Skriven av Eduardo Montero, kamrat i Arbetarmakt.
Just nu är vi många utanför Iran som gnisslar tänder och sliter vårt hår i
frustration över att inte kunna göra något kraftfullt åt situationen inne i
landet. Men trots allt erbjuds det vissa tillfällen för oss att höja våra
röster till stöd för kampen och mot den kriminella regimen. Ett sådant
inträffade i dag (25/6). På Medborgarplatsen, som ligger i Stockholms södra
innerstad, hölls en manifestation för frihet i Iran. Uppskattningsvis deltog
cirka 300 personer, mestadels iranier men även personer av annan nationalitet.
Talarna kom från Folkpartiet, Vänsterpartiet, PEN och iranska grupper och
tidskrifter. Plakat och banderoller var helt inriktade på den aktuella terrorn.
De enda som avvek från det var rojalisterna som hade många fanor på plats, till
skillnad från vänstern som inte hade några synliga symboler alls.
Hela manifestationen var självklart känsloladdad. Men tragiken i det som pågår
trängde sig på extra tydligt när ett inslag från BBC spelades upp. En anonym
kvinna gav ett vittnesmål från en just avhållen demonstration. Förkrossad men
målmedveten gav hon rapport som inte kunde undgå att fylla oss med både sorg
och hat. I syfte att krossa rörelsen lever regimen ut alla sina mest mordiska
och sadistiska drifter just nu. Kvinnan berättade om besinningslös misshandel,
folk som slängs ner från broar. Ett liv är inte värt mycket just nu på gatorna
i den islamiska republiken.
Arbetarmakt och Revolution deltog givetvis på den här manifestationen. Vi
delade även ut flygblad och sålde våra tidningar för att propagera för en
revolutionär socialistisk linje. Det är just den svaga förankringen för en
sådan politik som är ett av de grundläggande problemen just nu i Iran, vilket
faktiskt åskådliggjordes av manifestationen. Regimen förstår bara ett språk:
makt! De enda som kan leverera en knockout är arbetarklassen understödd av
bönderna och andra förtryckta skikt. De besitter numerären och de rätta
nyckelpositionerna i den ekonomiska infrastrukturen för att lamslå hela landet.
Men för att arbetarna ska kunna genomföra generalstrejker,
arbetsplatsockupationer, massdemonstrationer och kollektiv beväpning, måste de
organiseras självständigt. Vem som helst inser att allt det här inte kommer att
hända av sig självt, utan organisationer. Massiva klasskampsaktioner hotar inte
bara regimen utan även de privilegierade klasserna dvs den sociala basen för
liberaler och monarkister, som också är mot regimen. Så för att få till stånd
en enhet med dessa element, de demokratiska borgarna, måste arbetarrörelsen
tukta sig själv och avstå från metoder, idéer och handlingar som hör till dess
klassiska och mest effektiva arsenal. Problemet är att det var just den
arsenalen som var nödvändig för att krossa avskummet som styr Iran. Vi tycks
alltså ha en valsituation här.
För att återvända till dagens manifestation så måste vi säga att det inte är rätt val
som har gjorts från vissa vänsterkrafters sida. Rikligt med rojalistfanor men inte en
enda symbol för den iranska arbetarklassen! Det är naturligtvis inte själva symbolerna
i sig självt det handlar om utan vad som är alarmerande är att skillnaderna mellan
borgerligheten och arbetarklassen suddas ut i dess sk breda demonstrationer.
Därmed talas det inte klartext om vad som krävs för att vinna i Iran.
Dagens manifestation var mycket lyckad. Flera talare gjorde oerhört värdefulla
poänger. Det iranska folket har fått ännu ett exempel på att de inte är helt
lämnade åt sitt öde. Men rörelsens framtid ligger inte i fortsatt falsk enhet
över klassgränserna.
revolutionsweden.wordpress.com 