Diskussionen om Stoppa Matchen blottar bristerna i den autonoma strategin

Efterspelet till Stoppa Matchen-demonstrationen i Malmö för två veckor sedan har återigen illustrerat åsiktsskillnaderna i arbetar- och vänsterrörelsen och samtidigt visat på bristerna hos samtliga större grupper som är aktiva där. I den här artikeln kommer vi huvudsakligen att kritisera den strategi de autonoma valde i Malmö.

Vi har redan i vårt första uttalande kritiserat de stalinistiska och reformistiska krafternas pacifistiska politik, en politik som inte kommer att kunna spela en radikaliserande roll i den antiimperialistiska rörelsen, och som påtagligt bidrog till splittringen i Stoppa Matchen-nätverket. Inledningsvis är det dock på sin plats att markera mot dessa krafters försök att utnyttja de autonomas agerande i Malmö för att slå mot alla de krafter som eftersträvar en radikalare inriktning än man själv gör.

Ett exempel på detta är följande citat, från Mikael Wallgren, tidigare förtroendevald vänsterpartist:

”Det här om något är beviset att man måste börja behandla reaktionens nyttiga idioter på det sätt som de förtjänar. Problemet är att det gäller att få alla att förstå detta. (…) Rakast och tydligast är KP (Kommunistiska partiet) som brukar vara de mest disciplinerade. Vänsterpartiet med kringorganisationer är stabila, även om de inte är så hierarkiska som KP. (…) Det stora problemet är dock trotskisterna, framförallt då RS, som om de inte själva leder väg för jävulskapen (som under EU-toppmötet i Göteborg) ofta, tillsammans med sina mer vettiga kusiner i SP, agerar försvarsadvokat åt vandalerna. Så länge det finns ett mellanläger (som främst består av trotskisterna, men också i vissa fall av olika solidaritets- och kulturföreningar) så är det svårt att få den enighet mot de autonoma som behövs.”

Sådana uttalanden är inte förvånande, men nog så allvarliga. Från Kommunistiska Partiet (KP) och deras tidning Proletären har fördömanden kommit i en strid ström. Stalinismens främsta flaggbärare skriker som vanligt högst i kampen mot radikalare krafer. Alla de som konfronterade polisen kring Baltiska hallen kallas i Proletären för ”Israels bästa vänner”, ”nyttiga idioter” och ”provokatörer”. KP skryter om ur de verkat för en rakt igenom pacifistisk linje, och hotar med att i framtiden utesluta anarkister (och ”mellanlägret”, trotskisterna) ur allt solidaritetsarbete. Vi känner igen tongångarna från efterspelet till Göteborgskravallerna 2001, då KP ”höjde pestflagg” över alla som använt våld – oavsett om det var meningslöst fönsterkrossande eller faktiskt försvar av en demonstration, mot polisens angrepp.

Stalinisterna anstränger sig med andra ord hårt för att framstå som det respektabla, pålitliga alternativet inför polisen och borgerlig medias angrepp, vilket ligger i linje med deras totala ovilja att ta till militanta medel oavsett hur styrkeförhållandena ser ut.

Nu över till de autonomas agerande. Även om vi anser att progressiva krafter måste ta de autonoma i försvar mot de reformistiska och stalinistiska krafternas försök att utestänga radikalare krafter från olika samarbeten så har vi kritik mot hur de autonoma agerade i Malmö. Återigen fick vi ett tydligt exempel på hur den självtillräcklighet som präglar den anarkistiska och autonoma rörelsens politik fullständigt misslyckas med att ge radikalare krafter någon ledning.

De autonomas strategi
Deltagarna i ”Det är vi som bestämmer”-blocket är en mer heterogen skara. Anarkister och autonoma har, i debatten på socialism.nu och i olika uttalanden, både varit självkritiska och hyllat sitt agerande. En aktivist från AFA i Malmö som intervjuas i Yelah säger att man är nöjd över att ha genomfört en ”ganska kratfull solidaritetshandling”, men är ändå besviken över att man inte lyckades stoppa matchen:

”Strategin gick ut på att vi skulle ha en fast punkt där vi attackerade i stor skala och sedan skulle en massa vängrupper attackera på andra håll. Den stora attacken skulle fungera som en avledningsmanöver för att ge utrymme åt vängrupperna att genomföra civil olydnadsaktioner och skapa kaos. Men detta funkade inte på grund av att strategin inte var uttalad utan mer underförstådd och många förstod inte det. Vi borde ha kommunicerat tydligare.”

Ett annat dokument som har spritts på bloggar och maillistor är undertecknat ”Minoriteten i Stoppa Matchen-nätverket”. Där säger man att idén att nätverket skulle försöka sig på en gemensam konfrontativ inriktning var utdömd på förhand – att alla visste att det skulle bli ett fiasko så snart det blev känt att KP var inblandade. Man går i och för sig hårt åt KP:s legalistiska strategi och hyllar de ungdomar som konfronterar polisen, men i övrigt sägs ingenting om vilka slutsatser revolutionärer kan dra från helgen. Hur kan vi göra bättre ifrån oss nästa gång? Hur bygger vi en solidaritetsrörelse med Palestina, eller en bred, anti-imperialistisk rörelse, som kan sätta agendan och inte bara kan stoppa liknande arrangemang i framtiden utan gå ännu längre och göra upp med den svenska imperialismen?

”Det är vi som bestämmer”-anhängarna har rätt i att alla visste vad som skulle hända när marschen avgick. I gapet mellan Stoppa Matchen-ledningens totala pacifism (som gick ut på att hålla en ”folkfest” och inte på något sätt försöka stoppa matchen) och de autonomas obändbara vilja att ”göra något” fanns – ingenting organiserat. Vi som var där vet att många ville gå längre än demoledningen önskade. Ilskan mot Israel var enorm, inte minst i en stad som Malmö, och när nu demonstrationen gick under namnet ”Stoppa matchen” var det säkerligen många som var villiga att försöka göra just detta.

Sekteristiskt agerande från början till slut
AFA-aktivisten som säger att de ”borde ha kommunicerat tydligare” är med andra ord inne på rätt spår. I förspelet till demonstrationen verkar de autonoma inte ha ansträngt sig nämnvärt för att nå ut till bredare krafter med en realistisk plan för vad som kunde göras på plats i Malmö. Man laddade upp videos på YouTube där man hotade med att ”Malmö ska brinna” om matchen spelades. Man lade upp våldsromantiska bilder på maskerade aktivister, hotfullt poserandes med vapen. På lördagen, när tusentals demonstranter samlades för att lyssna på talen och förberedde avmarsch, höll sig de autonoma i sitt klart avgränsade block, stillaståendes, och betraktade passivt de oorganiserade människor som slutit upp. Vad vi såg gjordes inga försök att prata med folk, att nå ut med ”Det är vi som bestämmer”-blockets politik eller planerade aktioner, att helt enkelt försöka vinna massorna för en konfrontativ strategi.

Naivitet
Propagandan innan matchen verkade alltså rikta sig mot polisen och arrangörerna av matchen. Man hoppades kanske med hot om våldsamheter kunna avskräcka Malmö stad från att låta matchen spelas. Denna strategi är inte bara en dålig ersättning för det arbete som behövs för att involvera massorna i genomförandet av en konfrontativ aktion, den är också påtagligt naiv. När politikerna en gång sagt ja till matchen kommer de inte låta sig avskräckas av några mindre gruppers hot om våld. Det ligger för mycket prestige i det då. AFA-aktivisten som intervjuas i Yelah nämner också som en ljuspunkt just att arrangemanget kostade staten stora summor i polismobiliseringar och liknande. Men kommer detta att hindra staten från att ställa sig bakom liknande arrangemang i framtiden? Kommer några miljoner skattepengar hit eller dit att driva borgarna till att bryta med sin pro-sionistiska linje? Knappast. För de miljoner staten lade ut fick man ju dessutom en total svartmålning av de autonoma i all media.

Problemet med att sätta tilltron till spontanism
I dokumentet från ”Minoriteten inom Stoppa Matchen-nätverket” citeras både Marx och Engels. I ett Engels-citat verkar man antyda att den spontana kampen mot polisen kommer att leda till att massorna tillägnar sig den revolutionära traditionen. Problemet är ju naturligtvis att Marx och Engels hela livsgärning vittnar om att de inte menade att detta är en spontan process – att kravaller eller facklig kamp automatiskt leder till ett förhöjt politiskt medvetande. Tvärtom krävs medveten organisering kring ett revolutionärt program och en praktik som tar sin utgångspunkt i detta för att detta ska ske. Både Marx och Engels deltog i uppbygget av världens första internationella arbetarparti, internationella arbetarassociationen (eller första internationalen) med detta syfte. I denna bekämpade de också oförsonligt anarkismen och kritiserade dess samtida företrädares tilltro till att spontanism och direkta aktioner genomförda av minoriteter skulle kunna ersätta det långsiktiga och tålmodiga arbetet med att vinna arbetarrörelsen för en revolutionär politik.

För en intervention som idag förmår bygga den antiimperialistiska rörelsen kring en politik som bryter med legalismen och som organiserar konfrontativa aktioner krävs dels en samordning av kampen, och att denna kamp förs med metoder som leder arbetet framåt. Det krävs en organisering som möjligör att vi kan dra kollektiva slutsatser av den samlade kampen, och det krävs att vi bygger rörelsen med en politik och en strategi som förenar revolutionär teori och praktik. Att ett hundratal människor vandaliserade polisbilar och kastade bomber mot polisen i Malmö är alltså inte automatiskt ett steg i rätt riktning. Anarkisternas och de autonomas agerande i Malmö speglar dock på ett tydligt deras knäfall för spontanismen – att det bara räcker med att heja på den spontana kampen som alltid uppstår i ett klassamhälle och vänta på att den, lika spontant, växer över i en revolution.

Så som situationen alltså utvecklats i mobiliseringen var det inte konstigt att det blev konfrontationer vid Baltiska hallen. Det var naturligt att man försökte stoppa matchen, även om det tog sig uttryck i ren förstörelse av polisbilar. Det otillräckliga i ”Det är vi som bestämmer”-blockets aktion var dock att det aldrig ens kom i närheten av att faktiskt kunna stoppa matchen, och att det genom bristande förankring alltför lätt öppnade för principlös kritik mot de som försökte göra något.

Smågruppsaktioner eller småskalig terrorism kommer aldrig att kunna krossa klassamhället. Staten är arbetarklassens mest välorganiserade motståndare. På sin sida har de hela den borgerliga våldsapparaten, media, enorma ekonomiska medel, och så vidare. Att tro att man kan störta den otroligt centraliserade och organiserade fienden genom en spontan, småskalig eller lokal kamp är att på förhand erkänna sig besegrad.

Vad är en framkomlig väg?
Hur ska då revolutionärer agera inför arrangemang som det i Malmö? För det första måste man studera styrkeförhållandena. Den svenska vänstern är i dag oerhört långt inne på den pacifistiska linjen, förledd som den är av åratal av stalinistisk och reformistisk dominans. Detta innebär naturligtvis inte att revolutionära kommunister inte kan föra en militant linje som skiljer sig från vad den reformistiska majoriteten för närvarande anser är ”taktiskt”. Men när och om man gör det måste man arbeta oerhört hårt för att förankra sina aktioner hos massorna, och bredda dem. Ett sådant arbete är också en garant mot den smutskastning som vi vet kommer att komma från allsköns stalinister och reformister efteråt. Det innebär också att sträva efter organiserade aktioner.

Eftersom anarkismen menar att motstånd är något som växer spontant skyr man dock sådant arbete. Det såg vi under lördagen, då anarkisterna som sagt inte använde samlingen innan demonstrationen till att försöka nå ut till de demonstranter som såg bristerna med den reformistiska ledningens strategi med någon alternativ plan. På så vis bäddade man för att isolera sig inför de konfrontationer som följde vid Baltiska hallen. Eftersom man höll sig för sig själva, och inte inför demonstrationens gräsrötter förde ut någon strategi för att stoppa matchen, har man nu egentligen inget eget att sätta emot gentemot stalinisternas angrepp, annat än att peka på bristerna med t.ex. KP:s egen praktik.

Alternativ till kravallandet
Kunde man ha agerat annorlunda? Ställda inför den massiva polisnärvaron var det uppenbart att det skulle bli svårt, om inte helt omöjligt, att faktiskt stoppa matchen med de metoder som man valde. Ett alternativ kunde har varit att organisera en mer symboliskt hållen konfrontativ aktion, t.ex. i stil med den som vita overall-aktionen förberedde och delvis praktiserade i Göteborg 2001. Där mobiliserade Vita Overallerna för ett block där fronten utrustades med skyddsutrustning och stora sköldar. Planen var att uppbackad av massan försöka sig på ett kollektivt genombrytningsförsök genom att använda massans tyngd. Även om en sådan aktion inte skulle lyckas, utan tvingas retirera ställd inför en övertalig polisstyrka, skulle det med goda förberedelser kunnat bli en politisk framgång. Det hade varit lättare att försvara sig för deltagande aktivister inför borgerlig media. Det hade kunnat sända ut en signal – det finns en organiserad rörelse som gör militanta saker – och som står för det.

En sådan, eller liknande aktioner på temat kollektiv civil olydnad, rörliga blockader etc, fanns det också planer på i nätverket, med en förespråkare i Vänsterns Studentförbund. Det framkommer i brevet från ”Minoriteten i Stoppa-Matchen-nätverket”, där man också i en självkritisk passage säger att man borde ha gett mer aktivt stöd till denna inriktning (vilket antyder att idén med konfrontativa metoder i nätverkets namn kanske inte var utdömd på förhand trots allt). Kanske kunde ett tålmodigt arbete för att bygga en allians kring ett sådant alternativ gett frukt. Nu gick detta i stöpet när de autonoma lämnade nätverket efter stalinisternas offensiv mot allt som kunde betraktas som våldsamt, utav allt att döma dessutom utan att ha presenterat någon framkomlig strategi som alternativ.

För en militant antiimperialistisk rörelse
REVOLUTION menar att en anti-imperialistisk rörelse måste byggas på bred basis, som en enhetsfront. För att vinna arbetare till en konfrontativ linje krävs tålmodig propaganda, tydliga förklaringar om ens egna avsikter och ett avslöjande av bristerna med de reformistiska ledarnas förräderi. Naturligtvis kan man inte gå ut med allt när det handlar om aktioner som bryter mot den borgerliga statens lagar, men en komplett tystnad, som vi såg från de autonoma i Malmö, är en förluststrategi. I kampen för en sådan enhetsfront måste vi alltså ständigt kritisera reformisterna och stalinisterna, men också presentera ett eget alternativ för organiserat motstånd. Detta alternativ ligger, utöver organiserandet av militanta massaktioner, i att koppla samman dagens frågor – som kampen mot apartheidstaten Israel – med den rasism som följer i imperialismens spår också här i Sverige. Vi måste på alla fronter kämpa mot de imperialistiska politikerna och företagen, och påvisa hur deras agerande utomlands hänger samman med angreppen på svensk arbetarklass. Imperialismen är ju kapitalism – de företag som tjänar på ockupationen av Palestina leds av samma klass som står för angreppen på arbetare i Sverige.

Att vi är kritiska mot den strategi AFA, de autonoma och anarkisterna har valt, och som bottnar i deras otillräckliga politik, innebär dock inte att vi ger efter för borgerlig medias tryck och sänker oss till till exempel KP:s nivå. Diskussionen om strategi och taktik är något som alltid kommer att pågå inom vänstern och arbetarrörelsen, men så länge aktivister inte direkt angriper våra syften måste vi oförsonligt försvara dem mot statens repression, och mot odemokratiska uteslutningsförsök från stalinister och andra.

Annonser
Det här inlägget postades i Antiimperialism, Debatt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s