Rapport från protesterna mot NATO i Strasbourg

hpim51605

En liten delegation bestående av 5 kamrater från REVOLUTION och Arbetarmakt begav sig under den gångna helgen ned till Strasbourg (i Frankrike, angränsandes till Tyskland) för att delta i de protester som planerades mot NATO-toppmötet.

Toppmötet hölls med anledning av den imperialistiska militäralliansens 60-årsfirande. Här samlades Obama, Merkel, Sarkozy och andra krigshetsare för att skåla för 60 år av krig och förtryck och för att planera imperialistiska strategier till förfång för deras världsordning – en världsordning som blir allt mer ifrågasatt i denna period av djup kris för det kapitalistiska systemet.

Mellan 20 – 30 000 demonstranter och aktivister samlades samtidigt i Strasbourg, Kiel och Baden Baden för att protestera mot spektaklet. I sedvanlig ordning möttes de av repression från polisens styrkor, som lade mycket energi på att förhindra aktivister från att överhuvudtaget ta sig till Strasbourg. När vi själva kom ned fick vi vänta i timmar i Baden Baden på det tåg som skulle ta oss till staden. Polisen hade stängt av direkttågen, och vi fick byta tåg fyra gånger för att slutligen kunna komma fram. Då hade vi dessutom blivit visiterade och registrerade av tysk polis i militärgrön uniformering. Själv blev jag av med ett par skidglasögon, som jag medtagit för att skydda mig mot tårgas, och en helt vanlig mössa (kanske för att den var svart?). Skälet som den tyska polisen gav var att båda objekten skulle kunna användas som maskering!

Väl framme i Strasbourg kom vi efter ytterligare väntan till den camping där aktivister och demonstranter bodde. Den ytterligare väntan hade sin upprinnelse i att polisen försökt angripa lägret, vilket lett till kravaller i lägrets utkant, resandet av barrikader mm. Framme i lägret mötte vi kamraterna från Gruppe Arbeitermacht, den tyska sektionen av Förbundet för Femte Internationalen, och från REVOLUTION. Sammanlagt var vi ett mindre gäng, omkring 40 tillresta kamrater. Att vi inte var fler berodde bl.a. på att många kamrater i de olika REVOLUTION- och F5i-grupperna varit intensivt involverade i de internationella protesterna mot G20-toppmötet i London under den gångna veckan. Våra österrikiska kamrater hade också på egen hand tagit initiativ till en framgångsrik skolstrejk i Wien, som samlat 3 000 elever till strejk och demonstration mot nedskärningar i utbildningssektorn bara dagen innan. Trots detta dök en hel grupp av de österrikiska kamraterna upp i den minibuss de hyrt för att bara dagen efter strejken och demonstrationen ta sig till Strasbourg.

Debatt om demonstrationens inriktning
Innan läggdags blev det dags för planering av morgondagen. Vi informerades om situationen och planerna. Vi förstod att morgondagen inte skulle bli någon lätt uppgift. De olika grupperna och organisationerna i den internationella samordningen hade precis avslutat en lång debatt om hur man skulle förhålla sig till polisens direktiv. Polisen ville inskränka demonstrationens möjlighet att nå ut genom följande strategi: Genom att förvisa oss till ett obebott och folktomt industriområde på en av Strasbourgs öar ville man gå Sarkozy och de andra NATO-ledarnas vilja till mötes. Sarkozy hade dagen dessförinnan sagt att han inte ville se en enda demonstrant i närheten av toppmötet. Den franska polisen var angelägna om att gå hans vilja till mötes.

Debatten i samordningskommitten gällde hur man skulle svara på detta. Många ledande krafter var faktiskt beredda att lägga sig platt på marken och ge upp varje tillstymmelse till att sätta en egen agenda då de ställdes inför detta. De utgjordes av bl.a. de reformistiska krafterna i det tyska vänsterpartiet DIE LINKE, det reformistiska franska kommunistpartiet och representanter för fackföreningsbyråkratin.

Sådan flathet är egentligen inte något att förvånas över: De reformistiska krafterna har länge bedrivit en politik som går ut på att antikrigsrörelsen ska underordnas de kyrkliga och småborgerliga organisationerna, som ju hoppas att de med fredliga protester ska kunna få världens härskare på bättre tankar.

En del av de krafter som säger sig stå till vänster om dessa, som t.ex. det franska Nya Antikapitalistiska Partiet, kompromissade med denna flata attityd i praktiken genom att förbli tysta, utan att ta ställning. Detta parti, som kallar sig revolutionärt och som i sitt program erkänner att den borgerliga stat som skyddar kapitalisterna måste krossas av arbetarnas eget organiserade självförsvar, vägrade därmed i praktiken att ge någon konkret ledning för gatukampen.

En fullständig kapitulation inför polisens direktiv kunde undvikas bara genom att aktivister från de olika organisationerna i det antikapitalistiska blocket, i vilket vi själva ingick, satte sig på tvären. Beslutet som togs var att vi, om det fanns någon möjlighet, skulle försöka bryta oss igenom avspärrningarna och ta oss in till stadskärnan trots polisförbudet. Vi skulle åtminstone vänta och se och förlita oss på massornas egen handlingskraft och militans innan vi accepterade polisens gränsdragningar.

Då nästa dag var över och tårgasen började lägga sig kunde det kanske tyckas som en naiv strategi. Vi hade misslyckats ta oss in till staden, och polisen hade på tryggt avstånd kunnat stå och beskjuta oss med tårgas under så gott som hela demonstrationen. Vi var egentligen aldrig i närheten av att bryta oss igenom – sammanlagt vaktade 20 000 välutrustade poliser de avspärrade broarna. Varje försök till en genombrytning slogs med lätthet tillbaka av de franska robocopsen.

Trots det hade det varit politiskt fel att lägga sig så platt på marken som högerkrafterna inom antikrigsrörelsen förordade. Hade de verkat för en radikalare linje hade också mer militanta försök att bryta sig igenom kunnat organiserats bättre och mer kollektivt. I praktiken var det nu främst mindre grupper (en blandning av anarkister och stalinister) som visade någon verklig stridsberedskap. Själva var de dock alltför svaga för att kunna erbjuda effektivt försvar mot polisen.

Dags för demonstration
Dagen började med en lång marsch till samlingsplatsen för demonstrationen. Vi gick genom Strasbourgs södra förorter tillsammans med flera tusen deltagare i det som skulle bli det antikapitalistiska blocket. Vi övade på slagord och värmde på så vis upp. Här är några av dem:

Gegen Krieg und Kapital – Wiederstand – International
Israel – USA – Menchenrechte – hahaha
Bagdad, Beirut, Kabul, Gaza – victory to the intifada
Streik in der Uni, Streik in der Fabrik – das ist unsere Antwort auf ihre Krise

De franska slagorden som vi skanderade, bl.a. mot Sarkozy och NATO-toppmötet, har jag tyvärr inte memorerat.

Vi hann inte anlända till demonstrationens startplats innan de första molnen av tårgas lade sig över oss. Polisen hade bestämt sig för att terrorisera oss från början till slut. Vi använde t-shirts och halsdukar indränkta i vatten för att stå emot de värsta effekterna av tårgasen, som mest irriterar ögon och näsa.

Efter att ha väntat i upp emot en timma kunde vi slutligen ta oss vidare till startplatsen. Väl där hölls tal från podiet medan demonstranter kunde köpa sig korvar, chips och dryck vid olika stånd. Själv delade jag under större delen av tiden ut flygblad med förbundets uttalande inför demon till franska demonstranter. Särskilt bland dem som tillhörde det franska Nya Antikapitalistpartiet var intresset stort för revolutionär politik.

Det var något surrealistiskt med stämningen på startplatsen. Denna bestod av en gigantisk grusplan, avskärmad från den angränsande gatan med en hög mur. Området liknande omgivningarna i de gamla Mad Max-filmerna. Bakom denna mur steg dessutom två gigantiska svarta rökpelare upp mot himlen. De kom bl.a. från ett brinnande IBIS-hotell. Rökpelarna blandades med tårgas. Enskilda tårgasgranater regnade då och då ned på vår sida av muren, vilket skapade en hel del obehag.

Stenkastande poliser
Demonstrationen finns inte så mycket att säga om. Den gick i en stor cirkel genom det för oss anvisade industriområdet. Vid broarna som ledde mot staden förekom konfrontationer, men de som deltog i dem var aldrig i närheten av att kunna flytta på poliserna. Väl framme vid sista bron drog sig några hundra upp mot den över bron gående tågrälsen och började därifrån kasta projektiler mot polisen. Då polisen svarade flydde folk ned från rälsen in mot demonstranterna. De poliser som sedan tog rälsen i besittning började i några fall utsätta oss för samma medel, och vi fick akta oss för de stenar som haglade mot oss. Skillnaden var uppenbart till vår nackdel. Vi hade inga sköldar, och bara ett fåtal av oss hade hjälmar. Jag såg dock inga som skadades.

Efter ytterligare en stund kunde vi slutligen bege oss tillbaka mot lägret för att utvärdera dagens händelser.

Utvärdering
Vad kan man säga om demonstrationerna i Strasbourg? Först och främst var deltagarantalet i demonstrationerna färre än väntat. Detta berodde säkert på flera saker. Repressionen och skrämselpropagandan från polis och borgerlig media gjorde säkert sitt. Förvisandet av den stora demonstrationen till ett obefolkat industriområde var ett stort övergrepp på de demokratiska rättigheterna. Det var också den godtyckliga behandlingen av aktivister och demonstranter vid gränskontrollerna, vilket ledde till att en del avvisades och till att andra inte kunde ta sig till protesterna i tid. En tysk REVO-kamrat förvägrades inresa för att han vid ett tidigare tillfället blivit arresterad i samband med en husockupation i Berlin, något som vittnar om att polisen tog fasta på varje möjlighet att stoppa demonstranter.

Den ekonomiska krisen betyder också att flera arbetare har svårare att delta i protesterna. Fackföreningarnas och arbetarorganisationernas ledningar koncentrerar sig mer på det som (på sätt och vis felaktigt) uppfattas som nationella frågor, samtidigt som de internationella frågorna nedprioriteras. Arbetare som deltagit i protester mot krisen och mot G20-toppmötet i London den gångna veckan (utöver att det protesterades i London organiserades även stora demonstrationer i Berlin, Frankfurt och Wien), hade givetvis svårare att delta. I Frankrike organiseras nu också flera arbetsplatsockupationer i protester mot nedskärningar, något som också tar energi och resurser.

Men allt detta till trots – protesterna borde ha varit betydligt större. Betydelsen av NATO:s toppmöte, som ledde till att fler trupper kommer att skickas till Afghanistan och att imperialistmakten Frankrike återupptogs som medlem, kan inte underskattas. NATO är en allians för terrorkrigföring som kan sättas in vart som helst för att undertrycka för imperialismen misshagliga krafter. I tider av djup ekonomisk kris, som åtföljs av växande imperialistiska motsättningar, blir det därför än mer relevant att mobilisera mot krigshetsarna.

Reformisternas förrädiska politik
Helt klart är att de reformistiska krafter som idag leder antikrigsrörelsen bär en stor del av ansvaret. Deras strategi, som går ut på att vinna den borgerliga opinionen och de mer moderata borgerliga krafterna för en ”fredligare” hållning och för ”avrustning”, underordnar systematiskt varje aktion denna utopi. De tror på fullaste allvar att borgarpressen ska ställa sig på vår sida, bara protesterna är fredliga nog. Därför värjer de sig mot öppen solidaritet med motståndet mot imperialismens ockupationer (som i Irak och Afghanistan). De vågar inte heller tänka tanken på att börja argumentera för strejker och blockader mot krigsansträngningarna i de imperialistiska länderna. Och de vill inte heller på allvar försöka stoppa härskarnas toppmöten. Då de ställs inför en situation som den i Strasbourg blir svaret därför en halvhjärtad mobilisering. Inför polisrepression på den här nivån retirerar de – ett uttryck för deras vilja att till varje pris undvika konfrontationen med den borgerliga statsapparaten.

De reformistiska ledningarnas feghet bottnar såklart i avsaknaden av en revolutionär förståelse för den rådande situationens uppgifter. De står och stampar på samma plats om de inte backar. Hur som helst förråder de rörelsen och varje socialist som inser behovet av att inte bara bekämpa imperialismen, utan äv det kapitalistiska system som imperialismen sammanhänger med, borde överge sina eventuella illussioner om dessa ledares förmåga att erbjuda något ledarskap.

Anarkismen är inget alternativ
Händelserna i Strasbourg visade också på hopplösheten i de anarkistiska och autonoma krafternas taktik. Dessa krafter struntar i uppgiften att konfrontera de nuvarande reformistiska ledarna och hoppas istället att de med olika mindre aktioner ska kunna tända rörelsens revolutionära gnista. Detta är en illusion. I förlängningen betyder det att de drivs till att ersätta sin egen oförmåga att konfrontera den stat de så djupt hatar med aktioner på sidan om, som må vara aldrig så spektakulära – men trots detta fullständigt otillräckliga.

I Strasbourg var också en del av uttrycken för främst anarkisternas s.k. ”militans” slående i sin dumhet och kontraproduktivitet (de motverkar alltså sina syften och för kampen bakåt). Det nämnda IBIS-hotellet, som ju knappast inhyser några välbeställda toppmötesdeltagare utan snarare är ett billigt knegarhotell, brändes ned till grunden. Till detta kan läggas vandaliseringen av åtminstone en kyrka, uppeldandet av parkerade privatbilar i förorterna och trashingen av busshållplatser. I industriområdet där marschen hölls vandaliserades åtminstone en fabrik.

Om anarkisterna tror att sådana aktioner ska ”tända radikalismen”, eller leda till att de får arbetarklassens sympatier, har de så klart fel. Det vittnar om deras hopplöst småborgerliga inställning. Det är ett i grunden individualistiskt utagerande som misstror den kollektiva militans som bara arbetarklassen kan erbjuda. Denna verkliga militans försöker de istället ersätta med sina egna halvmesyrer. Och deras aktioner får motsatt effekt: de resulterar endast i att många vanliga människor drivs till att sympatisera med polisens repression. Inte så få gånger ger dumma aktioner också polisen en möjlighet att slå tillbaka mot hela rörelsen, något som flera gånger lett till fara för andra under de senaste årens toppmötesprotester.

Avslutningsvis
Strasbourg var alltså inte precis den största framgången vi sett för den internationella antikrigsrörelsen. Dock var det en demonstration som bjöd på många lärdomar som vi måste ta tillvara på inför kommande protester. Vi som kom från Sverige fick också ett tillfälle att bekanta oss med flera nya tyska kamrater, och tillfälle att umgås med dem vi kände sedan tidigare. För dem av oss som deltog i en internationell massdemonstration för första gången var det en spännande upplevelse. Det visade att det finns en levande internationell rörelse med potential till förändring. Bara det är en nyttig upplevelse för aktivister i Sverige, ett land som för tillfället präglas av en låg nivå på klasskampen och lite sammanblandning med radikalare krafter i andra länder.

Den sista kvällen i Strasbourg avslutades på ett konsertområde i närheten av campingen med riktigt bra band (en skön blandning av funk och ska) och god kall tysk öl. Efter att dagen därpå ha bekantat oss med såväl kaxiga franska snutar (som snodde våra banderoller, flaggor och en hel del politiskt material) besökte vi slutligen den tyska mycket vackra staden Freiburg där vi spenderade sista kvällen innan återresan till Sverige med REVO-medlemmar på orten.

Gunnar – REVOLUTION Stockholm

Annonser
Det här inlägget postades i Antiimperialism, Internationell kamp, Rapport. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s