Rapport: Socialistiskt Forum rockade fett!

Lördagen den 18 november gick så årets Socialistiskt Forum av stapeln i Stockholm. Som vanligt hölls forumet på ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Enligt arrangörerna var årets forum, som denna gång endast hölls under en dag istället för två, det största under de fem år som det ägt rum – över 2000 människor besökte forumet. Under dagen hölls mängder av intressanta möten rörande en rad olika frågor.

Det kunde handla om kapitalismen och global uppvärmning, om behovet av en bred klassrörelse, där fackliga aktivister träffades och diskuterade vägen framåt i kampen för en storstrejk mot den borgerliga regeringen, om islamofobi och rasism, om vänsterns framgångar i Norge, om kvinnokampens relation till klasskampen, om huruvida man ska stödja motståndet i Irak eller inte osv. Internationella frågor, inte minst situationen i olika länder i Mellanöstern (särskilt Irak), liksom frågor om kampen mot den borgerliga regeringen stod högt på dagordningen, men det bjöds även på möten om t.ex. antirasistisk och antifascistisk kamp och därtill politisk poesi. Här fanns sannerligen något för var och en. När man inte var på möten kunde man vandra omkring i raderna av bokbord.


Vårt eget möte
REVOLUTION:s eget möte tillsammans med Arbetarmakt, på temat ”Arbetarklassen och den antiimperialistiska kampen i Mellanöstern”, hölls som en av de tidiga punkterna redan vid tiotiden på morgonen. Salen, som var en ekande källarsal längst ned i trapphuset på ABF, var inte den bästa men lockade ändå till sig en skara intresserade som lyssnade på Gunnar Westin och Eduardo Montero och sedan diskuterade. Den förstnämnde, som inledde med att tala om den allmänna situationen i Mellanöstern, poängterade att USA nu definitivt kört fast i Irak och går mot ett nederlag. Motståndskampen har ökat under det senaste halvåret, ockupationsstyrkorna har tvingats till flera reträtter och Bush har tvingats avskeda Donald Rumsfeldt. Den sammanlagda bilden av motgångar för USA-imperialismen, till vilken man också kan räkna Hizbollahs seger mot Israel, är alltså glädjande. Motstånd lönar sig, det går att besegra världens mäktigaste imperialistiska supermakt och deras vakthund Israel.

Samtidigt är det mest tragiska i hela situationen att vänstern och arbetarrörelsen i Mellanöstern fortfarande står mycket svag efter nederlagen i det gångna. Hur skulle man kunna komma till rätta med denna situation? På detta tema fortsatte Eduardo Montero från Arbetarmakt att tala om den politik som skulle behövas för att ge socialistiska krafter initiativet. Ingen lätt uppgift förvisso. Till socialismens nuvarande svaga ställning i Mellanöstern kommer även att en stor del av den svenska vänstern är oklar på frågan om att stödja motståndet. Vissa stödjer motståndet på ett okritiskt sätt, vilket betyder att man vägrar att föra fram en alternativ politik till olika former av politisk islamism och borgerlig nationalism. Andra, som är kritiska till de olika grupperingarnas politiska program, inte minst islamistiska motståndsgruppers reaktionära politik gentemot t.ex. kvinnor, begår misstaget att bakom argument om att ”båda sidor är lika dåliga” ställa sig vid sidan om kampen. Det sista är en ytterst farlig politik då detta betyder att man inte tar ställning för t.ex. det irakiska motståndet mot den imperialistiska ockupationen. Om en sådan linje blev allmänt rådande, hur ska då vänstern någonsin kunna vinna förtroende hos de massor som nu befinner sig i kamp?

De socialister som vill se en arbetarstat och ett socialistiskt samhälle upprättas ovanpå bråten av den nuvarande lydregimen måste solidarisera sig med och delta i motståndskampen men samtidigt förbehålla sig rätten att driva en självständig politik och att kritisera den nuvarande ledningen för motståndet menade istället Eduardo. Gunnar talade slutligen om utvecklingen i den internationella vänsterrörelsen, tillkomsten av ett antiimperialistiskt samarbete mellan olika vänsterorganisationer inom ESF-rörelsen och den mobilisering som dessa krafter nu planerar att genomföra inför protesterna mot nästa års G8-toppmöte i Tyskland (i Heiligendamm). Sedan blev det diskussion, bl.a. om bakgrunden till vänsterns tidigare tillbakagångar (särskilt Irak och Iran diskuterades).


Har han rätt att göra motstånd?


Heta möten om Irak och motståndet
Under dagen hölls två möten som särskilt behandlade Irak. Först ut var Iraksolidaritets möte där historikern och Irakexperten Mathias Cederholm höll ett intressant föredrag om situationen i Irak, USA:s metoder för att slå ned motståndet och motståndsrörelsens karaktär och aktivitet. På ett annat mycket välbesökt möte debatterade sedan debattörerna Erik Wijk och Åsa Lindeborg mot Kalle Larsson (vänsterpartiet), Ismail Thair (Svensk-irakiska vänskapsföreningen) och Ulf B Andersson (SAC) om Irakfrågan och om man ska stödja motståndet eller inte. Det blev en het debatt. Wijk och Lindeborg, som nyligen skrivit boken ”Det är rätt att göra motstånd” drev frågan om att stödja motståndet och kritiserade vänstern för dess oförmåga att ta ställning. På motsatt sida stod SAC:aren Ulf B Andersson, som inte hade mycket till övers för motståndsrörelsen (som han såg som ansvarig för en stor del av det sekteristiska våldet och därför inte värd att stödja), och Ismail Thair som menade att det var förkastligt att stödja en motståndskamp som han menade var både terroristisk och syftar till att skapa en Gudsstat.

Ismail Thair, som tidigare i en skrivelse till SIDA sagt att han tycker att Sverige ska verka för marknadsekonomi i Irak och som motsatt sig ett amerikanskt tillbakadragande innan ”situationen stabiliserats” blev föremål för mångas vrede. Sigyn Meder, aktiv i föreningen Iraksolidaritet, höll från golvet ett känsloladdat inlägg där hon berättade om det krig som pågår mellan motståndsrörelsen och de imperialistiska styrkorna i detta nu samt om det självklara stödet för detta motstånd bland irakierna själva. Filmaren Maj Wechselmann kritiserade i skarpa ordalag Ulf B Anderssons avfärdande av den senaste Lancet-rapporten (en medicinsk vetenskaplig rapport som slår fast att mellan 400 000 – 900 000 irakier dött p.g.a. ockupationen) och poängterade att precis samma vetenskapliga tillvägagångssätt använts som i tidigare respekterade undersökningar i Kongo och i Jugoslavien. Ismail Thair brydde sig inte om att svara på särskilt mycket av den kritik som riktades mot honom från motdebattörerna vid podiet och från golvet. Han försökte också kamouflera sitt ställningstagande för en fortsatt truppnärvaro tills situationen ”stabiliserats” med argumentet att det är en praktisk omöjlighet att lämna Irak ”omedelbart”, att ”en utrymning tar tid att genomföra” och att det därför är ”naivt att kräva ett omedelbart tillbakadragande”. Hans utspel om den ”terroristiska” motståndsrörelsen och grundlösa beskyllningar där de som solidariserar sig med motståndet mer eller mindre förklarades vara anhängare av sharialagstiftning ledde till högljudda protester från stora delar av publiken.

Kalle Larsson, som gentemot Wijk och Lindeborg hävdade att vänsterpartiet nu för en bättre och mer konsekvent politik i Irakfrågan, visade prov på retorisk förmåga och lyckades förena sitt eget ställningstagande om att irakierna har rätt att göra motstånd med eleganta glidningar där han undvek att göra något uttalande som kunde tolkas som ett stöd för den existerande motståndskampen. Vänsterpartiet stödjer nu enligt Kalle Larsson ett omedelbart tillbakadragande av amerikanska trupper men är fortfarande ovilliga att uttala sitt stöd för motståndskampen. Trots detta tillkortakommande lyckades Larsson närmast att övertyga åtminstone Erik Wijk om partiets ”omsvängning” (i själva verket har Larsson och Ohly argumenterat precis på detta sätt i några års tid nu).


Islamofobi, rasism, antiimperialism… och stalinistiska tillkortakommanden!
En relaterad fråga, den om rasism, islamofobi och imperialism, avhandlades på ett RKU-möte. Inledde gjorde Proletären-journalisten Erik Andersson. Huvudtemat var danska Jyllandspostens rasistiska karikatyrer på profeten Mohammed och borgarpressens islamofobi. Andersson fick många rätt i sin inledning, men stalinisternas okritiska inställning till politisk islamism framkom också, mestadels i det som inte sades. Mest tydligt blev det i debatten med några iranska aktivister i publiken efter inledningen. Dessa hade själva en linje där man vägrar att stödja motståndskrafter som har ett religiöst ledarskap (vilket är ett argument som föranleder delar av den iranska vänstern att inta en neutral hållning i förhållande till konflikten mellan imperialismen och förtryckta nationer).

De tog i sina inlägg upp bl.a. religionens negativa betydelse för klasskampen och för kvinnors ställning. I detta kunde vi ge dem rätt, men deras avvisande av ett stöd för motståndskampen i Mellanöstern och deras sammanblandning av religionen islam och politiskt islamistiska rörelser vittnade samtidigt om islamofobins uttryck inom vänstern. Nu har också flera av de iranska aktivisterna en speciell erfarenhet: den av nederlaget för den iranska revolutionen 1979 och upprättandet av Khomeinis islamistiska diktatur, vilket i hög grad var ett resultat av den stalinistiska iranska vänsterns opportunistiska uppslutning bakom densamme under revolutionens första år. Erik Andersson misslyckades kapitalt med att svara på de frågor som kan relateras till detta, nämligen den om behovet av att vänstern konkurrerar med sin egen politik. En av iranierna frågade t.ex. om Andersson tyckte att det var ok att driva med religion överhuvudtaget och om det skulle vara legitimt för förtryckta iranska arbetare att göra karikatyrer på islam riktat mot den egna regimen, men fick inget svar.

Andersson hade förvisso rätt i att kommunistiska krafter, för att vinna stöd för socialismen bland massorna i Mellanöstern, måste ta del i motståndskampen i länder som Irak, Libanon och Palestina. Men han sade inget om behovet av att upprätthålla en politisk självständighet, att förbehålla sig rätten att kritisera de övriga krafter som befinner sig i motståndets frontlinje, att principiellt försvara sådant som kvinnors rättigheter eller dylikt. När en medlem i REVOLUTION poängterade detta blev han kontinuerligt avbruten av KP-aktivister bakom förevändningen att man ansåg att han talade för länge (vilket inte stämde, åtminstone inte i jämförelse med flera andras minst lika långa inlägg i debatten). Själv förbehöll sig Erik Andersson däremot rätten att återkommande efter sin inledning komma med långa, men på politik ganska tomma, svar. Det blev mest upprepningar. Därtill klargjorde arrangörerna efter en tids diskussion att ingen som redan talat en gång fick återkomma i debatten, vilket ledde till att debatten tog slut – och till att mötet slutade tidigare än utsatt. Lite anmärkningsvärt var att ingen RKU:are uttalade sig i debatten, på det hela taget kändes det mycket som en debatt mellan gamla KP-stalinister och oss andra.


Global uppvärmning nödvändigör kampen för socialismen – eller?

Ett mycket välbesökt möte var också det som gick under titeln ”Klimat, klass och kapital” där Andreas Malm, välkänd vänsteraktivist som tidigare varit chefredaktör för syndikalistiska Arbetaren, talade om relationen mellan den globala kapitalackumulationen och utsläppet av växthusgaser. Malm visade på ett övertygande sätt att miljöförstöringen har ett intimt samband med det kapitalistiska produktionssättets profitjakt. När det kom till hur man ska komma till rätta med problemet upplevdes hans idéer inte som lika självklara. Malm har anslutit sig till den brittiske skribenten George Monbiots förslag. Monbiot, som även tidigare kommit med milt sagt utopiska förslag i andra frågor (han har bl.a. föreslagit att FN borde investera i en ny världsregering baserad på de sociala rörelserna som grund för en bättre värld), förespråkar nu ett sorts ransoneringssystem på utnyttjandet av koldioxid. De rika som vill konsumera mer koldioxid än de har rätt till enligt systemet ska enligt förslaget kunna göra så genom att köpa ransoner från de fattiga.

Man skulle kunna säga att det är Kyotoavtalet, där rika stater har rätt att köpa fattigare länders utsläppskvoter, fast på individnivå. Kamrater i Arbetarmakt invände att förslaget i grund och botten är en utopi (hur ska man kunna kontrollera ett sådant system och se till att varje individ agerar i enlighet med det?). De framhöll också att en mer radikal ansats behövs, att frågan om den omställning som behövs av hela den globala industrin liksom förebyggandet av konsekvenser av global uppvärmning kräver antikapitalistiska åtgärder och kamp för en demokratiskt planerad socialistisk ekonomi. Malm, som i förra veckans DN kallade Monbiots reformförslag både helt möjligt och nödvändigt backade då och menade istället att man ”ur en trotskistisk synvinkel” kan se kravet som ett ”övergångskrav”. Logiken i Malms resonemang är att kampen för kravet, då det kommer att uppenbaras som helt orealistiskt och otillräckligt, i sin tur kommer att leda till mer radikala krav. Att detta skulle ha något att göra med den metod som Trotskij förespråkade vittnar mest om Malms okunnighet om vad övergångskrav är för något.

Med övergångskrav menas ett system av krav som logiskt pekar på behovet av att störta kapitalismen. Kraven förs då fram i relation till varandra på ett sätt som skapar en brygga mellan de dagliga kampkraven (som inte i sig nödvändigtvis betyder ett avskaffande av kapitalismen) och krav som konfronterar kapitalismen i grunden. Så tillhör exempelvis kravet på en socialistisk arbetarregering, arbetarråd och beväpning av arbetarklassen de mer avancerade övergångskraven. Att göra som Malm och föra fram ett krav som, utöver att det framstår som utopiskt dessutom innebär en inomkapitalistisk lösning, och sedan hoppas att detta på ett spontant sätt skall leda till insikten om att kapitalismen måste avskaffas, har ingenting med framförandet av ett system av övergångskrav att göra.


Facklig kampvilja på uppgång
Ett möte med Lars Henriksson, medlem i Socialistiska Partiet och fackligt aktiv metallarbetare, besöktes av många fackliga gräsrotsaktivister som diskuterade behovet av att pressa LO-ledningen att ta till mer militanta åtgärder än demonstrationer i kampen mot den borgerliga regeringen. Aktivister från många olika arbetarplatser berättade om lokala initiativ och krav på politisk strejk från åtskilliga arbetarmöten som hållits på klubbnivå. Sammantaget reflekterades mycket av den vrede och kampvilja som finns bland arbetare mot de sanktionerade attackerna på facket och de arbetslösa från Reinfeldt, Borg, Littorin och co. Ett förslag från en sympatisör till Arbetarmakt om att skapa högre samordning för att sprida informationen om olika lokala initiativ, information som om den fick en spridning skulle kunna fungera som propaganda, välkomnades av mötet.


Avslutningsvis

Denna rapport är förstås ofullständig för att ge en täckande bild av forumet. Har du synpunkter på rapporterna eller har du en egen rapport. Mejla den till oss! Avslutningsvis kan vi tillägga att REVOLUTION:s och Arbetarmakts bokbord var välbesökta. Många böcker, tidningar och pamfletter såldes och vi fick nya intresserade kontakter. På det hela taget kändes forumet som en mycket lyckad tillställning och som en tradition som vi alla bör bidra till att fortsätta hålla vid liv.

Annonser
Det här inlägget postades i Rapport. Bokmärk permalänken.