NATO:s senaste massmord i Afghanistan


Medlemmar av REVO USA demonstrerar mot USA-imperialismen

Under fredagen mördades 90 afghaner när en NATO-pilot på direkt order från överordnade tryckte på avfyrningsknappen. En raket skickades rakt in i den ena av två tankbilar som kapats från NATO av påstådda talibaner. Efter att tankbilarna kört fast i leran ska kaparna ha valt att dela ut bensinen till befolkningen i området. Det var, att döma av rapporteringen, när omkring ett hundratal människor samlats kring tankbilarna för att börja pumpa ut bensinen med hjälp av slangar som det förödande angreppet kom.

Det är talande att en sådan order utfärdas av NATO:s militärledning, liksom att piloten, till synes utan att tveka, verkställde en sådan massaker på afghaner (som för övrigt till sitt stora flertal lever i djup fattigdom och knappast har råd med ett normalt nyttjande av drivmedel, livsmedel osv).

Lika talande var NATO:s reaktion efter explosionen. I sedvanlig anda slätar man över det inträffade genom att lura allmänheten. Angreppet var riktat mot ”talibaner och terrorister”, och man ska ha försäkrat sig om att ”inga civila fanns i närheten”. Det indirekta budskapet: alla de 90 var ”terrorister”. Kanske bidrog denna gång kombinationen av det stora antalet sönderslitna och förkolnade kroppar, merparten kvarlevorna av helt vanliga bönder i området, och att angreppet utfördes så kort efter det genomkorrupta val som av imperialisterna har beskrivits som ”en seger för den afghanska demokratin”, till den skarpa reaktionen från många håll efteråt. När det snabbt blev uppenbart att ”ett snedsteg begåtts” kände sig Anders Fogh Rasmussen, som först inte ville kommentera händelsen alls, tvingad att utlova en ”ordentlig utredning” av det inträffade. Givetvis kommer den att frikänna de ansvariga.

När de oftast anonyma rapporteringarna om ”civila förluster” sporadiskt hamnar på tidningssidorna i Väst så är det dels svårt, för att inte säga omöjligt, för gemene man och kvinna att få någon samlad bild av vad som faktiskt händer i Afghanistan. De anonyma siffrorna bidrar också till en alltjämt pågående avhumanisering av ”de andra”. Och det fyller en viktig funktion för imperialismen i en verklighet där NATO:s krig i Afghanistan skördar allt fler civila offer. Enligt de officiella siffrorna har i år över 1 000 civila dött i NATO-attacker, vilket är 24 procent mer än år 2008, och 50 procent mer än år 2007. NATO har, ställda inför ett alltmer omfattande och geografiskt utbrett motstånd mot sin närvaro, alltmer kommit att skicka ut bombplanen i sitt krig mot ”terrorismen”.

De anonyma (och antagligen grovt underskattade) siffrorna på afghanska offer, som är mångdubbelt större än antalet stupade NATO-soldater, är här bara den ena sidan i krigsrapporteringen. Den rasistiska karaktären av NATO:s ockupation blir bara alltför uppenbar när man betänker den omfattande rapporteringen om de offer som befunnit sig på ”rätt” sida. I Storbritannien pryds numera tydligen väggarna på gator och torg med stora hjälteglorifierande bilder på omkomna, ofta väldigt unga, soldater. Deras familjers sorg dokumenteras för allmän beskådan, givetvis inom ramen för en propaganda som kombinerar detta med budskapet att soldaterna dött i kampen för demokratiska rättigheter och de afghanska kvinnornas jämlikhet.

Kriget i Afghanistan är ett krig som NATO aldrig kommer att kunna vinna. NATO försvarar en imperialistisk ockupation, som upprätthölls av världens mäktigaste armé, och därtill en genomkorrupt, blodsbesudlad och kvinnofientlig nykolonial regim som är djupt hatad av majoriteten av afghanerna. Försöken att legitimera sin närvaro med hänvisningar till demokratiska rättigheter och försvar av kvinnans ställning rimmar allt mer illa. Quislingen Hamid Karzais kvinnofientliga politik (ett aktuellt exempel är den nya lag som säger att män har rätt att svälta ut sina kvinnor om de vägrar ställa upp på sex!), och samlingen av massmördare, banditer och allehanda reaktionärer som fyller det maktlösa afghanska parlamentet, vittnar om en helt annan utveckling. Det senaste valet, som präglades av utbrett valfusk, regisserades helt uppenbart med målet att stärka Karzais och ockupationens ställning. Bara 30-35 procent afghaner deltog i detta val.

Utvecklingen i Afghanistan är djupt tragisk. Slakten på afghaner, som begås i namn av kampen för ”demokrati” och ”jämlikhet”, är ett slående exempel på hur imperialismen oppererar idag. Det angelägna i att bygga en rörelse som kräver ett tillbakadragande av de imperialistiska trupperna (bl.a. av de svenska soldater som deltar på NATO:s sida) och som solidariserar sig med afghanernas kamp mot ockupationen kan inte nog understrykas. Det här är inte ”vårat” krig, och det har det aldrig varit. Därför borde det inte heller få utkämpas i vårat namn.

– Gunnar

Se även:

REVOLUTION USA om ockupationerna av Irak och Afghanistan under Obama

Ur REVOLUTION Nr. 3 2009: Afghanistan under ockupation

Annonser
Det här inlägget postades i Antiimperialism, Mellanöstern. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s