Malmö: Demonstranter försökte stoppa matchen

bild1
Fler bilder längre ned i artikeln.

Omkring 6 000 demonstranter samlades under lördagen i Malmö för att protestera mot Israels deltagande i Davis Cup-tennisen mot Sverige i Baltiska hallen. Arrangörerna hade ju på förhand pratat om betydligt högre deltagarantal (man hoppades på 12 000). Förmodligen var det en lite väl optimistisk förhoppning. Säkert gjorde också skräckpropagandan i de borgerliga tidningarna dagarna innan demonstrationen sitt för att hålla folk hemma. Antalet är ändå att betrakta som lyckat. Trots allt brukar inte demonstrationer i Malmö samla fler än några tusental.

REVOLUTION:s medlemmar på plats sålde vår nytryckta tidning och snackade med folket på plats. I stort sett hela vänstern fanns representerad med flaggor eller banderoller. Från scenen talade bland andra Dror Feiler från Judar för israelisk-palestinsk fred, Per Gahrton från Palestinagrupperna och Lars Ohly från Vänsterpartiet. Feiler, som själv är uppvuxen i Israel, fördömde i hårda ordalag Israels rasistiska apartheidpolitik och brännmärkte de som stöder landets krigs- och ockupationspolitik. Det är något de borgare som gör allt för att utmåla solidaritetsrörelsen med palestinierna som ”anti-semitisk” förmodligen kommer att hålla tyst om.

Trots att demonstrationens huvudparoll var ”Stoppa matchen” försökte arrangörerna gång på gång övertyga deltagarna om att inte ta dem på orden – och alltså försöka stoppa matchen. Nej, man talade hellre om att bojkotta Israel, att göra en ”kraftfull markering”, men, framför allt, att hålla allt så fredligt och lugnt och inom lagens råmärken det bara går. Detta samtidigt som tusentals människor i Sverige och Malmö – många av dem med bakgrund i Palestina – är arga och kampvilliga med tanke på att man låtit Israels tennisspelande ”ambassadörer” spela i Sverige trots förtrycket mot palestinierna.

Från demonstrationens ledning – Stoppa matchen-nätverket – hade vi alltså en helt pacifistisk, legalistisk inriktning som försökte göra kravet på att stoppa matchen till enbart propaganda. Samtidigt gav demonstrationen på många vis uttryck för den växande ilskan mot Israel och Sveriges eftergifter mot apartheidstaten. Denna inriktning representerades i demonstrationen främst av ”Det är vi som bestämmer”-blocket, bestående av de olika autonoma och anarkisternas grupper och sympatisörer. Det som saknades var en inriktning som försökte vinna bredare stöd bland demonstranter och solidaritetsaktivister för att faktiskt försöka stoppa matchen. Man skulle ha kunnat föreslå en massblockad, eller ett försök till en kollektivt organiserad genomträngning av polisens blockader, uppbackad av ett organiserat självförsvar mot snuten.

När demonstrationen avgick fanns alltså en klyfta mellan pacifistiska och mer militant sinnade. Från scenen uppmanade demonstrationsledningen alla att se på polisen som ”våra vänner”, som några som ”är här för att hjälpa oss”. En något magstark uppmaning för alla som varit på en demonstration förr och sett hur polisen systematiskt förnedrar och misshandlar aktivister. Och att tro att någon ska se på Malmöpolisen, vars rasism utmärkt sig under den senaste tiden, som ”våra vänner” är bara verklighetsfrämmande. Demoledningen uppmanade också alla att ta av sig sina maskeringar, man pratade om att det var ”förbjudet” att maskera sig. Uppmaningarna efterlevdes i stort sett inte.

Det blev en på många vis imponerande demonstration genom Malmö mot Stadionområdet. Slagord för Palestina, mot sionismen och mot polisen ropades. Den lilla grupp nazister från Karlskrona som annonserat att de tänkte närvara dök givetvis inte upp. Hade de gjort så hade de fått löpa gatlopp.

Vid ett antal tillfällen hettade det till. De hatade dialogpoliserna fick veta att de inte var välkomna i närheten av demonstrationen. När snuten senare under demonstrationen, mycket provokativt, körde upp med sina inlånade danska kravallbussar jämsides med ”Det är vi som bestämmer”-blocket pepprades de med färgbomber och smällare. Ilskan var helt klart berättigad, och använda på rätt sätt kan smällare och fyrverkerier verkligen lyfta stämningen i en demonstration. Vid andra tillfällen brann smällare av i innerstaden, vilket skrämde många betraktare såväl som demonstranter. Sådant beteende sänder ut asociala signaler som avskräcker. Vid något tillfälle kastades också smällare farligt nära andra demonstranter i blocket, och exploderade bara några decimeter ovanför våra huvuden.

Väl framme vid demonstrationens slutpunkt på Stadionområdet tog sig ett stort antal demonstranter fram till polisens avspärrningar för att försöka bryta igenom och stoppa matchen. Även folk som redan hade ställt upp sig framför scenen strömmade till för att delta. Det var tydligt att man inte tolkade parollen om att ”Stoppa matchen” som bara en abstrakt uppmaning, och att man inte tänkte tillåta Israel att spela tennis som om allt var som vanligt medan palestinierna lider.

Genombrytningsförsöket sände ut en tydlig signal – vi tolererar inte att apartheidstaten Israel välkomnas till Malmö. Tyvärr nådde det inte längre än fram till den mur av snutbilar som hade ställts upp som avspärrning. Snuten var oerhört många (omkring 1 000), och utifrån dessa styrkeförhållanden kunde det bara bli tal om ett symboliskt försök till att tränga igenom. Ovanför oss hängde en snuthelikopter, och bakom första linjen väntade grupp på grupp av snutar – i piketbussar till fots och på hästar. Självklart sprang journalisterna för glatta livet för att fånga lite våldsbilder – något de mer eller mindre öppet har väntat på hela helgen. Man kunde riktigt se hur de dreglade av glädje – äntligen de anarkister och kravaller de egentligen är här för. Tumultet vid avspärrningen pågick fram och tillbaka i runt tjugo minuter, och till massornas jubel förstördes en och annan snutbil. Snutarna höll sig, i linje med sin nya taktik, för det mesta väntande och passiva. Vid ett par tillfällen var faran dock överhängande för allvarliga konsekvenser – två snutar höjde sina pistoler mot demonstranter, men hindrades av andra snutar.

Samtidigt som hundratals unga demonstranter konfronterade första avspärrningen försökte arrangörerna från scenen att på alla sätt avväpna och lugna situationen. Splittringen mellan deras helt legalistiska inställning och den vilja till handling som fanns bland så många var sällan så tydlig. Man kan undra vad det var de hade väntat sig – att hundratals ungdomar skulle nöja sig med att bara stå passiva och lyssna på musik vid en demonstration som har ”Stoppa matchen” som huvudparoll? De borde ha organiserat ett kollektivt genombrytningsförsök och visat vägen. Även om en sådan aktion bara fått en symbolisk betydelse hade det sänt ut en militant signal till alla kämpande krafter som solidariserar sig med palestinierna. Som ett resultat av deras pacifism beskrivs istället de som gjorde något för att stoppa matchen som en klick bråkmakare, isolerade från den övriga massan. Visst genomfördes stormningsförsöket lite ”vid sidan av” huvuddemonstrationen. Man hade inte gjort mycket på förhand för att vinna massan för idén om att genom kollektiva massaktioner, med en gemensam ledning och kollektivt självförsvar, försöka bryta sig in på Baltiska hallen. Konfrontationens karaktär var på så sätt ett typiskt uttryck för den anarkistiska rörelsens självtillräckliga metoder. Det gav dem inte mindre rätt att markera sin vilja att bryta igenom på ett konkret sätt. Men det kunde ha gjorts på ett bättre sätt med mer inkluderande metoder.

Efter en kort stund lade sig försöken att bryta genom avspärrningarna. Det gick inte att komma längre för dagen. Arrangörerna bildade därtill kedjor som skulle separera de ”goda”, ”fredliga” demonstranterna från ”bråkmakarna” och fortsatte med programmet av tal och musik. Ibland avbröts man av höga smällar från bomber och smällare som kastades mot polisavspärrningarna. Stämningen bland dem som stod kvar framför scenen var kluven. Det var tydligt att många sympatiserade med försöken att stoppa matchen, men att de, ställda mellan arrangörernas pacifism och kaoset vid avspärrningarna, inte visste vad de skulle göra och helt enkelt blev kvar.

Från scenen strömmade musik (bland annat en skön cover av ”Stoppa matchen”) och en rad talare fördömde Israels politik och Sveriges eftergifter. Några timmar senare upplöstes demonstrationen. Arrangörerna visade på sin totala undfallenhet gentemot den borgerliga staten när de avslutningsvis applåderade snutens insatts. Under hård snutbevakning begav sig de flesta hemåt. Enligt uppgifter har snuten fortsatt att trakassera demonstrationsdeltagare på stan, säckat in folk, och gripit flera.

Vi lyckades inte stoppa matchen i dag. Mycket på grund den massiva snutmobiliseringen, och delvis p.g.a. av reformisternas ovilja att använda militanta metoder.

Kampen mot Israels ockupation, och mot imperialismen, fortsätter genom bojkottkampanjer och genom protester vid varje försök att legitimera Israel i Sverige. REVOLUTION solidariserar sig med alla som försökte stoppa matchen och kräver att alla gripna kamrater släpps.

Annonser
Det här inlägget postades i Antiimperialism, Mellanöstern, Rapport. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s