Iran – på randen till revolution

Följande artikel från en kamrat i Arbetarmakt har diskuterats av medlemmar i REVOLUTIONs Stockholmsgrupp. Den erbjuder en djupgående analys av revolutionens bakgrund och inre motsättningar på ett mycket pedagogiskt vis, så vi vill gärna sprida den.

Den islamiska republiken Iran genomgår sin allvarligaste politiska kris någonsin. Efter 30 år av terror har massornas kamp visat att en fullskalig revolution inte är omöjlig. Men än kvarstår många hinder och faror innan mullornas diktatur kan förpassas till historiens skräphög.

Vad vi har bevittnat den senaste veckan är utan tvekan en oerhört imponerande massrevolt. Fortfarande är det för tidigt att beskriva situationen som revolutionär. Av allt att döma befinner sig Iran däremot i ett förstadium till en fullt
utvecklad revolutionär situation. De två avgörande begränsningarna är att rörelsen än så länge inte har fått ut
arbetarklassen i samlad kamp och att den inte har ställt frågan om den politiska och ekonomiska makten över samhället på dagordningen.

Mousavis ledande roll är en tydlig indikation på begränsningarna hos rörelsen. Denna man förtjänar inte alls att kallas för oppositionell. Han var preminärminister under det blodiga 1980-talet då den islamiska republiken konsoliderade sin makt genom massmord på vänster- och arbetarkativister. Han hade en central roll i att bygga upp den religiösa diktatur som i skrivandet stund skjuter på människor i Iran.

Det finns en hel del som talar emot att Mousavi skulle ha genomgått en grundläggande förändring i demokratisk riktning. Men om det stämmer infinner sig frågan vad hans ”opposition” handlar om? För att svara på det måste vi säga något om regimens uppkomst och karaktär.

Splittring i samhället, splittring i toppen


Den islamistiska flygeln av revolutionen var aldrig uthuggen i ett block. Till att börja med fanns det en mindre falang inom prästerskapet som faktiskt motsatte sig en religiös statsbildning, men de manövrerades ut av Khomeini, med Mousavi troget vid sin sida. Men även bland anhängarna till en religiös diktatur fanns det skillnader. Under 1980-talet när regimen av nödtvång sammansvetsades i kampen mot ett antal gemensamma yttre fiender såsom vänstern, Irak och den store satan i väst, fanns det en tendens till att de inre motsättningarna hölls i schack någorlunda. Mullorna har sedan länge lämnat kampåren bakom sig och det är oundvikligt att det blir strider om positioner och priviliegier.

I massmediala kommentarer är det hyfsat vanligt att peka på regimens inbördes rivalitet som en förklaring till
motsättningen mellan Mousavi och Ahmadinejad. Däremot är det inte så vanligt att peka på de samhällsmateriella rötterna till dessa motsättningar. Vare sig under oppositionen mot shahen eller vid makten var skillnaderna inom det islamistiska lägret en renodlad fråga om principer och idéer. Olika grupperingar grundade sig på olika klasser och skikt i samhället och en del av dem befann sig faktiskt i olika hög grad i motsättning till varandra. Motsättningen mellan olika grupper inom regimen reflekterar alltså vidare sociala motsättningar och skillnder i det iranska samhället.

1979 års revolution var i sin första fas demokratisk och riktade sig mot monarkin och dess vanstyre. Arbetarklassen och vänstern var faktorer i revolutionen som gjorde att den efter shahens landsflykt lovade – ett löfte som var ett hot för vissa – att gå utöver sin demokratiska fas och utvecklas vidare till en revolution mot kapitalismen och traditionalismen. De sektorer i samhället som deltagit i eller åtminstone på slutet stött störtandet av shahen kunde givetivs inte stillatigande acceptera en fortsättning på revolutionen som direkt och uttalat hotade deras egen existens. Trots stora skillnader sinsemellan upplevde därför kapitalister, småborgerlighet, religösa ledare, traditionalistiska män och familjepatriarker, konservativa bönder, trasproletärer utanför arbetarklassen m. fl.
ett gemensamt behov av att hindra arbetarklassen och vänstern från att avancera vidare. Khomeini och islamisterna var utan tvekan det bästa verktyget för detta. De hade inga egalitära målsättningar med sin kamp utan ville behålla de grundläggande samhällsstrukturerna intakta. De var svurna fiender till vänstern och de var beredda till långtgående våld för att driva igenom sin sak. Men Khomeinis rörelse hade också fördelen att bestå av ett antal undergrupper som tycktes kunna appellera till alla dessa skikt som sökte en reaktionär räddare i nöden. Alla kunde de hitta sina särskilda representanter inom den islamistiska kontrarevolutionen. När motsättningarna och skillnaderna mellan alla dessa olika samhällskikt har vidgats är det inte konstigt att sprickan blir större också inom regimen.

En fråga gäller till exempel vad som ska göras med Irans oljeintäkter. Ahmadinejad tillhör en populistisk, plebejisk
falang av regimen och har valt att i viss mån gynna fattiga skikt. Detta har retat upp städernas medelklass som i Mousavi har fått sin representant. En annan fråga handlar om den teknologiska utvecklingen vad gäller datorer, mobiltelefoner, Internet osv, som har gjort det mer angeläget med större individuell frihet för städernas medelklass. En fråga som rent principiellt har samma värde för de fattigaste men som däremot inte är i fokus. Där har Ahmadinejad istället haft större framgångar med sin betoning av värdet av mat på bordet.

En annan viktig kraft i Iran som haft anledning att fundera över de senaste årens kurs är internationellt orienterat
kapital. Med Ahmadinejad vid rodret har Irans internationella isolering tilltagit. Det har inte varit bra för möjligheten
till inkomstbringande import- och exportavtal. Från viktiga grupper av kapitalister finns därför ett tryck för att få bort
Ahmadinejad till förmån för en mer renodlat borgerlig representant. Hursomhelst har en borgerlig och småborgerlig
opinion fått sig ett uttryck i de så kallade reformisterna, där Khatami föregick Mousavi. Självklart kan en marxist inte ställa sig avvisande till medelklassens strävanden efter personlig frihet, men vi pekar på begränsningarna i dessa ambitioner. Huvudpoängen här är emellertid att Iran har förändrats sedan 1980-talet och att det ställer regimen inför ett antal val. Olika fraktioner kommer till olika slutatser delvis beroende på egna personliga intressen och delvis på grundval av vilka intressegrupper de anser sig tjäna.

Två reaktionära gäng


En sak måste dock stå helt klar. Alla delar av regimen är ansvariga för de brott mot de mänskliga rättigheterna som har begåtts under de senaste 30 åren. Alla delar av regimen är överens om ett försvar för kapitalismen, traditionella
privilegier, en sträng tolkning av islam och ett system där en liten grupp religösa ledare har det sista ordet om landets
styre. Det som skiljer dem åt är frågor om vidareutveckling av detta system och hur resurser ska fördelas. Mousavi, Khatami och Rafsanjani kan sägas företräda delar av kapitalet och mellanskikten. Ahmadinejad företräder traditionalistiska och klerikala strukturer och ser till att utnyttja ett fattigt skikt av befolkningen.

Som regel har regimen kunnat kontrollera sina interna motsättningar fram till nu. En faktor är den sinnrika
pseudodemokratiska fasad som byggts upp. Istället för att ogenerat enas bakom en central diktator som trycker tillbaka motsättningarna så har man valt att reglera dem genom en hårt reglerad valprocedur. Kontentan av denna procedur är att enbart kandidater som är obrottsligt lojala till den religösa statsbildningen tillåts att delta, och att den valda presidenten och parlamentet alltid kan köras över av väktarrådet. Dessa regler gör att valen enbart handlar om
vilken fundamentalistisk klick som för tillfället ska få ett visst inflytande under väktarrådet. För regimen har det
hittills varit ett bra sätt att skapa ”rättvisa” mellan olika falanger och balansera dem mot varandra.

Vad som nu har hänt är att både regimens interna motsättningar och samhällets motsättningar och missnöje har nått sådana proportioner att de invanda mekanismerna inte räcker till för att hantera dem. Alltför många grupper i samhället kan och vill inte längre fortsätta på det gamla sättet. Det är den underliggande faktorn bakom den senaste veckans händelser. Den utlösande faktorn var Khameini/Ahmadinejad-gängets felbedömning av hur valproceduren borde hanteras. Exakt hur det ligger till när det gäller det påstådda valfusket är fortfarande omöjligt att säga. Men helt klart är att Ahmadinejads läger har gett intryck av att ha fuskat, antingen beroende på att de verligen har gjort det och i sin enfald trodde att det skulle räcka med ett fikonlöv för att dölja det, eller beroende på en sanslös klumpig het som gett det iranska folket intrycket av att de har fuskat. Oavsett vilket så är det uppenbarligen en vitt spridd uppfattning att fusk har förekommit och det har varit droppen som fick bägaren att rinna över.

Olika perspektiv

Mousavi har från början läst stämningen på gatorna bättre än sina rivaler. Han har beslutat sig för att sätta in ett
allvarligt motangrepp och han har gjort det med de iranska massorna som insats. Det går inte att säga om Mousavi själv tror på sina anklagelser eller om hans falang bara utnyttjat det tillfälle som den andra sidans misstag har skapat. I vilket fall som helst måste vi klart och tydligt slå fast att hans gäng just nu bedriver ett cyniskt och manipulativt spel med tiotusentals iraniers liv som bricka. Få känner till regimens inneboende brutalitet lika väl som Mousavi. Han är själv en av dess brottslingar. Han vet att detta styre inte kan hantera verkliga motsättningar på något annat sätt än genom kraftmedel. Ett sätt för honom att samla styrka är att på bonapartistiskt vis tillfälligt vädja till opinionen på gatan för att slå mot sina rivaler. Samma knep har använts av både fascistiska och stalinistiska ledare i liknande situationer. När massorna har utnyttjats färdigt slängs de åt sidan.

Exakt vilken taktik Mousavi följer kan vi bara spekulera i men det finns ett antal självklara alternativ för honom och vilket han väljer beroer på kampens dynamik, dvs hur motståndaren samt massorna agerar. En rimlig gissning är att Mousavis förstahandsval har varit att försöka nå en överenskommelse bakom scenen som skulle ha gått ut på att övertyga prästerskapet om att Ahmadinejad måste offras i detta akuta läge och att bästa sättet att göra det på vore ett omval där Mousavi tillåts vinna. Det skulle kunna bryta isen både inrikes- och utrikespolitiskt. Denna möjlighet kvarstår fortfarande men har komplicerats av att Khamenei (väktarrådets ledare) så snabbt och hårt gått i försvar för Ahmadinejad. Det betyder att Mousavi måste ta kampen in i regimens själva hjärta och utmana några av dess mest centrala ledare. Alternativet med en uppgörelse bakom scenen kan faktiskt kvarstå men inkluderar nu att även Khamenei måste offras. Det skulle i så fall vara första gången som väktarrådets ledare sparkas. Enligt uppgifter
befinner sig Mousavis mäktige uppbackare Rafsanjani i Qom just nu och försöker samla stöd i väktarrådet för Mousavi och mot Ahmadinejad. En indikation på att han åtminstone delvis har lyckats är att väktarrådet har medgett vissa felaktigheter i rösträkningen.

Ett annat alternativ, och ett oerhört mycket farligare sådant, vore om Mousavi försökte sig på en återfödelse av den islamiska republiken genom att vräka omkull centrala delar av dess nuvarande ledarskap genom en kombination av massrevolt och palatskupp. Detta skulle verkligen vara ett riskfyllt företag som skulle kunna sluta mycket illa för Mousavi och folket runtomkring honom.

Ytterligare en möjlighet är att bedömningen av Mousavi i denna artikel är felaktig. När stalinismen kollapsade runt början på 1990-talet visade det sig att betydande sektorer av byråkratin totalt hade förlorat tron på sitt eget system. De vände på en femöring och tog ansvar för kapitalismens restaurering med sig själva på förstaplats vid de nya köttgrytorna. Det kan inte helt uteslutas att det finns en demoraliserad flygel av regimen som inte längre tror på det islamistiska projektet och som gärna vill att Iran förvandlas till en västvänlig satellitstat med någon form av liberal demokrati. Händelserna kommer att utvisa om Mousavi strävar åt ett sådant håll.

I sammanhanget bör det noteras att även Ahmadinejad har använt sig av taktiken med massmobiliseringar i den här konflikten, även om det är de väpnade styrkorna han förlitat sig på när läget blivit skarpt. Ahmadinejad måste självklart avvisas lika kategoriskt som Mousavi. Ingen socialist får låta sig luras av hans demagogiska och på många sätt reaktionära s.k. antiimperialism. De brödsmulor han slänger åt de fattiga kan inte uppväga repressionen och den fortsatta existensen av ett skriande klassförtryck.

Styrkeförhållandena kommer till slut att avgöra vilka kompromisser eller rent av segrar som är möjliga. Men det råder inget tvivel om att när Mousavi har uppnått sina begränsade syften så kommer han att blåsa av protesterna. Om de fortsätter så kommer han inte att tveka att slå ner dem med full kraft.

Mousavi – islamist

Påståendet att Mousavi har förändrats sedan 1980-talet är inte trovärdigt av flera skäl. För det första är det snarare situationen i landet som har förändrats. Iran befinner sig inte i en skakig efterrevolutionär situation där mullornas makt inte är riktigt etablerad än. För första gången på länge finns visserligen en omfattande proteströrelse men det handlar inte om en revolutionär arbetarklass med aspirationer på att ta makten. Om Mousavi inte betonar nödvändigheten av massavrättningar på socialister och arbetaraktivister så är det för att det i nuläget inte finns en tillnärmelsevis så många att avrätta som på 1980-talet. Med hans egna ord är han lojalitet oförändrad till projektet med en religiös diktatur. Detta reflekteras också i protesterna. Den symboliska färg som används är grön – islams färg. Ett av de tongivande stridsropen är ”Gud är stor”. De officiella kraven handlar om rösträkning och Mousavis egen ställning, inte om grundläggande demokratiska fri- och rättigheter. Ett tydligt tecken på hur Mousavi försöker begränsa rörelsen är hans agiterande för att protesterna måste vara fredliga. De första dagarna försökte han
till och med avblåsa demonstrationerna men ändrade sig när han märkte att massorna tänkte fortsätta med eller utan honom.

Ovanpå allt detta har Mousavi pratat om behovet av att återvända till 1979 års ideal och den islamiska republikens
sanna värden. För varje sann oppositionell iranier kan sådana uttalanden inte ses som något annat än ett bloddrypande hån. Men mer oroväckande än själva förolämpningen är det förtäckta hot som finns inlindat i sådana uttalanden. Mousavi visar genom sådant prat att han inte tänker avveckla mullornas välde. Genom att föra fram 1980-talets Iran som ett föredöme klargör han tydligt var gränserna går någonstans för hans ”reformer” och ”opposition”. Mousavi är en maffialedare som har kommit på kant med några av de andra skurkarna.

Arbetarnas ledning behövs


Att döma ut Mousavi är inte samma sak som att avskriva den pågående proteströrelsen. Massrörelsen kan aldrig reduceras till att vara lika med sina ledare. Att avslöja denna gangster är en av förutsättningarna för att protesterna ska kunna utvecklas och segra, eller åtminstone inte sluta i ett tragiskt blodbad.

Den officiella ledningen för proteströrelsen är rutten rakt igenom. Men rörelsen själv är så genuin som den överhuvudtaget kan bli. Mycket grovt kan den sägas bestå av två huvudkategorier. Dels Mousavis sympatisörer och dels de som ser protesten som ett sätt att utmana regimen i sin helhet, inklusive Mousavi.

Det skulle vara ett svårt misstag att förhålla sig avvisande till Mousavis sympatisörer pga den kritik som måste riktas mot föremålet för deras förhoppningar. Det hör till revolutionens logik att den börjar som protester dominerade av illusioner om den ena eller andra grupperingen utan några som helst revolutionära planer. När massorna väl vaknar upp ur sin apati, oavsett om det sker i en diktatur eller demokrati, är det komplett orealistiskt att tro att dess medvetenhet ska katapulteras i revolutionär socialistisk riktning på en gång. De kommer att omfamna marxistiska slutsatser på basis av erfarenheter och en hel del spruckna illussioner, förutsatt att det också finns en organiserad politisk kraft som kämpar för ett kommunistiskt program. Mousavismen är en fas som förhoppningsvis kan visa sig vara kort till förmån för djärvare perspektiv.

Program och strategi för den iranska revolutionen är teman som tyvär inte får plats i den här artikeln. Vi kommer dock ha anledning att återkomma till dessa frågor senare. Just nu onstaterar vi bara att nästa steg i kampen måste innefatta arbetarklassens inträde på scenen. Dels som organiserad kraft i demonstrationerna men också genom strejker, arbetsplatsockupationer, kommittéer och råd. Den arbetarrörelse som förhoppningsvis kommer att återfödas i spåren på revolten måste hålla sig absolut oberoende av alla regimens fraktioner till förmån för sina egna progressiva målsättningar. Det krävs en sekulär arbetarrepublik, inget mindre. De förtryckta nationella minoriteterna är en mäktig kraft som kan frigöras genom att revolutionen gör sig till förkämpe för rätten till nationellt självbestämande, inklusive rätten till avskiljande i egna stater. Kvinnornas rättigheter måste lyftas fram till
första plats. Bort med könsapartheid och påtvingad slöja. Det krävs ett massivt socialt åtgärdsprogram för att börja lösa problemet med fattigdomen. Arbetartribunaler för att straffa alla som deltagit i den nuvarande regimens brott under 30 år. Istället för internationell terrorism – stöd till alla progressiva krafter i mellanöstern, och tredje världen, som kämpar för frihet och mot imperialismen. Om massrörelsen går vidare mot sådana här idéer – marxistiska idéer – så kan den inte klamra sig fast vid naiva och farliga drömmar om en fredlig revolution. Revolutionen måste beväpnas genom att delar av armén vinns över till upprorets sida.

Iran står vid ett vägskäl med många möjligheter. Den enda väg som är helt blockerad är den som leder tillbaka till situationen innan protesterna. Det kanske dröjer ytterligare en tid, men regimens dagar är räknade.

– Eduardo Montero, Arbetarmakt

Annonser
Det här inlägget postades i Iran, Mellanöstern. Bokmärk permalänken.