Följa reformisterna eller själva ta täten? Om vår uppgift som socialister och klasskämpar

Foto från Ung Vänster Majorna-Linnés blogg

Under öppnandet av Ung Vänsters riksting den 14-16 maj höll Ung Vänsters förbundsordförande Ida Gabrielsson ett brinnande tal om hur borgerlighetens attacker mot arbetarklassen sett ut. Om hur sjukförsäkringar och a-kassa försämrats. Om hur segregationen ökar och hur islamofobin breder ut sig. Om borgarnas klasspolitik, hur arbetarklassen förväntas betala för kapitalets kris. Vad är svaret på dessa hot? Vad är lösningen på dessa problem? Gabrielsson: ”Vi är dom tydligaste systemkritikerna när vi är konkreta. Vi ska vara grannen som protesterar mot ombildningar av hyresrätter, vi ska vara arbetskamraten som står upp för bättre arbetsvillkor och vi ska vara klasskompisen som kräver feministiskt självförsvar i skolan. Vi ska vara revolutionären som talar om mitt liv, på mitt språk, som säger ”jag förstår hur du menar men kom med oss så kan vi förändra tillsammans”.

Att vara en granne, arbetskamrat, klasskompis och revolutionär är bra. Men var finns förbundet som agerar kollektivt för att bygga den rörelse som knyter kampen mot privatiseringar, svekavtal, rasistiska partier till ett enda stort nätverk av organisationer, gräsrotsrörelser och fackklubbar? Som kollektivt går i aktiv kamp för vilt strejkande arbetares rätt? Som organiserar motdemonstrationer med syfte att stoppa högerextremisternas marscher? Men framförallt, som knyter denna kamp samman och för den mot det övergripande målet: socialismen!

Svaret finns i Ung vänsters egna led. I en motion som lades fram till rikstingets utarbetande av valprofil skriver elva medlemmar i området i och kring Göteborg: ”Strejken på Lagena visar att kamp lönar sig och erfarenheterna visar att LO-ledningens ovilja att ta till kamp inte enbart beror på förbundets försvagade ställning p.g.a. den borgerliga regeringen attacker mot facket och a-kassan, utan för att de inte vill och lever kvar i en annan tid. En tid när de kunde förhandla och uppnå förbättringar för arbetarklassen.” och ”Den rödgröna alliansen borde driva en politik för att ta över och nationalisera nedläggningshotade företag. Att säga att detta är oekonomiskt är att tänka som en parlamentariker och inte som en medlem av ett revolutionärt ungdomsförbund.”

Motionärerna pekar på något mycket väsentligt. Ung Vänsters politik är i mångt och mycket resultatet av de bojor man har till Vänsterpartiets reformism. Inför de problem och utmaningar som 2000-talets arbetarklass möter, står reformismen värnlös och utan svar. I denna mening har motionärerna helt rätt när de säger att LO-ledningen lever kvar i en annan tid.

Vad motionärerna menar istället krävs är en politik som skarpt bryter med denna tradition. Man vill att förbundet kräver av Vänsterpartiet att partiet inte går med på någon nedskärning överhuvudtaget utan istället avbryter det röd-gröna samarbetet om sådana kommer på dagordningen efter valet, vilket man med hänvisning till internationella exempel såsom Italien helt korrekt misstänker kommer bli fallet. Samtidigt vill man att Ung vänster aktivt stöder de arbetare som inte anpassar sig till klassfreden och samförståndsandan, till exempel arbetarna på Lagena. Man menar vidare att Ung Vänsters uppgift, såsom ett ”feministiskt och socialistiskt ungdomsförbund”, borde vara mycket mer än att, som förbundsstyrelsen menar, ”flytta fram vänsterns positioner” i valet. Istället vill man vilja föra en offensiv klasspolitik som svar på krisen. Man lyfter fram krav liknande de som delegaterna tvingade fram under Vänsterpartiets kongress trots styrelsens och Ohlys protester, framför allt sex timmars arbetsdag.

Motionens viktigaste budskap är ändå förståelsen för vad ett revolutionärt förbund bör vara och hur det bör förhålla sig till rådande stämningar och ”opinion” särskilt i en tid då kapitalismen krisar och arbetarklassen står under en intensifierad attack. Man skriver: ”Om ett parti, eller bara ett ungdomsförbund för en verkligt radikal politik, så kommer det att skapa entusiasm hos många. Kampvilja saknas inte hos arbetarklassen, utan det som saknas är en ledning som är villig att leda kampen.” En revolutionärt socialistisk organisation måste vara den generator som genom sitt arbete och byggande av allianser och fronter skapar den verklighet utanför ramarna för det som av de flesta arbetare idag ser som möjligt. Bryta de ramar som ställts upp som ett resultat av byråkraters och parlamentarikers kompromisser med kapitalet.

Detta perspektiv saknar Ung Vänsters ledning. Gång på gång har förbundet uppvisat stora skillnader mellan ledningens officiella linje och medlemmars övertygade agerande. Många enskilda medlemmar har entusiastiskt deltagit de kollektiva aktioner som genomförts i exempelvis den antirasistiska kampen. Medlemmar av Ung Vänster har deltagit i de blockader som genomförs utanför Berns i Stockholm till stöd för papperslösa arbetare. Samma blockader som sviks LO-förbundet Hotell och Restauranganställdas förbund, HRF. Klyftan LO-ledning och vilt strejkande arbetare emellan känner alla till. Vad alla kanske inte minns är Ung vänsters förbundsstyrelses förslag till strategidokument inför kongressen i mars 2008 där man vill göra gällande att Ung Vänster endast bör samarbeta med ”fackföreningsrörelsen med LO i spetsen”. Detta i kontrast till samarbeten radikala fackklubbar och vänsterorganisationer emellan såsom Septemberalliansen. Dessa talar man om som ”vänstersekter som i hopp om att verka vara breda startar nya frontorganisationer (…) Ofta ingår olika sektioner eller klubbar av LO-fack bland dessa medarrangörer. Det handlar då nästan alltid om klubbar och sektioner som kontrolleras av personer ur sektvänstern.” Vidare skriver man att: ”Dessa sektbeteenden splittrar fackföreningsrörelsen och innebär i längden en försvagning av motståndsarbetet mot högerregeringen.” Förbundsstyrelsen har rätt! Vi söker en splittring; med byråkraterna i LO-toppen.

Motionen från göteborgarna röstades tyvärr ner under förbundsstyrelsens tryck under rikstinget. Trots det borde alla krafter inom Ung Vänster som ser nödvändigheten av att bygga ett alternativ som kan bryta reformismens ideologiska grepp över arbetarrörelsen att principfast fortsätta sitt arbete. De bör fortsätta ifrågasätta moderpartiets reformistiska agenda. De bör övertyga så många medlemmar som möjligt om sina idéer. De bör driva på för samarbeten och enhetsfronter med den övriga vänstern. De bör trotsa alla försök från förbundsstyrelsen att inskränka stöd till vilda strejker och andra initiativ som inte faller arbetarrörelsens reformistiska ledare i smaken. Förutsättningarna för en socialistisk och kämpande arbetarrörelse kan mycket väl bli större under de kommande åren. Men rörelsen byggs inte av sig självt, vi måste se möjligheterna när de kommer. Det kräver att vi har örat mot marken, och inte proppat igen öronen med bomull försedd av LO-ledningen.

I den rörelse vi vill bygga måste plats finnas för alla vänsterns riktningar som kan acceptera grunden för ett demokratiskt samarbete, där alla organisationer och åsiktsströmningar kan lägga fram sina plattformar och åsikter. Det innebär plats även för reformister som Gabrielsson. Vi ser dock gärna att det i framtiden blir deras förslag som röstas ner i förmån för revolutionär politik!

Christopher och David

Motionerna och förbundsstyrelsens svar kan läsas här (motionen ovannämnda artikel handlar om heter VAL10):

http://www.ungvanster.se/upload/Riksting2010/motioner_svar_valprofil.pdf

Ung Vänsters sida om rikstinget:

http://www.ungvanster.se/template/sida/?pageID=284

Annonser
Det här inlägget postades i Debatt. Bokmärk permalänken.