Den här boken skildrar förföljelsen av kommunister i Norrland under finska vinterkriget och andra världskriget.
Övervakningen
Man kan säga att den militära övervakningen började redan 1928 då inrättandet av upplysnings- och underrättelsebyrån (UB) skedde.
Deras uppgift var att motverka spioneri i landet men också att följa och motarbeta antimilitaristiska rörelser.
Det dröjde inte länge innan de valde att rikta in sig på kommunister.’’Sålunda inhämtas uppgifter om rörelsens program och planer, organisationer, ledare, lokaler och platser, som besökas av kända kommunister, kringresande agenter, särskilda kampanjer osv.
Det är härvid särskilt givande, att varje dag följa med såväl inhemska som utländska tidningar och andra publikationer. Man söker även på annat sätt hålla sig á jour med allmänna strömningar och dagsfrågor , enär de samhällsomstörtande elementen just använda i dagshändelser, såsom strejker, kriser och dylikt, såsom underlag för sin verksamhet och agitation.’’
1934 hade UB enligt egen uppgift tillgång till ett kartotek på ca 100.000 personer, kända kommunister och misstänkta.
Man betalade folk för att de skulle ange folk i sin närhet som de visste var kommunister. Någon liknande övervakning av nazister existerade inte.
Arbetsläger
När kriget närmade sig Sverige var överklassen säker på att kommunisterna skulle slåss för kommunismen istället för sitt eget land, så för att minska den risken letade man upp kommunister som ingick i försvaret och förde dem till speciella arbetsläger vid finska gränsen, där de fick bo i baracker och sova på halm. Kommunister blev behandlade som slavar. De fick göra slitiga arbeten, de fick frysa ute i kylan utan ordentliga kläder. Det var sällan en kommunist blev beviljad permission. Inte ens över jul fick dessa män åka hem till sina familjer. Dessutom skedde det att kommunister blev beordrade att gräva gropar. Sina egna gravar.
Attentatet mot Norrskensflamman
Norrskensflamman var en stark vänstertidning, knuten till Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti. I Norrland var det den största arbetartidningen. Under 20-talet låg upplagan på 11 000 exemplar per dag.
1913 – 1924 gick tidningen under ledning av Andreas Johnsson som kallade tidningen för likväl humanistisk som kommunistisk.
Prenumeranterna använde tidningen som sin egen förespråkare mot överheten.
Ekonomin blev knaper för Norrskensflamman, men trogna läsare anordnade insamlingar för tidningens överlevnad och en arbetarhustru lät uttala sig : – ”Jag hade tänkt köpa mig en sommarklänning, men det är viktigare att rädda Norrskensflamman, så pengarna gick dit”
Den 3 mars 1940 bröt sig fem män in på Norrskensflammans redaktion i centrala Luleå och placerade en bomb i en av tryckpressarna.
Det blev en explosion och brandkåren larmades som var på plats bara minuter senare, men då var huset redan övertänt.
En kvinna och hennes två söner i 18års åldern, en bageriarbetare och redaktören Filip Forsberg klarade sig genom att klättra ner på ihopknutna lakan, men fem personer brann inne, varav två barn. Det var Svea Granberg (vars make satt på arbetslägret i Storsien) och deras tolvårige son Torgny, Norrskensflammans ekonomichef Artur Hellberg, hans fru Alice och deras åttaåriga dotter Maj. En månad senare greps sex män för attentatet. Det var fyra officerare, en journalist och en värnpliktig.
Boken är väldigt läsvärd och skriven på ett sätt som är relativt lättläst och berättande. Istället för enbart fakta innehåller boken berättelser från riktiga livet. Berättelser från folk som var med under arbetslägren, som jobbat på Norrskensflamman osv.
Jag vet inte var man kan köpa boken. Jag lånade den på Norrköpings Stadsbibliotek. Den går även att läsa direkt på Internet:
http://www.marxistarkiv.se/varldskrig/storsien.pdf
– Sandra
revolutionsweden.wordpress.com 