Arbetslös utan utbildning

Att söka jobb när man inte har slutbetyg från gymnasiet är möjligt. Att få ett jobb är näst intill omöjligt. Åtminstone om man går via de vanliga kanalerna – Arbetsförmedlingens (AF) Platsbanken och rekryteringsföretag. Ca 30% av alla lediga jobb läggs upp på Platsbanken, resten är rekryteringsföretag, ”bakom kulisserna” på AF, dvs arbetsgivare som inte vill annonsera men ändå gå via AF och kontakter.

Det bästa, det enda, att göra i en sådan situation är att sätta sig ner, fundera över problemet. Ta reda på alla hinder och hur jag kan gå runt dem. Att hela tiden tänka utifrån mitt perspektiv, mina behov. Inte arbetsmarknadens, inte AF’s. Vad vill jag? Vilka hinder finns det och hur kan jag komma runt dem? Hur tar jag mig till mitt mål? Utnyttja AF till max, vrid ur dem till sista droppen! Är du fortfarande inte nöjd? Be om en annan handläggare eller coach. Det är din rätt.

Jag som sitter utan slutbetyg från gymnasiet funderar givetvis på hur jag ska fixa dem. Men med sju veckor kvar att låna från CSN kommer jag inte långt, speciellt inte när heltid inte är ett alternativ. Har man som jag försörjningsstöd får man inte studera. Jag oroar mig, irriterar mig och går ner mig över att jag inte har betyg. I alla annonser jag läser står det ”Slutbetyg är ett krav”. Jag söker i alla fall men hoppet är inte stort. Jag är arg över att en person med betyg går före mig, som kanske var mer lämpad för jobbet än han/hon. Jag är arg över att jag vet vad jag vill göra, men inte har medel att nå dit.

Se där. Nu har jag slösat energi på att tänka på ”alla andra” och deras förtur. Ännu lite mer tid har gått utan att jag höjt min röst och krävt min rätt att leva, att arbeta, att få reda på mina rättigheter inte bara mina skyldigheter. Och, ja faktiskt, betala skatt! Jag har levt på försörjningsbidrag ett bra tag nu. En stund fick jag arbeta och det första jag tänkte var ”Äntligen får jag betala skatt, dra mitt strå till stacken.” För jag vet, utan skatten skulle människor svälta, stå utan tak över huvudet. Sedan kan man förstås fråga sig vad resten går till, men det är inget jag tänker ta upp.

Det pratas om att hjälpa arbetslösa få jobb. Kommer man själv med förslag eller till och med fixat praktikplats med chans till anställning, ja då möts man ofta av ett nej. Varför? Hela tiden motarbetas arbetslösa överallt.

Jag kan dock inte säga att det gäller alla; tro det eller ej, men det finns anställda på myndigheter och förvaltningar som är underbara! Jag har själv hittills bara stött på sådana människor, genuint intresserade och villiga att hjälpa. Jag njuter så länge det går; rätt som det är -om jag inte får jobb först- sitter jag där med en man eller kvinna som arbetat alldeles för länge och inte känner annat än avsmak för mänsklighetens kackerlackor.

Det har nu gått ca fem månader, d.v.s. 20 veckor från att min ansökan kom in fram till taget beslut. Enligt dem själva tar det 16 veckor. Var är matematiken i det hela? Fördröjdes det för att jag var tvungen att skicka in mer papper?

Jag har full förståelse för att det tar sådan tid, när de måste skära ner på personal och så vidare. Det är inte acceptabelt att det händer men än mindre acceptabelt att lämna människor utan ”inkomst” under så lång tid. Det är inte konstigt att Socialförvaltningen får så många sökande inklusive de nyutexaminerade. Men även där skärs det ner på personal. Var ska det sluta? Har Sveriges ledare satt sig i sinn att utplåna de ”fattiga”, sakta men säkert genom svält? Svält som lär infinna sig när det inte finns tillräckligt med personal att hantera ansökningar om ekonomisk hjälp eller ersättning, när detsamma inte hamnar hos den behövande förrän flera månader efter att han/hon verkligen behövde det? Ska jag redan nu testamentera min ekonomiska hjälp till mina efterlevande? Alla har inte sådan tur som jag har: underbar familj, underbara vänner som ställer upp i min nöd. Alla får inte träffa underbara människor på myndigheter, när de som mest behöver dem, i en av de mest utsatta situationerna som finns – när man måste be om hjälp.

– Sussie

Annonser
Det här inlägget postades i Krönika. Bokmärk permalänken.