Ur REVOLUTION Nr.3 2009: Bokrecension av Egalias Döttrar av Gerd Brantenberg

Det är trots allt män som avlar barn, sa direktör Bram och gav sin son en tillrättavisande blick över kanten på Egalsundsposten. Det märktes att hon hade svårt att befruska sig.-Förresten läser jag tidningen. Hon forsatte ilsket att läsa där hon hade blivit avbruten.
-Men jag vill bli sjökvinna! Jag tar helt sonika ungen med mig, sa Petronius uppfinningsrikt.
-Och vad tror du barnets mor skulle säga? Nej, du. Det finns saker här i livet dam får finna sig i. Med tiden får du lära dig att underordna dig. Inte ens i ett demokratiskt samhälle som vårt kan alla kvinniskor ha det likadant. För det är ju så att inga riktiga män går till sjöss.

Med dessa ord inleds Egalias döttrar där den moderna tidens patriarkat har blivit utbytt mot ett matriarkat. Egalias döttrar vänder alltså, ur ett feministiskt perspektiv, upp och ner på det borgerliga samhällets normer och lagar men även på det språkbruk som vi dagligen, om än omedvetet använder. Ord som man, människor och behärska har blivit utbytta mot dam, kvinniskor och befruska.

Många upplever detta som oväsentligt i.om. att orden för oss inte har den förtryckande innebörden och att man använder det omedveten om vad den egentliga innebörden är . Det är där som den intressanta och lite smått psykologiska aspekten kommer in i bilden: Styrs verkligen bara språket av våra tankar? Mycket tyder nämligen på att verkligheten i många fall är det motsatta: att språket styr våra tankar. Det kan låta väldigt flummigt och främmande men det är faktiskt så att språket ändå är ett forum för olika slags föreställningar som nödvändigtvis inte behöver vara förankrade i verkligheten och det måste ses som en maktfaktor.

Ju längre in i boken man kommer desto mer uppfattar man att de olika karaktärerna (kvinnliga) alla symboliserar olika slags förtryck av männen( i verkligheten: kvinnorna). Även fast detta endast är så för att man ska få med så många olika slags kvinnoförtryck att reflektera kring så kan det ses som provocerande, någonting som boken för övrigt inte är. Och man kan se det som om feminismen gör samma fel som sina motståndare: kvinnoförtryckarna, alltså att man definierar ett kön på ett snävt sätt, efter normer och, i det här fallet, då tar för givet att alla män är förtryckare. Det finns t.o.m en del feminister som anser att bara genom att vara man i ett kvinnoförtryckande system så är man en kvinnoförtryckare. Den logiken går dock inte riktigt ihop. Majoriteten av de flesta män är ju även de förtryckta om än på andra sätt. Så om man anser att förtryckta män som är med i ett kvinnoförtryckande samhälle är kvinnoförtryckare kan man ju även säga att de kvinnor som är med i ett kvinnoförtryckande samhälle och system också är kvinnoförtryckare.

Förtrycket av kvinnan är stort och måste bekämpas men det är inte tillräckliga resonemang för att kvinnoförtrycket ska ta fokus från andra slags förtryck. Trots att boken visade på andra förtryck såsom förtrycket av hbt-personer och klassförtrycket så vände författarinnan inte på perspektiven såsom hon gjorde med könsdiskrimineringen och då undrar man, varför? Är detta ett sätt för feminismen att bagatellisera dessa förtryck? För många feminister är detta inte en medveten handling utan ett resultat av hur insnöade och trångsynta feminismen har gjort de.

Förhållandet mellan feminister och marxister tas även upp i denna bok. Huvudpersonen Petronius gifter sig nämligen med en matraxist. Boken kritik av marxismen är väldigt ytlig och lyder kortfattat så att kvinnoförtrycket är mycket större än klassförtrycket och att man därmed, i första hand, ska bekämpa kvinnoförtrycket. Man anser alltså att kvinnokampen är överordnad någon form av klasskamp. Sen anser man också att matraxister endast kämpar för arbetarens och inte kvinnans frigörelse. Detta resonemang stärker författaren med att Matraxisten i boken är mansmisshandlare. All denna kritik står egentligen på grunden att marxister och feminister har olika uppfattningar om hur kvinnans frigörelse ska gå till. Och i.o.m att feministerna inte till fullo kan redogöra och förstå hur krossandet av kapitalismen lägger grund för kvinnans frigörelse förblir deras analyser ytliga. Tänkandet att man måste bekämpa ett förtryck i taget är väldigt begränsat och kan säkert bero på de liberala influenser som feminismen genom tiden har haft. Att se det som om man ska ta ” en kamp i taget” vittnar om att målet kanske inte är total frigörelse för de förtryckta, för det är rätt så självklart att de liberala feministerna inte vill ha klasskamp. Hela feminismens kritik av marxismen går i diskriminerande banor eftersom man anser att man till fullo endast ska bekämpa kvinnoförtrycket, detta tänkande ger bara förtryckarna ännu mer spelrum. Feminister måste börja se att alla sorters kamp mot alla sorters förtryckare går ihop. Att de förtryckta endast genom sin gemensamma tyngd kan krossa de förtryckande systemen och själva stommen i dem, systemet som organiserar förtrycket: kapitalismen. Det har vi, marxister som ståndpunkt och därför för vi fram parollerna; ingen klasskamp utan kvinnokamp och ingen kvinnokamp utan klasskamp!

Danilo

Annonser
Det här inlägget postades i Kultur, Kvinnokamp. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s