ske genom dem. Inte sällan brukar de fördöma progressiva mobiliseringar och klasskampsyttringar i Sverige, nu senast protesten mot SD i Göteborg, som inte sker enligt deras utstakade recept. Hur skulle ett parti med ett så snävt perspektiv kunna driva kampen framåt? En röst på denna fyrkantiga rest från den svenska stalinismen är en bortkastad röst. Vid sidan av dem har vi Rättvisepartiet Socialisterna, Socialistiska Partiet och Socialisterna, som representerar mer ideologiskt liv än förstelnade KP. Förenklat kan man säga att de alla är småpartier som vill vara socialdemokratiska och revolutionära partier samtidigt och att alla har sina små egenheter som skiljer dem från varandra. De aspirerar alla i högre eller lägre grad på att bli Sveriges nya arbetarparti. Visst, det finns trevliga, uppriktiga socialister i alla dessa småpartier, från KP till RS, och de kan såklart i vissa frågor föra en politik på lokal nivå som står något till vänster om genomsnittet. Men en röst på dem kan vare sig ge högeralliansen ett nederlag eller få arbetarklassen att bryta sitt förtroende för socialdemokratin och reformismen. Hade det funnits ett revolutionärt arbetarparti som stod rakryggat och sa som det är – t.ex. att kapitalismen under inga som helst omständigheter kan reformeras bort – och som knöt ihop de dagsaktuella behoven och kraven med erövrandet av makten och störtandet av den borgerliga staten, hade det varit en annan sak. Om ett sådant parti existerade som samlade många kämpar från fackföreningarna och arbetarrörelsens djupa led, om det bakom sig hade en betydelsefull gräsrotsrörelse att mobilisera till kamp, hade vi inte uppmanat till ett kritiskt stöd på vare sig S eller V.
För en röst på socialdemokraterna eller vänsterpartiet!
Vi tror att det bästa man kan göra är att rösta på S eller V. För närvarande är de reformistiska arbetarpartierna de enda som kan hindra en valseger för borgarna. Förutom detta röstar vi på dem för att tvinga dem att kämpa för våra intressen, men vi vet att de inte vågar och inte kommer göra detta fullt ut, därför organiserar vi kamp utan dem. Vi kan koka ner vår linje till följande: kämpa med dem när det är möjligt och utan dem när det är nödvändigt. Vårt kritiska stöd är inte ett stöd till deras pro-kapitalistiska politik, det är ett led i en taktik som syftar att avslöja dem inför sina egna väljare. När de sitter vid makten kommer de administrera kapitalismen, det skulle i nuläget bl.a. innebära att låta arbetarklassen betala för den ekonomiska krisen med nedskärningar, stora avskedanden och sämre arbetsförhållanden, de skulle med andra ord visa sina rätta ansikten. Vi som kommunister skulle å andra sidan aldrig upphöra att säga att ett verkligt arbetarparti aldrig skulle alliera sig med arbetsköparna och överklassen utan tvärtom göra upp med dessa, att varken S eller V kommer göra detta, och att arbetarklassen därför behöver bygga ett nytt antikapitalistiskt och revolutionärt parti.
I fyra år har borgarna bedrivit ett ideologiskt korståg mot arbetarrörelsen och ett politiskt krig mot arbetarklassen. De har genomfört försämringar i arbetsrätten och stärkt arbetsköparnas och överklassens självförtroende och arrogans. Sedan högeralliansen röstades till makten har de bl.a. hunnit med att sälja ut betydande delar av den offentliga sektorn till högstbjudande. De har satt samhällets gemensamma tillgångar i rika kapitalisters ägo så att dessa ska kunna bli ännu rikare. De har monterat ned vår gemensamma välfärd, inte minst i form av groteska attacker på arbetslösas och sjukas villkor och rättigheter. De har medvetet försvagat facken och a-kassorna genom höjda avgifter så att många har tvingats att välja mellan dessa. Samtidigt som borgarna har försökt söva ner människors oro genom att dra lögner om att den nuvarande ekonomiska krisen är på väg bort, har tusentals sparkats ut i arbetslöshet och redan har samma kris börjat slå hårt mot kommuner och landsting, som kommer skära ner i alla möjliga verksamheter.
Deras demokrati och vår
Ilskan över borgarnas politik är stor hos arbetare, arbetslösa och många ungdomar. Det finns också exempel på motstånd i de strejker, demonstrationer och ockupationer som har pågått och pågår. Nuförtiden försöker många lura oss att det räcker med att rösta för att skapa samhällsförändring. Samtidigt fortsätter borgarklassen tacksamt sitt krig mot allt det arbetarrörelsen tillkämpat sig. Det är uppenbart att det inte räcker med att rösta på socialdemokraterna eller vänsterpartiet och tro att det i sig självt ska leda till ett rättvist samhälle. Ingen som på allvar vill se en rödare politik kan nöja sig med att enbart gå och rösta. Så har det aldrig funkat. Rösträtten tillkom tack vare en kämpande arbetarklass och är något vi ska vara tacksamma för och försvara. Men vi ska inte låta liberalerna få ersätta vår demokrati med deras futtiga parlamentarism. Arbetarklassens demokrati får inte stympas till att bara handla om parlamentarisk röstning. Vår demokrati utövar vi genom demonstrationer, blockader, strejker, aktioner, möten och studiecirklar. Helt enkelt genom organisering och klasskamp. Denna kamp har aldrig haft och kommer aldrig få ett alltigenom fredligt ansikte.
Det finns en mängd sätt att kämpa som är effektivare än att lägga en papperslapp i en valurna vart fjärde år.
För det första har vi fackliga stridsåtgärder. De är mycket viktiga vapen i arbetarklassens händer för att skapa bra förändringar i samhället. Genom strejker och blockader kan arbetare kollektivt sätta tryck på arbetsgivare och politiker.
Exempel på framstående konflikter på senare tid är strejken på Lagena och blockaden mot Berns.
Men det finns också andra sätt att kämpa förutom att engagera sig i arbetsplatskonflikter. Ockupationer är ett exempel. De kan användas för att ta övergivna hus i besittning och använda husen till det man vill. Om politiker skurit ner i kommunens budget och stängt ner ett ungdomshus kan man helt enkelt ockupera ett hus och ge det samma funktioner som ungdomshuset hade. Man kan också använda sig av tillfälliga ockupationer för att sätta press på makthavare.
Den 14 juni i år intog ett 50-tal personer Fastighetsnämndens kontor i Göteborg. Aktionen skedde på initiativ av Revolutionära Fronten och var en del av deras kampanj för en bättre bostadspolitik i Göteborg. Göteborg har stor brist på bra och billiga hyresrätter. Segregationen på bostadsmarknaden är också väldigt stor. Politikerna i fastighetsnämnden tar sig inte i kragen och gör något åt situationen. Därför gick Revolutionära Fronten och andra ur Göteborgs vänster, helt enkelt dit och avbröt politikernas verksamhet. Politikerna på fastighetskontoret skulle precis hålla ett möte när aktivisterna kom dit. När politikerna ställdes till svars för sin usla bostadspolitik försökte de skylla ifrån sig på andra instanser i samhället eller andra politiker.
I Göteborgsposten förklarade en politiker från bostadsnämnden att ockupationen av deras kontor varit obehaglig. Det är klart att det är obehagligt att konfronteras inför missnöjda människor. Det är just därför vi ska konfrontera dem. Om det var obehagligt att föra en borgerlig politik, om det var obehagligt att fatta en massa dåliga beslut, så kanske man inte skulle göra det utan att tänka till en extra gång.
Vi VILL att politiker som går de rikas intressen ska må dåligt av sina beslut. Vi VILL att högerpolitik ska mötas av bråk och krångel. Bara genom att vi sätter ner foten kan vi få slut på den dåliga politiken. Det är därför det är värt att kämpa. Varenda strejk, varenda ockupation är en nagel i ögat på kapitalister och välbetalda politiker. I varje protestaktion av det här slaget, finns ett frö till socialism.
Men fröna till socialism kommer inte att blomma av sig självt. Vi behöver samordning, organisation och tydliga mål. Kortsiktiga krav, i stil med “inga uppsägningar på denna arbetsplats, här och nu” måste kombineras med ett långsiktigt fokus på störtandet av kapitalismen. Det är helt nödvändigt att kämpa för mindre segrar på enskilda arbetsplatser eller i enskilda kvarter. Men kampen för de små segrarna måste vara delar av en långsiktig strategi, där målet är socialismen. Vi vet alltför väl vad som annars händer. Den tidiga socialdemokratin delade på ett snävt sätt upp sin politik i de kortsiktiga dagskraven, som man skulle ta itu med på en gång, och den långsiktiga socialistiska samhällsomvandlingen, som man skulle ta itu med någon gång i framtiden. Det här kallades för minimi- och maximiprogram. I minimiprogrammet fanns krav på betald semester och liknande. I maximiprogrammet fanns en vision om det klasslösa samhället. Som vi vet idag så blev den socialistiska samhällsomvandlingen aldrig av. Man sköt hela tiden upp maximikraven på framtiden tills man hade glömt bort dem.
Strejker, demonstrationer, ockupationer och andra strider utkämpas hela tiden över hela jorden. Klasskampen pågår ständigt. Men den leder inte automatiskt till socialism. För att den ska göra det måste den organiseras internationellt. Det är därför vi vill bygga en internationell kommunistisk ungdomsorganisation. Vi ser det som ett led i byggandet av en internationell kommunistisk rörelse.
– Revolution Norrköping
revolutionsweden.wordpress.com 