Oenighet och desorganisation – den ”informella ledningens” politik

Den omfattande proteströrelsen bland brittiska studenter under senare delen av 2010 har lett till en debatt om hur rörelsen ska kunna gå vidare och uppnå sina mål. Vår kamrat Simon Hardy har spelat en framträdande roll i rörelsen och argumenterar i följande artikel mot den autonoma idén om ”informell ledning”.

När dammet lade sig efter striden på torget framför parlamentet, började den mest aktiva och radikala delen av rörelsen mot nedskärningar – studenterna och ungdomen – att summera vart de befunnit sig och vart de var på väg. Rörelsen gav oundvikligen upphov till en mängd diskussioner om den ”nya politiken”. En del inledde angrepp på den ”gamla vänstern” (dvs. marxisterna) och fyllde bloggar med anklagelser om att leninisterna var helt inställda på att strypa rörelsen, krossa den, kontrollera den och så vidare.

Det är naturligtvis möjligt att en del socialistiska grupper med mentaliteten hos en kontrollfreak kan försöka att dominera rörelsen organisatoriskt. Att göra det när de inte representerar rörelsens ledning skulle givetvis leda till kris och splittring, men det är inte detta som är aktuellt just nu.

De horisontella har en rad argument som de använder rutinmässigt. Varje gång de gör detta, gör de det som om de trodde att de just uppfunnit hjulet eller upptäckt elden. Deras nya politik har faktiskt varit med under lång tid. Om vi diskuterar kampen mot en centraliserad ledning och är för autonoma aktioner, så fanns dessa debatter i Första internationalen mellan Marx och Engels och Bakunins anhängare.

Horisontalister har krävt separata autonoma nätverk som det bästa sättet att gå vidare. De hävdar att rörelsen faktiskt nådde mycket långt utan ledning och att vi borde fortsätta så. Men verkligheten är att det redan finns en ledning inom studentrörelsen. Det finns redan kommittéer och nätverk som fattar beslut som resulterar i att tiotusentals människor deltar i politiska aktioner. De flesta som deltar i demonstrationerna kanske inte vet vilka ledarna är, och det är ett problem som gäller ansvarighet, men ledarna finns ändå där. Beslutet om när en demonstration ska organiseras, vilket målet ska vara m.m., kommer alla ur strategiska bedömningar. Det slags språk som använts i medierna av representanter för studentorganisationerna är också en del av ledningens uttänkta logik (ska vi fördöma de sönderslagna fönsterrutorna?).

De horisontella som har en strategisk uppfattning om vad de vill (de utgör ledningen i den horisontella rörelsen i Storbritannien tack vare sina politiska och programmatiska argument och försöker vinna inflytande i den bredare rörelsen), är inte särskilt klara över vad de menar med autonoma nätverk.

Låt oss undersöka vad studentrörelsen egentligen består av. Det finns nationella organisationer, som den nationella kampanjen mot avgifter och nedskärningar (NCAFC) och EAN, det finns grupper mot nedskärningar på olika universitet och det finns lösa grupper med aktivister på skolor och gymnasier över hela landet som organiserar strejkerna (dessa människor är förresten ledare). Inom den bredare rörelsen finns det fackliga aktivister och fackliga organisationer som stöder oss och kommer till demonstrationerna.

Är någon av dessa grupper autonoma? Egentligen inte, de är alla en del av en bredare social rörelse som har ledningar som fungerar på ett antal nivåer. Låt oss ta exemplet med NCAFC. Vid det berömda mötet i början av oktober när omkring 30 av oss samlades på University College London och kom överens om en ”stridsplan” inför en studentstrejk den 24 november, vilken roll spelade vi då? Var det mötet autonomt i förhållande till bredare sociala krafter? Var det autonomt i förhållande till ansvaret att organisera aktionen? Om det mötet inte hade uppmanat till protester den 24 november, vem skulle då ha gjort det?

Kravet på en informell ledning är faktiskt ett krav på desorganisering och oenighet på den viktigaste nivån just när vi behöver ledning. Det skulle göra det omöjligt att verkligen samordna våra aktioner på nationell nivå när konkurrerande isolerade grupper med autonoma individer driver sin egen dagordning och sina egna perspektiv utan några försök att formulera den nationella ledning som kan lösa motsättningarna och fatta de viktiga besluten.

I värsta fall stöder kravet på informell ledning odemokratiska maktförhållanden med allmän avsaknad av ansvarighet inom rörelsen med ”ledare” som ingen valt (de som pratar, tänker, gör saker, professionella aktivister, medlemmar i grupper som redan är tränade m.m.), och hotar med ”strukturlöshetens tyranni” där klickar och högljudda röster dominerar diskussioner och debatter.

Skillnaden mellan socialisterna och horisontalisterna är att vi socialister erkänner den faktiska existensen av ledning i sociala grupper och arbetar för att inrätta forum och metoder för att kontrollera och balansera för att hålla människor ansvariga. Horisontalisterna förnekar existensen av ledning samtidigt som de försöker formalisera horisontalisternas egen ledning inom rörelsen.

Hela den postmoderna debatten inom studentrörelsen är faktiskt, slutligen, bara ett ögonblick eller en fas i rörelsens snabbt framväxande mognad. Det beror på att när vi går vidare in i 2011 kommer studentrörelsen att i ökad utsträckning arbeta i en bredare rörelse mot nedskärningar som kommer att innefatta mycket större och centraliserade strukturer som fackföreningar.

Om studentrörelsen domineras av horisontella attityder och autonoma fördomar, kommer vi, när fackföreningarna i större allianser mot nedskärningar, som kommer att skapas, börjar besluta om aktionsdagar och formulera dagordningen för rörelsen mot nedskärningar, att bli efter. Problemet för de radikala horisontalisterna kommer givetvis vara att fackföreningsrörelsen, inledningsvis, oundvikligen kommer att vara mindre radikal och mer reformistisk. Om rörelsens radikala flygel lämnas utan tydliga strukturer och auktoritet inom den bredare rörelsen, kommer vi att överflyglas av krafter som är bättre organiserade än vad vi är.

Den processen har redan inletts med de mer högerinriktade krafternas försök att organisera protesten i Manchester den 29 januari. Om NCAFC och EAN inte hade organiserat för att få stöd för en protest i London, då hade vi fått se initiativet övergå till högerbyråkraterna i fackföreningarna.

När den autonoma flygeln ställs inför frågan om politisk kamp på den nationella nivån med betydande organisationer, kommer den oundvikligen att ge upp kampen och alltmer tillgripa direkta aktioner som genomförs av allt mindre grupper. Under en spärreld av ”lokala initiativ” eller ”horisontella autonoma aktioner” kommer de att tappa fattningen och bli alltmer ovidkommande.

Rubriken till artikeln antyder en viss misströstan – vilket kan tyckas konstigt när människor är så optimistiska om våra chanser och framgångar. Men om man kikar under ytan på horisontalisternas appeller om lokala och informella initiativ, kan man upptäcka misströstan från den föregående generationens nederlag, känslan att vi misslyckats tidigare (den gamla politiken misslyckades) och att det bästa vi kan göra är dra oss tillbaka från en kamp om makten och att störta systemet. Istället ska vi bygga autonoma poler för solidaritet och skydd från kapitalismens fasor. Det är att medvetet överge varje verkligt försök att förenas med arbetarklassen och ett avvisande av en revolutionär strategi för massiva samhällsförändringar.

Socialister misströstar inte, vi drar oss inte undan verkligheten och nödvändigheten av en radikal ledning och vi har en tydlig idé om hur vi kan gå från motstånd till revolution.

Simon Hardy

Annonser
Det här inlägget postades i Internationell kamp, Studentkamp. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s