Försvara den fria väggen i Märsta!

I förra veckan uttalade sig 20 moderater runt om i Stockholm i ett gemensamt uttalande mot den ”fria väggen” i Märsta. Det rör sig om den vägg vid Märsta Folkets hus (norrort) på vilken graffitimålare sedan förra året kunnat måla utan att jagas av polis.

Initiativtagarna som ligger bakom väggen är lokala eldsjälar; fritidsledare som vill uppmuntra och bistå de ungdomar som håller på med graffti på ett konstruktivt sätt. Fritidsledarna försöker att regelbundet fotografera målningarna som kommer upp på väggen eftersom de snabbt målas över, något som visat sig svårt eftersom det ofta kommer upp nya målningar, ibland dagligen. Utöver väggen så har det också organiserats workshops där unga fått träffa mer erfarna graffitikonstnärer och fått prova på själva.

Utan att lägga fram några som helst hållbara bevis menar de 20 moderaterna att den fria väggen leder till ökat ”klotter”, och att den uppmuntrar till vandalisering. Det är alltså helt ogrundade påståenden. Stöd har de också fått av en polischef som menar att det blivit svårare att gripa unga målare på grund av väggen: ”Dessa kan nu hävda att de är på väg till den lagliga väggen i Märsta när vi tar dom med sprayburkar på sig”. Detta argument hamnar väl på snutens lista över argument som ”jag ska byta färg på min cykel” eller ”jag ska måla min egen vägg.” Ungdomar med burkar i väskan ljuger och är i grunden kriminella – det är den attityd som snutarna ger uttryck för.

Jag bor själv i närheten av den fria väggen. Varje dag samlas ungdomar där och gör imponerande målningar som får en att stanna till när man har vägarna förbi. Att för det första likställa de många målningarna med ”klotter” och ”vandalism” vittnar om de 20 moderaternas egen syn på vad som är ”bra” respektive ”dålig” konst. Graffiti har i synnerhet blivit ett sätt för unga konstutövare i förorterna, som knappast har särskilt stor tillgång till konstgallerierna på Östermalm eller till offentliga utställningslokaler, att uttrycka sig i ett krympande offentligt rum.

Trots polisens förföljelse och kartläggning av dem som målar, med drakoniska straff i form av saneringskostnader och dryga böter för dem som åker fast, är graffitin sedan länge här för att stanna. I varje förort, längs varje t-banelinje, finns målningarna och taggningarna. När de tvättas bort kommer nya snabbt upp. Graffitin har därför blivit en symbol för upproriskhet och motstånd mot inte minst kommersialiseringen av det offentliga rummet. Inte minst detta är nog en viktig del av källan till de marknadsivrande moderatpolitikernas hätska ton och ohederliga argumentation.

I ett samhälle där graffitin är näst intill helt kriminaliserad blir även en liten vägg i en av Stockholms ytterförorter en provokation och något som måste bekämpas med förbud och polisiära metoder. Och eftersom moderaterna inte gillar förortens egen konst, så erkänner de följaktligen inte graffitin som varandes konst. Detta vittnar om att moral och smak i högsta grad är präglad av klasssamhället.

Den fria väggen i Märsta är en av få i Stockholm (om inte den enda), och kreativiteten som kommit till uttryck där sedan den kom till stånd förra året vittnar om att den fyller ett stort behov. Mer repression och färre fria väggar kommer aldrig att ta död på graffitin, men fria väggar som den i Märsta innebär att unga konstutövare kan ägna sig åt något de tycker om utan att behöva vara rädda för snuten.

Kampen mot den fria väggen i Märsta förs dessutom av företrädare för det regeringsparti som med sin politik bedriver klasskamp från ovan mot i synnerhet arbetarklassens ungdomar. Arbetarungdomar betalar idag för kapitalismens kris med 25 procents arbetslöshet i Stockholmsområdet. Moderaternas ”arbetslinje”, med förslag om sämre anställningsskydd för unga, angrepp på A-kassa och välfärd, samt acceptans för företagens massavskedanden i finanskrisens spår, utgör delar av det sammanhang i vilket även angreppen på graffiti ingår.

Precis som vi inte borde acceptera högerns offensiv mot arbetarklassen har vi heller inget skäl att ge efter för de 20 moderaternas uppfattning om god smak, eller för deras stöd till mer repression mot förortens unga konstnärer. Moderaternas uttalande mot väggen i Märsta är att betrakta som ett försök att slå mot konstutövande arbetarungdomar som valt graffitin som uttrycksform. Förslaget borde bemötas av protester och slås tillbaka! En del av lösningen på problemet med vandalisering borde istället vara: fler ordentliga fria väggar i offentligheten, i varje förort. Låt de unga målarna sätta sin prägel på staden med ordentliga målarväggar på platser för allmän beskådan. Det skulle vara till många betraktares glädje.

Gunnar, Revolution Stockholm