Protesterna i Iran behöver en ny riktning – generalstrejk nu!

Nedan följer en artikel om Iran från Förbundet för Femte Internationalen som REVOLUTION står i politisk solidaritet med.

Simon Hardy argumenterar i denna artikel för att gatudemonstrationerna behöver en ny strategi för att vinna.

Natarsid! Natarsid! Mah hameh bah ham hastim! – Bli inte rädda, bli inte rädda, vi är alla tillsammans! (slagord från gatorna i Iran)

Under de senaste två veckorna har hundratusentals protesterande utmanat den iranska staten i kamp för sina demokratiska rättigheter. Modet från de unga människorna på gatorna har genljudit över hela världen och våldet från polisen och från våldsverkarna i Basiji har i samma utsträckning chockerat och upprört. Protesterna har ett större motiv än det att presidentvalet förfalskades. Oavsett om detta stämmer så kämpar de protesterande, och miljonerna som står bakom dem, mot en regim som som behandlar Irans medborgare som barn – permanent under övervakning från en elit av äldre religiösa män, som väljer ”den högsta ledaren”, som kontrollerar alla partier och kandidater som deltar i parlamentet och på det sättet förhindrar verklig opposition från att komma till uttryck.

Iran är inte en republik, inte ens en islamisk sådan. De protesterande har kommit att förstå detta, och det är det man protesterar mot. Det handlar inte om vilken fraktion av de religiösa härskarna som ska få överhanden.

Men efter två veckors protester har rörelsen för demokrati hamnat vid ett vägskäl. Vilken väg man slår in på kommer att avgöra framtiden för Iran och för Mellanöstern.

En av vägarna är den reformistiska. I så fall handlar det om fler protester som kräver en omräkning av rösterna eller omval, men som binder upp sig till en del av staten, kring Mousavi och Rafsanjani. Då kan de ställas inför mer polisrepression och i slutändan den fulla kraften från staten och dess ”revolutionära” garden, men utan en revolutionär strategi för makten. Det är en väg som kommer att leda till nederlag.

Den andra vägen – vägen till revolution – är möjlig och måste antas. Den vägen startar i kampen för demokratiska rättigheter, men genom att föra fram massornas sociala och ekonomiska behov i förfronten av rörelsen kan denna mobilisera växande nummer av arbetare och bönder i en direkt utmaning mot regimen. Arbetarna kan spela samma roll som de gjorde 1979 och paralysera regimen med strejker, nå ut till soldaterna och bistå i att vinna över dessa till revolutionens sida. Det är en svår väg, men det finns ingen annan väg om kampen för demokrati ska segra.

Det är uppenbart att den besegrade presidentkandidaten Mirhossein Mousavi, som initierade protesterna, aldrig kommer att bryta sina band med den härskande eliten, han har återkommande vikit sig när han ställts inför trycket att blåsa av demonstrationerna. Etiketten ”hardline” eller ”softline”, som västerländska journalister använder för att beteckna olika iranska politiska representanter inom systemet, betyder i detta sammanhang litet eller inget. Mousavi och Khatami, som misslyckats med att rubba maktbalansen inom den styrande eliten med hjälp av manövrer, försökte använda trycket från massorna istället. Men om de känner att de riskerar att tappa kontrollen över rörelsen kommer de säkerligen att förråda den. Det var vad som hände 1999, då studenterna lämnades att ruttna i fängelserna efter att Khatami fått kalla fötter och lämnat dem i sticket då de ställdes inför polisens batonger och kulor. Dessa reformister är värdelösa som ledare för rörelsen, och faktiskt farliga. Massorna bör inte ha någon tilltro till dem.

Vad som framstår med all tydlighet efter de senaste veckorna är att fraktionen runt den högsta ledaren Ayatollah Ali Khamenei och presidenten Ahmadinejad inte kommer att ge upp makten utan en strid. Khamenei har fullständigt låtit sin framtid hänga på Ahmadinejads egen. De kommer att försöka dränka varje försök att störta regimen i blod. Det faktum, som Marx och Engels en gång pekade på, att staten i sista instans utgörs av organiserade gäng av beväpnade män som försvarar den härskande klassens privilegier, blir kristallklar när en revolutionär kris når en höjdpunkt.

Men först och främst, samtidigt som vi skriver detta, syns tecken på en social kraft som potentiellt är mycket starkare än den kraft som säkerhetspolisen och de fascistiska busarna i Basiji kan frammana. Sjukhusanställda strejkade mot våldet efter att demonstranter med skottskador fördes till dem. De radikala busschaufförerna i Iran, vars ledare återkommande har fängslats, har genom sin fackförening deklarerat att de ställer sig ”sida vid sida tillsammans med dem som offrar sig i kampen för att bygga ett fritt och medborgerligt styrt samhälle”.  De har också krävt sociala rättigheter och rättigheter för fackföreningar.

Bilarbetarnas fackförening vid Khodrofabriken i Teheran, som var ute i strejk förra året, antog ett uttalande som sade: ”Vi, arbetarna vid Iran Khodro (…) kommer vid varje arbetsskift att avbryta arbetet under en halvtimme för att protestera mot försöken att undertrycka studenterna, kvinnorna och konstitutionen, och vi deklarerar vår solidaritet med det iranska folkets rörelse.” Irans Arbetarkommunistiska Parti har publicerat ett 6-punktsprogram som tar upp krav för grundläggande demokratiska rättigheter. Tudeh-partiet, som misslyckades så katastrofalt i 1979 års revolution, har också involverat sig kraftfullt i protesterna och man har deklarerat att ”den högsta ledaren och kuppmakarna under hans ledarskap måste besegras”.

Gatuprotesterna löper risken att uttröttas då de ställs inför kraften från de revolutionära gardena och polisen. Det kommer att vara svårt för dem att upprätthålla protesterna om inte arbetarklassen, med hela sin sociala tyngd, mobiliserar bakom kraven på demokrati. Det kan den göra genom att utlysa en fullständig generalstrejk, som i sin tur kan utvecklas till ett massuppror. Arbetare måste beväpna sig så gott de kan då Basiji-busar och de revolutionära garderna  kommer försöka att bryta upp deras strejkvakter.

I nuläget tycks kampen äga rum på ett mycket spontant sätt – små grupper och nätverk av modiga aktivister mobiliserar genom mun-till-mun-metoden och med sms. Aktivister borde använda massmobiliseringar för att sprida ett handlingsprogram som förenar de folkliga massornas demokratiska aspirationer med krav och paroller som kan dra in arbetarklassen i kampen. Ett sådant måste till sin kärna innehålla en strategi för arbetarklassens revolution, med slutmålet om att upprätta arbetarmakt. I det slagfält som nu uppstått i kampen måste ett nytt revolutionärt parti, som förmår överleva illegalitet och repression, byggas. De huvudsakliga grundbultarna i dess program måste vara följande:

– Arbetare och ungdomar bör bilda shoras (råd) för kampen i fabrikerna, på universiteten, i de fattiga bostadsområdena och på landsbygden – för att kunna samordna sitt motstånd.

– En generalstrejk måste organiseras i hela landet. Beväpna arbetarna och ungdomen, gå till soldaternas baracker och berätta för dem att kampen för demokrati och ett värdigt liv också är deras kamp.

– Ned med den islamiska republiken, den högsta ledaren och presidentmakten.

– För en konstituerande församling som kan riva upp den islamiska konstitutionen, ge arbetarna rätten att bilda fackföreningar, befria kvinnorna från slöjans tvång, avskaffa könsapartheid och moralpolisen och ge jorden till de fattiga bönderna.

– Självbestämmande upp till rätten för avskiljande åt alla de förtryckta nationella minoriteterna i Iran – kurderna, azerierna, araberna etc.

– Ett massivt program för offentliga arbeten för att anställa de som saknar jobb för att förbättra livet i de fattigas områden, betalt genom beskattning av de rika. En lön som går att leva på för alla och utökade pensioner för de gamla.

– För en arbetarnas och böndernas regering i Iran!

– Simon Hardy, Förbundet för Femte Internationalen

Annonser
Det här inlägget postades i Iran, Mellanöstern. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s