DN:s Peter Wolodarski stör sig redan på krigsförbrytaren Tony Blairs efterträdare Gordon Brown, Storbritanniens nya premiärminister. Inte för att Brown kommer att fortsätta Storbritanniens stormaktspolitik av gammalt kolonialt snitt, utan för att han inte har med Winston Churchill i sin lista på åtta personer han beundrar.
Nelson Mandela, Martin Luther King och Raul Wallenberg får vara med, men varför, undrar Peter, är inte Churchill med, ”trots att hans insatser räddade Europa undan nazismen?”
Kanske visade denne konservative premiärminister inte tillräckligt med ”mod” – courage – i socialdemokraten Browns ögon, spekulerar Peter vidare, möjligen i ett försök till sarkasm som jag inte riktigt uppfattade.
Vi kan lämna påståendena om att Churchill räddade Europa från nazismen därhän så länge, och nöja oss med att konstatera att hur mycket man än försöker vrida på saken och framhålla Storbritanniens betydelse i andra världskriget, så spelade Sovjetunionen en ojämförligt större roll i krossandet av Hitlers arméer. Marsalk Zjukov för att nämna en vore långt mer förtjänt av en utnämning som Europas räddare undan nazismen. Det vore förstås barnsligt att hävda att det var just han som åstadkom detta – en viss hjälp fick han trots allt av de miljontals sovjetiska soldater som stupade i gyttjan eller snön, allt medan en whiskeystinn Churchill satt i värmen och sluddrade i radion.
Den sanne Churchill…
Men även om vi skulle godta påståendena om att det var Churchill som var den store hjälten så behöver vi ju inte glömma alla hans andra insatser, denna förebild för rättänkande konservativa och liberaler.
Under ryska inbördeskriget var Churchill Storbritanniens ledande talesman för militär hjälp till alla bolsjevikernas motståndare. Resten av regeringen ville inte tillmötesgå hans krav om storskaligt militärt ingripande, men de 280.000 gevär och annan utrustning som skickades till Denikins arméer i södra Ryssland kom väl till pass i de pogromer där kanske så många som 200.000 judar mördades av de vita styrkorna.
Mot upproriska kurder förordade Churchill utan att tveka giftgas, och han uttryckte stor beundran för Italiens fascistiske diktator Mussolini.
Att han drev på för att krig mot nazityskland handlande så klart inte om att han försvarade demokratiska värden och bekämpade rasism. Churchill försvarade det brittiska kolonialimperiet som hotades av Tysklands expansion, och när de koloniala undersåtarna envisades med att resa sig hade han inga problem med militärt våld mot civila.
Sin inställning till antirasism och folkmord uttryckte Churchill mycket klart 1937, strax före andra världskrigets utbrott:
”Jag håller till exempel inte med om att det har begåtts en stor orätt mot Amerikas indianer eller de svarta i Australien. Jag går inte med på att en orätt har begåtts mot dessa folk genom att en starkare, högre stående,så att säga världserfarnare ras har kommit och tagit deras plats.”
Att Peter Wolodarskis hjälte ursäktade storskaliga folkmord med rasargument kanske ska hållas i åtanke när man läser DN:s ledarsida!
Jens-Hugo
revolutionsweden.wordpress.com 