Rör inte högkostnadsskyddet, Hägglund!

Högkostnadsskyddet innebär att när man köpt medicin på recept till ett värde av 1 800 kr så är det gratis resten av året. Det finns också en rabattrappa som gör att man får rabatt på sin medicin ju närmare man kommer högkostnadsgränsen. Om jag t. ex. redan köpt medicin för 900 kr får jag 50% rabatt.

Needless to say, vi är många som har nytta av detta.

Framför allt många äldre arbetare, som slitit hela sina liv och som bara har en låg pension att leva på, skulle inte kunna få ut sina mediciner utan högkostnadsskyddet. Men det finns ju även många unga som behöver ta en massa mediciner.

Socialministern och kristdemokraten Göran Hägglund är nu öppen för att höja spärren för högkostnadsskyddet med flera hundra kronor, enligt ett uttalande i SvD.

Nivån ska höjas för att hänga med den ”allmänna prisutvecklingen”. Men varför har Hägglund med vänner då sänkt taket i sjukförsäkringen och sänkt sjukpenningen så att sjuka har mindre pengar att köpa medicin för?

Varför har högeralliansen gjort förändringar i arbetslöshetsförsäkringen som gör ersättningen sämre och avgifterna högre med följden att arbetslösa har mindre pengar att köpa medicin för? Varför gör dom förändringar i arbetsrätten som gör det svårare att ta till konfliktåtgärder och därför leder till sämre löneutveckling för arbetare?

Den allmänna prisutvecklingen fortsätter uppåt men inkomsterna för ”verklighetens folk” verkar fortsätta dala neråt.

OK, några hundralappar till på högkostnadsskyddet skulle inte göra att vi inte har råd med medicin, bara att vi måste lägga lite mer pengar på det. Och det är förvisso illa nog. Men framförallt ser vi var den här typen reformer leder. Ger vi dom lillfingret så tar dom hela handen. Det är så klasskampen funkar.

Därmed inte sagt att borgarna har ett intresse av att helt ta bort arbetarklassens möjlighet att få medicin, inte alls. Så många som möjligt ska ju kunna jobba så länge som möjligt. Men dom vill att så mycket börda som möjligt ska skjutas över från dom rika till oss andra.

Om nu kommuner och landsting behöver mer pengar för att kunna upprätthålla högkostnadsskyddet för mediciner så är det dom rika som behöver betala mer i skatt. Om dom rika inte vill betala skatt så måste vi tvinga dom att göra det. Då skulle vi till och med kunna sänka spärrnivån på högkostnadsskyddet. Sen så skulle det ju inte bli guld och gröna skogar för det. En massa skattepengar går fortfarande åt till att fylla fickorna på direktörerna i läkemedelsindustrin.

Mer och mer mediciner skrivs ut. Stressade unga människor ska knapra piller på grund av depression. Även äldre på hemmen runtom i Sverige ges piller istället för sällskap. Läkemedelsföretagen gnuggar förstås händerna. Ju fler sjuka, desto mer pengar till dom. Det är nästan så att man frågar sig ifall Astra Zeneca skulle gå omkull om vi slutade stressa, fick bättre arbetsvillkor och en ljusare tillvaro.

Kortsiktigt är det ändå viktigt att försvara högkostnadsskyddet och jobba för att det förbättras och blir starkare. Det viktiga är att vi hittar gemensamma protestformer som fungerar. Gärna något annat än en tandlös facebook-grupp. Det bästa vore om vi bara gick in och tog medicinen vi behövde, i ren protest. Men det är inte så många som är sugna på det i nuläget. Det är mer realistiskt med andra, mindre drastiska protestformer, som sätter påtryckningar på politiker.

Men framför allt tror jag att det är svårt att komma åt frågan om högkostnadsskyddet om man ser den som en isolerad fråga tagen ur sitt sammanhang. Denna attack på rätten till billig medicin är bara en liten del av ett större borgerligt projekt, en liten bricka i det spel som heter klasskamp. Borgarklassens mål är att begränsa alla arbetarklassens fri- och rättigheter så mycket som möjligt. Alla utom två förstås: Den ena är ”rätten” att sälja sin arbetskraft i utbyte mot en lön. Den andra är ”friheten” från gemensamt ägande och kontroll.

För att besvara attacken mot högkostnadsskyddet måste vi alltså ta upp striden på en massa andra områden också. Vi måste ha som mål att trycka tillbaka dom rika och förminska deras makt mer än vad en socialdemokratisk regering någonsin kunnat göra. Vårt långsiktiga mål måste vara att som klass ta ifrån dom all makt. Ja, all makt. Inte landet lagom, mellanmjölk och lite makt åt alla klasser. Nej, all makt åt arbetarklassen ska det vara. Om vi inte ifrågasätter vilken klass som ska ha makten över samhället så har vi nämligen inte så mycket att komma med, då står vi obeväpnade. Då kan vi inte heller effektivt besvara högeralliansens attacker i mindre frågor. Därav en velig socialdemokrati som inte lyckas vända högertrenden. Det är tydligt: Ifrågasätter man inte det borgerliga samhällets grundpelare om makt och kontroll så är det också hej då med den offensiva dagspolitiken.

För att sammanfatta så måste vi alltså dels protestera mot framtida försämringar i högkostnadsskyddet och andra delfrågor, men också kunna backa upp våra protester med en rörelse som tar initiativet, som gör att borgarklassen känner sig hotad och tvingad att göra eftergifter. Konkret innebär det just nu att bygga upp en revolutionär opposition inom den svenska arbetarrörelsen, som kan väcka folks kampvilja och utmana och konkurrera ut socialdemokratin och samförståndsandan.

Annars kan vi stå och hålla plakat hur mycket som helst, medan samhället förfaller framför våra ögon.

Christopher

Annonser
Det här inlägget postades i Anti-borgerligt, Ungdomskamp. Bokmärk permalänken.