Vad är ett övergångsprogram?

Som det kanske hörs på namnet är övergångsprogrammet något som berör övergången mellan kapitalismen och socialismen. Syftet med övergångsprogrammet är att binda samman massornas spontana kamp för förbättringar med kampen för socialismen. Den utgår ifrån konkreta krav (övergångskrav) på förbättringar, krav som oftast är svåra att uppnå under kapitalismen, t.ex. sextimmars arbetsdag med bibehållen lön eller arbetarkontroll.

Dessa krav fodrar en omfattande kamp och syftet med dem är att massorna i den kampen ska övertygas om nödvändigheten att avskaffa kapitalismen. Det kan även röra sig om förslag till kampåtgärder t.ex. generalstrejk, arbetarklassens beväpning etc. Krav som arbetarkontroll och proletariatets beväpning innebär en direkt utmaning mot borgarklassens politiska, ekonomiska och militära makt. I Kommunistisk manifestet lägger Marx & Engels fram en rad åtgärdsförslag t.ex. nationalisering av produktionsmedel och banker, starkt progressiv beskattning och avskaffande av barnarbetet. De säger om dessa åtgärder att de kan tyckas vara otillräckliga men ” som under rörelsens utveckling kommer att spränga sina egna gränser och är oundvikliga som medel att omlägga hela produktionssättet”.

Fjärde internationalen ledd av Leo Trotskij antog vid sitt grundande 1938 ett övergångsprogram. Detta program skrevs i en situation där andra världskriget var nära förestående och världen hemsökts av följderna efter den ekonomiska krisen på 30-talet. Det var också en tid när stalinismen och fascismen var betydligt större än idag så allt som står där är givetvis inte lika aktuellt idag. En fråga, som inte minst efter det kampuppsving vi sett p.g.a. alla uppsägningar i krisens efterdyningar, är frågan om fabrikskommittéer. Om dessa skriver Trotskij: ” Från den stund då fabrikskommittén framträder etableras i själva verket en MAKTDUALISM. Till själva sitt väsen är denna av övergångskaraktär, ty den innefattar två oförenliga regimer: den kapitalistiska och den proletära. Fabrikskommittéernas grundläggande betydelse ligger just däri att de inleder en förrevolutionär – om inte direkt revolutionär – övergångsperiod mellan den borgerliga och den proletära regimen”. En annan fråga som tas upp är frågan om proletariatets beväpning. Man kan vänta sig att den kommer att bli mer aktuell nu när klasskampen mycket väl kan komma att skärpas. Även om det i dagsläget inte finns några arbetarmiliser så finns det exempel där arbetare tagit till visst våld i kampen – t.ex. tagit chefen som gisslan på ett flertal fabriker i Frankrike. Om arbetarklassen ska gå segrande ur den klasskamp som kan väntas så måste den beväpna sig. Det minsta ett revolutionärt socialistiskt parti kan göra är att våga säga det öppet.

Socialdemokrater och även stalinister brukar inte utgå från något övergångsprogram, utan tillämpar istället ett ”maximi-” och ett ”miniprogram”. De skiljer begränsade inomkapitalistiska krav från socialistiska krav och därmed också kampen för reformer från kampen för revolutionen. Detta passar den parlamentariska vänstern som hand i handske. De kan reducera sin kamp till kamp för begränsade reformer (om de ens gör det) genom att säga att här och nu gäller kamp för reformer (minimiprogrammet) medan kampen för socialism (maximiprogrammet) hela tiden skjuts på framtiden. Från reformistiskt håll kan det hävdas att innan revolutionen och kampen för socialismen kan bli aktuell så måste först mer grundläggande reformistiska mål uppnås (t.ex. full sysselsättning, kortare arbetsdag etc). Men det är ju just p.g.a. att kapitalismen är oförmögen att permanent uppfylla dessa krav som den socialistisk revolutionen är nödvändig och därför alltid måste vara aktuell och inte en fråga som kan skjutas på framtiden.

Annonser
Det här inlägget postades i Marxism. Bokmärk permalänken.