Låt oss tala klarspråk: Varför allt detta våld från Ordningsmakten?

I lördags protesterade var vi omkring 300 som protesterade mot Ordningsmakten på Kungsholmen här i Stockholm. Vi protesterade mot återkommande trakasserier och våld från ordningsvakter och poliser mot oskyldiga. Mot den systematiska orättvisan i rättssystemet där åklagare och misshandlare stödjer varandra genom nedlagda utredningar och systematiskt ljugande.

Samma helg som vi skrek ”Vi vaktar ordningsmakten” utanför Securitas-huset så attackerade spanska polisen demonstrerande studenter i Barcelona och andra städer. Brutaliteten visste inga gränser: Sittande människor utan någon möjlighet att försvara sig eller ens röra sig fick ta emot hårda svingar med trubbiga batonger mot sina revben, sina huvuden och ansikten. Flera med blodet rinnandes, flera skrikandes och i chocktillstånd. Varning för känsligt material: Film 1, Film2. Vi får ofta veta att systematiskt – eller ”strukturellt” – våld från ordningsmakten är något som bara pågår i ”andra länder” där demokratiska rättigheter saknas. Men Spanien är inte är någon ”diktatur”, det tillhör inte dessa ”andra länder”. Tvärtom är det en liberal demokrati i Väst.

Vi är är många som nu börjar reagerar öppet gentemot Ordningsmaktens våld här i Stockholm och i Sverige. Därför tycker jag att det är hög tid att tala klarspråk om den svenska ordningsmaktens funktion och roll, varför det är som det är. Inte minst då det finns en självgod bild som är vida spridd i Sverige: ”Inte här, inte i vår fina demokrati”. ”Här är problemet begränsat till att det är några poliser, några ordningsvakter som uppför sig illa, de flesta poliser är egentligen bra killar och tjejer”.

Det är dags att göra upp med den här analysen. För utan att se sanningen i vitögat kommer vi aldrig att kunna bygga den rörelse och det motstånd som behövs för att verkligen gå till botten med problemet. Vi måste inse att det inte handlar om enskilda snutar som har taskig attityd, om för lite och för dålig polisutbildning, utan om ett mycket djupare rotat samhällsproblem.

Den svenska Ordningsmakten har vid flera tillfällen visat att det våld den till vardags riktar mot i synnerhet invandrare, arbetarklassungdomar och hemlösa i en annan situation kommer att riktas mot proteströrelser då dessa utmanar ramarna för den nuvarande – av de rika begränsade – formen av demokrati. Vi såg det i Göteborg för tio år sedan, då snuten gick till våldsamma angrepp mot antikapitalistiska demonstranter och fängslade oskyldiga som sedan dömdes till fleråriga fängelsestraff i renodlade propaganda-rättegångar där bevisföringen var oerhört svag. Vi har sett brutalt våld mot unga antifascister vid ett stort antal tillfällen här i Stockholm, där polisen så gott som alltid vänder sköldarna mot oss samtidigt som rasisterna står och hetsar mot folkgrupp.

Vi har också sett det i samband med konflikter mellan arbetare och kapitalister: Vi såg det när lagerarbetarna i Jordbro strejkade för att försvara sin jobb, då snuten bröt upp strejkkedjan och tillät strejkbrytare att passera in på företagsområdet så att produktionen kunde hållas igång. Vi har sett hur snuten pepparsprejat blockadvakter som deltagit i den fackliga organisationen SAC:s kamp för människovärdiga löner och arbetsvillkor för de arbetare som saknar medborgarskap och papper. Och hade inte den svenska klasskampen befunnit sig på en så låg nivå de senaste åren så hade vi säkert kunna ge fler liknande exempel.

Vad ovanstående exempel vittnar om är hur som helst att Ordningsmakten är en institution som skyddar de rika mot de fattiga, kapitalister mot arbetare, och det nuvarande klassamhället gentemot de rörelser som vill utmana det.

Det här är inget abstrakt resonemang. Det påverkar hela institutionens innehåll. Det är t.ex. logiskt att en majoritet av poliserna rekryteras från de mer konservativt samhällsbevarande och fördomsfulla ”mellanskikten” i samhället. Jag har ingen statistik att hänvisa till, men det säger sig självt. Någolunda klassmedvetna arbetare och invandrare skulle aldrig drömma om att jobba som snut. Jag känner nog ingen i förorten som hänger med snutar. De gånger jag stött på icke-vita poliser handlar det alltid om assimilerade, svennefierade medelklasstyper. Vi kan helt enkelt inte betrakta snutarna som vanliga arbetare, om än i uniform.

Ni kanske tycker att det här låter ensidigt eller fördomsfullt. Jag hävdar dock inte nödvändigtvis att alla poliser och ordningsvakter är svin eller rasister från början. Jag hävdar att institutionen Ordningsmakten däremot genomsyras av rasism, klassfördomar och överhuvudtaget en samhällskonservativ kultur. Och att denna kultur ytterst går tillbaka på institutionens roll som försvarare av ”rättvisan” i ett djupt orättvist klassamhälle. Det betyder att även den enskilde polis som vill göra ett ”juste jobb” kommer att tvingas ta ställning i praktiken. Bara en sådan sak som att brottslighet värderas olika i rättsväsendet har betydelse för hur Ordningsmakten agerar. Skattesmitarna i Danderyd och Täby anses inte alls utgöra samma risk som uttråkade cannabisrökande ungdomar i Fittja eller Rinkeby. Därför ”Operation Gåsen” snarare än ”Operation Skattesmitare”.

De brott som Ordningsmakten prioriterar är i också högsta grad skapade problem. Anledningen till större delen kriminella handlingar har logiska orsaker: Har man ingen möjlighet att få ett jobb (och här i Stockholm, där det går minst tio sökande på varje anställning och där arbetsköpare i synnerhet diskriminerar invandrare och ungdomar i anställningsprocesser) är det närmare till småkriminalitet för att få bröd på bordet. Ser du ingen möjlighet att etablera dig på det sätt som respekteras i de rikas samhälle så ligger det närmare till hands att gå andra vägar. När samhället inte visar någon respekt inför dig, varför ska du då visa respekt inför rådande normer?

Missförstå mig inte: Jag förespråkar inte ett kriminellt leverne. I synnerhet den mer välorganiserade och systematiska brottsligheten är ett hot mot oss alla, och den gror främst där solidariteten och jämlikheten är frånvarande, och där desperationen, frustrationen och fattigdomen härskar. Min poäng är att kriminalitet inte ytterst går tillbaka på människans sätt att fungera, utan att vi lever i ett orättvist, rasistiskt, diskriminerande ”armbåga dig fram”-samhälle vars bärande normer är de som de rika och mäktiga formulerat. Som människor har vi alla möjliga anlag och förmågor: Vi kan uppföra oss förjävligt och egoistiskt, men vi kan också välja att vara solidariska och agera för varandra, allt utifrån vår egen övertygelse. Men ett klassamhälle där de rika tillåts utsuga och trakassera de fattiga främjar knappast en sådan solidaritet.

Varför dessa ord? Det finns en hel del utbredda fördomar mot att organisera sig politiskt bland dagens unga. Inte särskilt konstigt! Vi får varje dag bevis på hur etablissemangets politiker blåser folket. Samtidigt som man predikar om ”valfrihet” genomförs nedskärningar som gör förorten fattigare. Politik får ett sken av att vara något smutsigt som vi inte bör beblanda oss med.

Men det finns politik och politik. Det finns de rikas smutsiga, korrumperande politik och det finns revolutionär politik för socialism – en politik som varit avgörande för arbetares och förtrycktas motstånd mot kapitalismen. En politik för vår klasskamp. Den sistnämnda politiken är nästan helt intill okänd av dagens unga generation, och det är inget vi får lära oss om i skolan.

Men vi kommer inte ifrån det: Vi behöver en politisk förståelse för vad det är vi brottas med när vi bygger en rörelse mot våldet från Ordningsmakten. Och vi måste inse att denna förståelse måste innebära ett större grepp, att utgå från insikten att vi inte på allvar kommer att kunna bekämpa orättvisor i statens repressiva institution om vi inte samtidigt bedriver en kamp som också utmanar klassamhället och det kapitalistiska system som denna stat skyddar. Kort sagt: Vad som behövs är politisk organisering och kamp.

Gunnar Westin

Annonser
Det här inlägget postades i Repression. Bokmärk permalänken.