Polisen måste bort

grisajavlar
Protester mot polisens rasism under en antisionistisk demonstration i Malmö

De rasistiska utspelen i en av polispikterna i Rosengård under kravallerna i december, som ironiskt nog upptäcktes på en film som användes som bevisning mot någon av polisens fiender för dagen, orsakade i förra veckan skandalrubriker. Inte blev det bättre när det visade sig att Malmös polismästare Ulf Sempert, som snabbt gick ut och upprört lovade att de rasistiska poliserna skulle plockas bort från den insatsstyrka de ingick i, visade sig ha känt till glåporden på videon i flera veckor utan att vidta några åtgärder. Men det var inte nog med det. Den som fortfarande trodde att rasism inom poliskåren trots allt är en isolerad företeelse fick bara någon dag senare ytterligare bevis på motsatsen. Då avslöjade Sydsvenskan att Malmöpolisen i sitt interna utbildningsarbete använt påhittade namn som ”Neger Niggersson” och ”Oskar Neger”.


Det finns inget skäl att bli förvånad av dessa utspel. Rasistiska och sexistiska uttalanden har kläckts vid ett flertal tillfällen av polismän och det brukar bli åtminstone några skandaler som läcker ut per år. Vi som är aktiva i vänstern och återkommande ställs inför kravallsnutar vid olika demonstrationer vet också att glåpord som ”kommunistfitta” och dylika tillmälen hör till den gängse jargongen.

Ett intressant dokument över ruttenheten i poliskåren finns i en bok som går att få tag på på de flesta pocketshopper: Sveriges Likas Lag skriven av Michael Lundh. Lundh är en f.d. polis som arbetat vid Norrmalmspiketen. Efter att ha blivit utfrusen ur poliskåren (Lundh betraktades som ”sossig” och ”bråkig” som klagade på internkulturen) bestämde han sig för att berätta om de arbetsförhållanden som knäckte honom. Lundh berättar informativt om piketpolisens jakt på ”buset”. Att rösta på högern var en del av kårandan. Moderaterna eller något längre högerut är det vanliga enligt Lundh. Arbetsuppgifterna för ”kungens gossar” omgärdades av återkommande misshandel och förnedring av uteliggare, trakasserier mot invandrare och flyktingar, ibland kryddat med våld mot (ofta unga) vänsterdemonstranter. Till de mer minnesvärda anekdoterna kan räknas den där piketstyrkan Lundh tillhörde marscherade in i stålkängor (med byxorna uppvikta på SS-vis) på en bokhandel i Stockholm för att införskaffa sig varsitt exemplar av William Shirers ”Tredje rikets uppgång och fall”.

De flesta borgerligt sinnade människor hyser tillsammans med allehanda reformister förhoppningen att polisen ska gå att reformera till en bättre institution. Genom att rensa ut rötäggen hoppas man att polisen ska kunna bli den trogna försvarsinstitutionen för upprätthållandet av demokratiska fri- och rättigheter så som det är ”tänkt” att vara (enligt det borgerligt liberala synsättet). Revolutionära marxister har inga sådana illusioner och avvisar detta som naivt. Vi vet att polisens yttersta roll är att försvara borgarklassens ställning och privilegier. Polisen försvarar lagen i klassamhället, bl.a. den om rätten till privat ägande. Och lagen, som formellt kan vara rättvist utformad i de flesta fall, slår i verkligheten dessutom olika beroende på att samhället är ojämlikt i grunden. De som har makten i statens rättsliga och polisiära institutioner är människor ur (eller med kopplingar till) den härskande klassen. Det är ingen tillfällighet att ekonomisk brottslighet bestraffas mildare än våldsbrott, eller att invandrare döms hårdare i domstolar än etniska svenskar. De samhällsbevarande repressiva delarna av staten genomsyras av konservatism, rasistiska föreställningar och sexism – alla de förtryck som hör kapitalismen till. Poliskåren tenderar därför också, kanske inte så förvånande, att främst dra till sig småborgerligt sinnade och fördomsfulla svenska män.

De försök till att minska snedrekryteringen till polishögskolan som då och då iscensätts kommer inte att kunna förändra faktumet att polisen är en fiende till arbetarklassen. På samma sätt är tron att fler invandrare i poliskåren är lösningen på den ingrodda rasismen i kåren en naiv förhoppning. Rasismen finns i den kapitalistiska samhällsstrukturen och har ett av sina starkaste fästen i den statsapparat som upprätthåller den. Ett aktuellt exempel på hur invandrare behandlas inom polisen är ett fall med en polis med asiatisk bakgrund som uppger att han upprepade gånger har trakasserats av sin polischef och andra på grund av sin etnicitet: ”Du får räkna med det eftersom du är neger”, sa chefen när han klagade. Hans mentala hälsa ifrågasattes, och även hans ”sexualitet”.

Även om polisen i tider av relativ klassfred (där inget öppet krig mellan klasserna pågår) kommer att betraktas just som värnare av lag och ordning av de flesta, så blir dess roll i tider av skärpt klasskamp tydligare. Polisen sätts redan idag in mot såväl antikapitalistiska demonstrationer som arbetarprotester. Polisens angrepp på strejkande SAC:are i Malmö 2006 eller förnekandet av antifascisters demokratiska rätt att demonstrera i Salem 2008 är nyliga exempel. Denna repressiva roll mot progressiva krafter kommer att förstärkas när kampen hårdnar och tar mer öppna uttryck. Det kan vi se när vi betraktar polisens våldsamma repression mot de radikala studenternas och arbetarnas massprotester i Grekland och Italien under hösten förra året.

Det är viktigt att vänstern förstår polisens roll och intar en konsekvent hållning mot den. Revolutionära marxister har ett ansvar att bekämpa alla illusioner om möjligheten om att skapa en bättre poliskår inom ramen för det existerande klassamhället. Att betrakta poliser som arbetare i uniform är detsamma som att föringa det faktum att det handlar om en yrkesgrupp som utgör borgarnas repressiva spjutspets. Polisen är borgarstatens försvarare. Därför måste det vara ett självklart krav för arbetarrörelsen att polisens fackförbund, Polisförbundet (en del av TCO), utesluts ur arbetarrörelsen. Polisförbundets verksamhet består i att gång på gång underlätta för snutarnas möjligheter att utöva repression. Vi hör av dem när de kräver mer ”effektiva” vapen. Vi hör av dem när de blint försvarar ”stackars” poliser som hotats av disciplinära åtgärder efter övervåld. Vi hör av dem nu, när de kräver bättre insatser inför Sveriges ordförandeskap i EU. Som historien har visat så många gånger står polisen alltid på de härskandes sida. De har ingenting att göra i den organiserade arbetarklassens rörelse.

Inte heller kommer poliskåren att låta sig reformeras som en del av en omstöpning av klassamhället i socialistisk riktning (som grupper som Rättvisepartiet Socialisterna och Socialistiska Partiet tycks mena). Historien lär att polisen som institution, p.g.a. sin konservativa sammansättning och sin roll som upprätthållare av den härskande klassens privilegier, kommer att agera på ett kontrarevolutionärt sätt när den ställs inför en radikalare socialistisk rörelse. Om detta måste socialister vara på det klara. Då det är en repressiv och odemokratisk styrka som tar order från högt uppsatta män (och i enstaka fall kvinnor) vars lojalitet med borgerligheten är oomtvistad, utgör den tvärtom ett hinder på vägen till socialism. Den måste avväpnas och upplösas, att säga något annat är att bedra arbetarklassen.

REVOLUTION är för att upplösa den borgerliga statens väpnade reaktionära styrkor. Det kan inte göras på ett fredligt sätt. Kraft kommer att krävas. Arbetarrörelsen, med sina kollektiva organisationsmetoder, har den kraften. Arbetarrörelsen måste organisera sitt eget försvar, baserat på demokratiskt kontrollerade försvarsorganisationer. Det är inte en fråga som hör framtiden till. Sådana försvarsorganisationer kan redan idag spela en viktig roll för att försvara vänsterns och arbetarrörelsens demonstrationer mot polisvåld. Genom att agera med kraft och disciplin kan sådana försvarsgrupper också komma att spela en viktig roll för att bryta ned moralen inom poliskåren, och kanske även för att vinna över de eventuellt mindre reaktionära poliser (som antagligen finns) när dessa börjar vackla inför sin uppgift då de beordras agera repressivt mot arbetare och ungdomar. Kampen för att bygga upp en sådan försvarsorganisering har i det långa loppet en avgörande roll att spela för att avväpna den borgerliga statens rasistiska gendarmer, liksom i kampen för att skapa förutsättningen för utövandet av arbetarmakt och revolutionär rättskipning.

Gunnar Westin

Annonser
Det här inlägget postades i Antirasism, Propagandakriget. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s