Man måste dö för att få plats på ätstörningsklinikerna.

Följande text, som belyser förhållandet mellan borgerlig privatiseringspolitik och omänkliga villkor för ätstörningsdrabbade, har skrivits av Rosanna

29kg ångest

29kg rent hat

Frasiga läppar och tomma ögon. Läkare som viskade om de hundra kalorierna som skulle sondas in i henne för att hon överhuvudtaget skulle överleva natten.

Flickan i fråga hade fått vänta i ungefär 3 månader på dygnetrunt- vård & under den tiden så rasade kilona av henne. Hon gick från dödligtsjuk till döende.

Från hopp till slut.

Från liv till död.

3 månader då ryggraden skavde mot golvet, då fötterna var fulla av blåsor. En meter till bara en till. En meter som kunde ha varit skillnaden mellan liv och död.

En meter, en timme, en minut

3 månader

3 månaders väntan

Hon var kanske inte lika mycket värd som dom 8 andra som hade fått hoppa före i kön.

Hon var inte lika sjuk, hon var sjukare, sjukast.

Det fanns sammanlagt tolv platser på kliniken fyra av dem hade landstinget köpt in. Fyra av tolv.

Man måste kunna ha ett val sägs det.

Det krävdes 5 skötare för att hålla fast henne när hon skulle bli sondad. Hon, den smalaste anorektiker jag någonsin sett.

29 kilo ångest

29 kilo rent hat

3 månaders väntan

3 månader

Hon sa att det var för att hon inte var lika sjuk som de andra, att hon tog upp plats som hon inte förtjänade.

Vet ni varför det tog så lång tid? Hon hade inte de där försäkringarna som ändå inte hade räckt till. Hon hade inte dom där 7000 kronorna som det kostar per dygn där.

Ett val som inte existerar för alla. Ett val där pengar styr vilka som måste vänta då döden lurar bakom hörnet.

Människor dör i köer för att ”valet” ska finnas för några få.

Det är inte behovet av vård som räknas det är pengarna.

Valet finns och kommer troligtvis att utökas nu när den borligaregeringen har tagit makten.

Valet där pengarna bestämmer vilka som ska få överleva.

Annonser
Det här inlägget postades i Kvinnokamp. Bokmärk permalänken.