Massiv militär repression i Honduras – slå tillbaka mot kuppmakarna!

Under den senaste veckan har en massiv våg av repression släppts loss mot arbetare och ungdomar organiserad av den honduranska militären. Målet med repressionen är att krossa den rörelse som tog till gatorna efter militärkuppen under slutet av juni.

This post is also avaliable in English.

Bakgrund
Militärkuppen organiserades av den rika eliten och deras allierade inom militärkommandot efter att presidenten José Manuel Zelaya föreslagit en omröstning till förmån för organsierandet av en konstituerande församling, vars uppdrag skulle vara att utarbeta en ny konstitution för landet. Kuppen var ett konsekvens av de rika och mäktigas rädsla för att en sådan församling skulle resultera i en rad krav från de fattiga och förtryckta – krav på reformer i majoritetens intresse. 44 procent av den honduranska befolkningen lever på mindre än två dollar om dagen samtidigt som de 10 rikaste procenten av befolkningen äger 42 procent av landets samlade rikedom. Nästan 40 procent är arbetslösa eller undersysselsatta. Under kuppen kidnappades presidenten för att utvisas till Costa Rica.

Sedan dess har en massrörelse växt fram som kräver Zelayas återinsättande och ett slut på diktaturen. Lärarfacket, som organiserar 60 000, har varit i strejk alltsedan kuppen och många andra arbetargrupper har också dragits in i protesterna. I den ”nationella fronten mot kuppen” samlas fackföreningar, bondeorganisationer, studentorganisationer och grupper för mänskliga rättigheter, som tillsammans genomfört omfattande vägblockader och massdemonstrationer mot kuppmakarna. Gatudemonstrationer och ett antal större sammandrabbningar mellan de förtryckta och den nya diktaturen har präglat situationen i Honduras.

Kamp vid ambassaden
Det nya i händelseutvecklingen är att Zelaya återvänt till Honduras. Han sitter sedan i måndags på den brasilianska ambassaden som är ”fredad mark” (än så länge, kuppmakarna undersöker nu möjligheten att upphäva denna lag). Direkt fick han uppbackning av tiotusentals demonstranter som samlats i området kring ambassaden för att förhindra en militär attack. Under samma dag försökte också tusentals fordon från hela landet att ta sig till ambassaden för att blockera den förväntade militärattacken. De hindrades dock genom effektiva vägspärrar.

Attacken lät inte vänta länge på sig. I tisdags morse angrep 3 000 armésoldater tillsammans med s.k. Cobraskommandon från polisen de protesterande. Dick Emanuelsson, reporter för vänstertidningen Flamman, rapporterade i veckans nummer om att åtminstone tre demonstranter mördats i denna attack, varav en åttaårig pojke som avled av andningsbesvär efter att ha tårgasats. Hundratals ska ha skottskadats av skarpskjutande militärer. I nuläget fylls en basebollstadion med tillfångatagna demonstranter. Det inte för intet som man minns militärkuppen i Chile, som vi nyligen skrev om här på hemsidan i samband med årsdagen av kuppen. Rapporter om tortyr och misstankar om mord på demonstranter duggar nu tätt.
Repression och motstånd
En pojke ska för Radio Globo, den enda kanal som rapporterar om protesterna och som p.g.a. detta trakasserats oupphörligt av regimen, ha rapporterat om hur militärer använder plankor med spikar som de använder för att ”riva ryggarna” på civila som tillfångatagits.

Överallt i landet rapporteras det nu om gatustrider mellan dem som vill se Zelaya återinsatt och militär och polis som står på kuppmakarnas sida. I huvudstaden Tegucigalpa befinner sig hela bostadsområden med arbetarbefolkning i kamp med militären, som försöker att gå in i områdena för att omöjliggöra organisering av motstånd.

USA:s roll
Kuppmakarnas metoder, att med tortyr och mord försöka krossa de förtrycktas rörelse, är inget att förvånas över. Det är metoder som fortsätter den latinamerikanska tradition som USA tidigare grundlagt och underhållit genom systematisk träning av reaktionära officerare i CIA:s egna träningsläger. Där, på den liberala demokratins egen mark, har de fått lära sig att mörda, tortera och bedriva terrorkrigföring mot förtryckta som gör uppror. USA:s roll i kuppen är möjligen det som utgör en viss skillnad gentemot hur man ofta agerat tidigare, då man, som i Chile 1973, själva var direkt delaktiga i kuppen.

Efter misslyckandet med kuppen mot Chavez i Venezuela 2003, där USA också var direkt inblandade, har man uppenbarligen bestämt sig för att gå försiktigare fram. President Obama ville inte sammankopplas med den så uppenbart reaktionära kuppen så kort efter sitt tillträde som president, och tog tillsammans med utrikesminister Hillary Clinton först avstånd från kuppmakarna.

USA:s roll sedan dess har dock visat att det bara handlar om en mer populistisk strategi för en imperialism som i grunden bara är intresserad av att värna sina egna intressen. Så har t.ex. USA:s makthavare, medvetna om risken för att massprotesterna mot kuppmakarna mycket väl kan leda till en fördjupad radikalisering vid en seger över de förra, varit angelägen om att försöka få fram en kompromiss. Kompromissen avslöjar USA-imperialismens inställning till demokratiska rättigheter. Den skulle bestå i att Zelaya, mot att få återvända till landet, skulle avstå från att driva frågan om en konstituerande församling. En sådan kompromiss mellan den reaktionära elit som nu dränker sina händer i blod för att krossa de förtryckta massornas protester och presidenten skule så klart vara ett fullständigt hån och en skymf mot de honduranska massorna.
Revolutionär kamp kan störta kuppmakarna!
De honduranska arbetarna och ungdomarnas kamp mot diktaturen förtjänar alla progressiva antiimperialistiska krafters solidaritet. De arbetande massorna måste nu kasta in hela sin tyngd i kampen för att slå tillbaka repressionen. Armén måste splittras innifrån genom massiva påtryckningar utifrån, de meninga soldaterna måste vinnas för ett uppror mot officerskasten och generalerna. Bara en djupgående social revolution och ett krossande av den rika elitens förtryckarstat kommer i slutändan att kunna lägga en verklig grund för ett socialt framåtskridande i de honduranska massornas intresse. Bara den revolutionära socialismen kan erbjuda ett sådant program. Oavsett framgångar för uppslutningen kring en sådan politik, vilken skulle möjliggöra en organisering av kampen i vilken den honduranska arbetarklassens, böndernas och de förtrycktas egna intressen kom i förgrunden, faller det här och nu på antiimperialistiska, socialistiska och progressiva krafter överallt att solidarisera sig med denna kamp.

Gunnar Westin

Mer information: Dick  Emanuelssons blogg

Annonser
Det här inlägget postades i Internationell kamp, Latinamerika. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s