Inför dagens massprotester i Egypten: Ledarna i väst räds frihetsrörelsens kamp


Störtandet av den tunisiske diktatorn Zine El Abidine Ben Ali har inlett vad som börjar likna en social jordbävning i flera av staterna i norra Afrika. Nu riktas hela världens ögon mot massmobiliseringarna i Egypten. Diktatorn Hosni Mubarak och makteliten omkring honom kommer idag att utmanas av vad som antagligen kan bli de största massprotesterna på över 30 år.

Samtidigt äger de största protesterna någonsin rum mot Jemens president Ali Abdulla Saleh. Massprotester har också ägt rum i Algeriet och Marocko under den gånna veckan. Det är uppenbart att det tunisiska folkets seger mot Ben Ali har sänt ut en viktig signal till de omkringliggande ländernas befolkningar: Det är möjligt att störta förtryckarna!

De demokratiska hycklarna, borgerliga ledare i Washington, London, Berlin och Paris, har all anledning att vara oroade. De har länge understött de diktatoriska regimerna med massiva militära bistånd och bara undantagsvis kännt sig förpliktigade att kritisera bristen på demokratiska rättigheter och jämlikhet. Den franska regeringen erbjöd exempelvis Ben Alis regim att skicka extra säkerhetspersonal för att kuva gatuprotesterna, bara kort innan hans flykt ur landet.

De borgerliga demokratierna i Väst har återkommande bevisat att demokratiska rättigheter är något som man accepterar inom begränsade ramar på hemmaplan (rösträtt är ok så länge kapitalisternas egendomar inte hotas). I förhållande till sina imperialistiska intressen i arabvärldens länder, där uppbackningen av blodsbesudlade despoter som Ben Ali och Mubarak försvarats med det påstådda behovet av att stödja den ”politiska stabiliteten”, väger de demokratiska rättigheterna däremot mycket litet.

Vad är man rädda för? En seger för massorna i Egypten skulle kunna få oerhörda efterverkningar på det politiska klimatet i regionen. Mubaraks regim har varit en central allierad för USA och EU. Särskilt tacksamma har Washington varit för Mubaraks stöd åt apartheidregimen Israel. Detta stöd har varit kompakt, vilket visat sig betydelsefullt. I synnerhet under de värsta kampanjerna från den israeliska staten, såsom massmordet som ägde rum i det ensidiga bombandet av Gaza under vintern 2008-2009. Mubarak och hans män har därför belönats frikostigt, med flera miljarder i militära bistånd de senaste åren (det militära biståndet från USA till Egypten har aldrig sviktat, vilket däremot inte varit fallet med den mycket mindre andel av biståndet som gått till ”demokratiutveckling”).

Vilka som verkligen utgör den demokratiska kraften i landet – den frihetstörstande befolkningen som tar till gatorna – har nu visats i praktiken. Och det skrämmer de ”demokratiska” imperialisterna i Vita Huset. Det finns en påtaglig rädsla inför möjligheten av en ny regim, baserad på folkets kamp, vilket inte osannolikt skulle kunna innebära ett radikalt brott med Egyptens nuvarande roll som imperialistisk vakthund och underhuggare. Det skulle hota den imperialistiska stabiliteten i hela regionen. Det är därför Barack Obama och Hillary Clinton vägrar att kalla Mubarak för diktator (ett epitet man gav den för USA mindre viktiga skurken Ben Ali relativt fort). Det är också därför ledarna uppmanat ”båda sidor” att ”hålla tillbaka” samtidigt som egyptiska poliser skjuter skarpt mot obeväpnade ungdomar på Kairos gator. De samtidiga uppmaningarna till Mubarak, att genomföra reformer för att gå det egyptiska folkets behov till mötes, är eftergifter – ett försök att stabilisera läget, som nu så påtagligt hotar USA:s intressen. Al-Jazeeras intevju med det amerikanska statsdepartementets talesman JP Crowley apropå USA:s tveksamma attityd till sin vän i Kairo är ett tydligt exempel på Washingtons ambivalens, och på det ännu så länge inte sviktande stödet för regimen.

Kommer proteströrelsen i Egypten att kunna leda till seger? I en sådan här situation kan allting hända. En avgörande fråga kommer sannolikt att vara om den egyptiska arbetarklassen börjar uppträda som en organiserad del av protesterna. Det är ingen liten uppgift: Den egyptiska arbetarklassen numerära styrka står i bjärt kontrast till dess svaga organisering. Men dess potentiella roll kan ingen tvivla på som har följt de radikala strejkerna på senare år. De egyptiska arbetarnas kampförmåga har flera gånger bevisats, t.ex. i den landsomfattande strejkvågen 2006-2007, som inspirerades av de 24 000 textilarbetares kamp i staden Mahala al-Kubra för högre löner. En storstrejk som bemöttes av massiv repression från Mubaraks regim organiserades också den 6 april 2008.

I de nuvarande gatuprotesterna har också de ekonomiska kraven fått en framträdande roll. Det är uppenbart att arbetarklassen har mycket att vinna på att delta i revolutionen. Åren av nyliberala angrepp, utförsäljningar av majoriteten av de statsägda företagen, nedpressandet av löner till extremt låga nivåer och ett allt hårdare klimat på arbetsplatserna har ägt rum tillsammans med en omfattande ökning av levnadskostnaderna för de egyptiska arbetarna. Att arbetarna organiserat ger sig in i rörelsen är i förlängningen också avgörande för att säkerställa att revolutionen kommer majoriteten till fördel. Om detta inte sker kan initiativet komma att hamna i andra händer. Nämnas kan det muslimska brödraskapet, landets starkast organiserade opposition, som inledningsvis varit mycket försiktiga, men som nu har uttalat stöd för dagens protester. En sådan socialt konservativ och politiskt reaktionär kraft kommer inte att kunna ge revolutionen det ledarskap den förtjänar, utan endast leda till att gamla förtryckare utbytes mot nya.

Kommunister och alla vänner av arbetarklassens kamp har allt att vinna på att solidarisera sig med den egyptiska massrörelsen. I sista hand är det bara genom aktiv solidaritet med det demokratiska upproret som progressiva och socialistiska krafter kan hoppas på att kunna vinna ett inflytande över revolutionens gång och utveckling. I sista hand ligger det i vårat egna intresse – en seger för de egyptiska ungdomarnas och arbetarna vore också en seger för arbetare i hela världen, och för alla som bekämpar USA-imperialismen och de kaptialistiska regimer som överallt försöker tvinga arbetare, fattiga och ungdomar att betala för systemets kriser.

Gunnar Westin

Annonser
Det här inlägget postades i Antiimperialism, Arbetarkamp, Internationell kamp. Bokmärk permalänken.