En arbetsköpares drömvärld

KRÖNIKA

En reporter med fotograf från en svensk tidning har besökt ett av senare års mer uppmärksammade exempel på ”outsourcing”, nämligen det callcenter som koordinerar färdtjänstbeställningar från brukare i Västra Götalandsregionen, Linköpings kommun och Norrköpings kommun – från Moldavien.

I artikeln beskrivs hur rad efter rad av unga moldaver för företaget Samres räkning tar emot samtal på svenska, skickar ut bilar och håller koll på hela processen. Vi får veta att allt har gjorts möjligt genom en Lars Bokander, en Lundabo som för sju år sedan flyttade till Moldavien för att studera språk på universitetet där.

Samres hade redan ett callcenter i Estland, som enligt artikeln ”fungerade bra”. Men varför valde då företaget att flytta till Europas fattigaste land? Lars Bokander förklarar glatt:

Lönerna i Estland började stiga efter EU-medlemskapet. Samres letade efter andra ställen. Man sökte ett land utanför EU, men ändå ganska nära, där det fanns svenskutbildning och ett överskott på unga akademiker utan jobb.

Och överskott på arbetslösa verkar finnas – vi får också veta att arbetslösheten kan vara uppåt 14%, och att en halv miljon moldavier (av totalt 3,6 miljoner invånare) redan tvingats lämna landet på jakt efter jobb. En chef på företaget intervjuas och berättar att medellönen i Moldavien är 1 800 kr i månaden, alltså betydligt billigare för arbetsköparen än den hutlösa, estniska medellönen på närmare 7 000 kr i månaden. För att ytterligare förstå varför Samres valde Moldavien kan vi notera att medellönen för svenska callcenter-arbetare med eftergymnasial utbildning enligt SCB ligger på 22 300 kr i månaden.

Exakt hur mycket Samres moldaviska arbetare tjänar vill inte den lokala chefen förklara. ”Det är privat information.” Hon intygar dock att de anställda ”tjänar mer än de som jobbar i regeringskansliet”.

Vi får också möta några av de anställda. Om reportern har frågat dem om vad de tjänar får vi inget veta. Däremot säger sig samtliga operatörer, som tar 150 samtal om dagen, vara nöjda med jobbet. En av dem berättar att det känns tråkigt att lära sig ett nytt, helt främmande språk för att sedan bara få använda det för korta samtal om transporter.

Som ni har förstått vid det här laget är det här ingen artikel som på något sätt problematiserar vare sig outsourcing eller privatiseringen av vår gemensamma välfärd. Hur blev det så att den offentliga sektorn i dag kan betyda löner under tvåtusen kronor till moldaviska arbetare? Vad betyder det att privata företag tillåts ta till vilka metoder som helst för att profitera på det som vi borde äga tillsammans? Finns det något sätt för arbetarrörelsen att stå solidarisk med våra moldaviska systrar och bröder? Kan vi vägra ge efter för rasister som säger ”svenska jobb åt svenskarna”, samtidigt som vi angriper problemet med outsourcing?

Den som undrar sådant får inga svar i den här artikeln. Och det fackliga arbetet, då? Hur ligger det till med det? Jo, här har reportern i alla fall ansträngt sig lite: den lokala chefen får (återigen) ordet, och avslutar artikeln med att förklara att det inte finns några fack på Samres moldaviska filial. Företaget har naturligtvis inget emot fack, det är inte där skon klämmer, men det är ”sällsynt på privata företag i Moldavien”. Fack är nog en bra idé i Sverige, filosoferar chefen i slutklämmen, men i Moldavien tycker ”man” att fackföreningar är ”korrupta och egentligen är till för att hjälpa arbetsgivaren att bli av med folk när det behövs”. Slutet gott, allting gott. Men vem är ”man”? Och om det chefen säger stämmer, hur kan svensk fackföreningsrörelse göra sin internationalistiska plikt för att förändra den situationen? Återigen inget svar. För här är artikeln slut.

En medellön på 1 800 kr, inga fackförbund, en privatiserad offentlig sektor och arbetare som tacksamt tar emot jobb inför hotet om en stabil arbetslöshet. Nu undrar ni säkert var en sådan här artikel kan ha publicerats. Kan det vara i Svenskt Näringsliv-tidningen Utsugaren? I en ny Timbro-bok? Svenska Dagbladets näringslivsbilaga? Nej – det är, tro det eller ej, mitt fackförbund Unionen som står bakom artikeln, som publicerades i februari-numret av vår facktidning Kollega. Pinsamt är bara förnamnet.

/Revo-medlem och (tyvärr) medlem i Unionen

De som vill bli illamående kan läsa Unionen-artikeln här (sida 43).