Ur nr.2/2009: Planeten är hotad (?)

Nej, planeten är inte hotad. Planeten har klarat av värre saker än vad som nu sker och kommer att ske i och med den globala uppvärmningen. Hade planeten haft känslor hade den däremot förmodligen känt sig hotad, eller åtminstone kränkt. Vad som är hotat på riktigt är vårt fortsatta utnyttjande av naturens resurser som är nödvändiga för våra sociala behov, och än mer, de miljontals människor som idag lever i de områden på jorden som är direkt hotade av den globala uppvärmningen. Nedgång i jordbruket, spridning av sjukdomar och svält kommer göra stora delar av världen till ett helvete.

I den gröna rörelsen upprättas ofta en idealisk bild av naturen i något slags urtillstånd där människan och naturen lever i harmoni. Men i alla tider har människans produktiva aktiviteter på ett eller annat sätt skadat miljön. Att alla arter omformar sin miljö är knappast nån nyhet, men ändå uppfattas människans omformning av sin miljö ofta som ”onaturlig”. Hur människans produktiva aktiviteter tar sig uttryck avgörs inte av någon ”destruktiv mänsklig natur” utan av bestämda produktionssätt, och det nuvarande produktionssättet är kapitalism.

Kapitalismens roll
Den globala uppvärmningen orsakas av ökade mängder av gaser i atmosfären. Huvudorsaken är förbränningen av fossila bränslen och skövlingen av skogar. I kapitalismen är fossila bränslen varor liksom oljefälten, gasfälten och gruvorna där de utvinns; de rörledningar och transportsystem som distribuerar dom; kraftstationerna, bilarna, de hushåll och arbetsplatser där de konsumeras och även den arbetskraft som tillverkar allt, klimatförstöringen är slutresultatet av en lång kedja av varurelationer.

En kapitalistiskt framdriven konsumtionskultur innebär överproduktion, skapandet av enorma berg av sopor och förgiftning av miljön. Samtidigt som det överproduceras skräp, ofta saker som bara går att använda en eller ett par gånger, bränns matprodukter om det skulle produceras över lönsamhetsgränsen i syfte att undvika att priserna på marknaden sjunker. Samtidigt driver storföretagen på för att genetiskt modifierade organismer ska ingå i livsmedelskedjan för att göra ännu större vinster genom att riskera vår hälsa och vår miljö. Kapitalisterna är skeptiska till att bevara resurser, kontrollera förgiftningen eller återanvända då det kan vara kostsamt. Det är helt enkelt billigare att pumpa ut gifter i miljön än att städa upp. Konkurrensen på marknaden driver inte enbart fram ett oerhört slöseri, den driver även företagen till att hela tiden expandera. Problemet är att konkurrensen bara tar hänsyn till en sak: ökat kapital. Den bryr sig om miljön lika lite som den bryr sig om arbetarna som i praktiken driver företagen och den reservarmé av arbetslösa som står till marknadens förfogande. Att hävda att den globala uppvärmningen är ett resultat av att människan har ”gått för långt” innebär att sätta naturens ”intressen” före människans, som om människan inte vore en del av naturen. Det betyder också att se mänsklighetens teknologiska framsteg som orsaken till problemet, men människans teknologi och kunnande måste ses i relation till det system de verkar i. Det är inte som en ”grön/svart” talare en gång sa under en manifestation: ”industrialism is bad in itself”. Kombinationen av vetenskapliga och teknologiska framsteg har skapat möjligheter till överflöd för hela mänskligheten. Utan industrialismen skulle vi istället ha de små och tröga manufakturer som var förhärskande på den tiden arbetarklassen knappt existerade.

Den gröna rörelsens problem
Stora delar av den gröna rörelsen kritiserar förstås kapitalismen, eller åtminstone delar av den. Problemet är att den gröna rörelsen ofta ställer sig neutral till kapitalismens sociala produktionsrelationer och reducerar sin kritik av kapitalismen mot enskilda företeelser som bidrar till klimatförstöringen, därför ställs främst krav på att individens ”livsstil” ska förändras. Men snacka om oförmåga att ta rätt sak i taget. Även om vissa individer exempelvis bojkottar den ena eller den andra miljöovänliga produkten, återvinner och tar korta duschar så kommer det bara vara en droppe i havet, och viktigast – inte göra någonting åt grundproblemet. Individens miljöovänliga livsstil kan endast förändras när förutsättningarna för den förändringen existerar, och det kommer de aldrig att göra i det kapitalistiska samhället. Dessutom är inte individen, konsumenten, den riktiga boven i dramat. De riktiga bovarna är storföretagen, deras system och politiker, som försöker dumpa över sitt ansvar på konsumenterna så fort de får chansen.

Miljön en klassfråga
Kampen mot den globala uppvärmningen måste ses som ett med kampen mot det system som är själva förutsättningen för den. Arbetarklassen och alla andra som förstår behovet av ett militant försvar för miljön mot kapitalets härjningar måste kämpa för strikt kontroll och kännbara straff för att slå ned på företag som förgiftar, företag som bryter mot detta måste få sin egendom konfiskerad och sin makt bruten.

Trots att kärnkraftverk utgör en allvarlig risk, i synnerhet under kapitalismen eftersom åtgärder för säkerheten och miljön är dyra och minskar profiterna, är det ett misstag att kräva en generell avveckling av kärnkraftverken då en övergång till fossila bränslen skulle innebära ett enormt hot mot miljön.

Arbetarkontroll över kärnkraften
Kärnkraftverk får inte drivas för vinst och kärnkraftsindustrin måste förstatligas. Statligt ägande som står under byråkratisk kontroll är förstås ingen garanti för en acceptabel säkerhet. Förstatligandet av kärnkraftsindustrin måste följas av arbetarinspektioner av alla kärnkraftverk och för nedläggning av de som bedöms vara osäkra, av största möjliga arbetarkontroll av kärnkraftverkens säkerhet som inkluderar representanter för de anställda, lokalbefolkningen, fackföreningarna och miljögrupper. Det behövs massiva satsningar på alternativ som sol-, vind- och vågenergi för att förminska energiproduktion som bygger på förbränningen av fossila bränslen och vi behöver ett utvidgande av kollektivtrafiken för att få bukt med utsläppen från privata bilar. Inget av dessa krav kan vinnas permanent enbart på nationell grund eller utan att frånta kapitalisterna den politiska och ekonomiska kontrollen. För att kunna kämpa för en ren och säker miljö måste vi därför kämpa för arbetarkontroll, expropriering (beslagtagande) av kapitalistiska bolag och en demokratiskt planerad och global produktionsplan.

Rädda vår miljö – störta kapitalismen!
Mot kapitalisternas system där världens rikedomar kontrolleras av några tusen och där arbetarklassen och bönderna som producerar rikedomarna är fria att antingen slava åt kapitalet eller att svälta, måste hela världens arbetare och förtryckta människor kämpa för ett brott med all tidigare historia, för ett samhälle där det oerhörda flertalet inte är avskiljt ägandet av produktionsmedlen, där den verkställande makten inte är separerad från den beslutande och där tänkandet inte är klippt från praktiken. Den globala uppvärmningen är bara ännu en måttstock med vilken man kan mäta kapitalismens ohållbarhet.

Nicklas

Annonser
Det här inlägget postades i Miljökamp. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s