Rapport: Brittiska solidaritetsdelegationen i Italien kämpade för internationell samordning av studenternas kamp

int-delegation-banner

John, en REVO-kamrat som deltog i solidaritetsdelegationen från England till Italien, berättar om erfarenheterna från den italienska rörelsen.

Medlemmar i REVOLUTION, den socialistiska ungdomsgruppen, och Workers Power, Förbundet för Femte Internationalens brittiska sektion, åkte till Italien mellan den 10 och 14 december för att delta i generalstrejken den 12 december. Generalstrejken utropades av fackföreningarna som en del i rörelsen mot Berlusconi och speciellt mot lag 133, en ”reform” av utbildningen som kan orsaka förlusten av hundratusentals arbeten inom utbildningssektorn.
Inför besöket kontaktade vi människor vi känner i den brittiska studentrörelsen och fick bra gensvar från aktivister som ville bevittna och delta i den italienska kampen. När mobiliseringen verkade växa utöver oss själva, beslutade vi att skriva ett utkast till enhetsfrontsuttalande och frågade deltagarna om de var med på ett upprop för en internationell konferens mot angreppen på utbildningen och uppmaningen att bilda ett revolutionärt parti i Italien.

Uppropet för den europeiska konferensen har som syfte att driva på för att den massiva kampen om utbildningen i Italien, Frankrike, Tyskland, Irland och Spanien ska förenas i internationell skala för att samordnas så att kampen ska kunna spridas till länder med mindre utvecklade rörelser som står inför liknande angrepp.

Vi uppmanade till att bilda ett revolutionärt parti utifrån kampen för att få ett permanent nätverk och struktur som kan kämpa för att störta det kapitalistiska system som är oförmöget att erbjuda oss en anständig utbildning. Den italienska rörelsen, eller ”abnorma vågen” som den är känd som, är notoriskt emot partier på grund av förräderierna från italienska vänsterpartier som Rifondazione Comunista, som nu har utplånat sin egen bas. Vår delegation framförde att partiorganisering är nödvändig för att föra upp kampen på nästa nivå – men att reformistiska och stalinistiska formationer som underordnar sig kapitalet har visat sig vara otillräckliga.

Beväpnade med dessa idéer bokade vi våra flygningar och reste till Rom. Genom nätverkande i London innan och genom att kontrollera rörelsens hemsidor hade vi kommit i kontakt med italienare med starka band till uni-versitetet La Sapienza och lyckades få reda på att några fakulteter fortfarande var ockuperade. När vi anlände till universitetet hälsades vi av en vänlig student med ett stort leende och tack för solidariteten – han presenterade oss för studenter vid den ockuperade fysikinstitutionen som inhyste oss i ett auditorium. Under tiden varnade han oss artigt för att studenterna misstrodde partier, att de var ”autonoma” och att de försökte hålla universitetet ”fritt från politik”.

Solidaritet med de grekiska ungdomarna
Vi fick snart reda på att en demonstration hade sammankallats till kvällen vid den grekiska ambassaden och mot den grekiska polisens mord på 15-årige Andreas Grigoropoulos. Men att få reda på när den skulle börja visade snart en allvarlig brist i organiseringen vid La Sapienza. När vi talade med studenter vid statsvetenskapliga institutionen, verkade de inte veta något om samlingstiden vid fysikinstitutionen och tvärtom. Vi beslutade oss för att själva hitta demonstrationen och var där i mer än en tim-me innan det samlades ett 50-tal maskerade anarkister.

Demonstrationens ringa storlek, som alldeles tydligt i hög grad berodde på förvirringen om när den skulle starta, innebar att det inte fanns någon chans att ta sig igenom de fullt utrustade poliserna för att komma till ambassaden. Efter ett tag marscherade anarkisterna ner för en sidogata tillsammans med studenterna från La Sapienza, men avvek sedan från dem när studenterna beslutade sig för att gå tillbaka till universitetsområdet. De berättade för oss att anarkisterna inte hade informerat resten av demonstrationen om var de skulle gå eller vad de höll på med. De uppmanade oss dessutom att hålla ihop eftersom ambassaden ligger i ett ökänt fascistiskt område.

Tidningarna var nästa dag fulla av bilder på utbrända bilar och sönderslgna affärer. Till och med postkontoret nära La Sapienza fick sina fönster sönderslagna och bankomaterna förstörda. När vi såg arbetarna där inne bistert sopa ihop det krossade glaset på golvet framstod tydligt idiotin i den taktiken för alla som på allvar är intresserade i en enad rörelse. Svarta blocket har rykte om sig att lätt bli infiltrerade av polisens provokatörer som härmar deras klädstil och masker för att splittra rörelsen.

Demokrati gentemot ”autonomi”
Händelserna på onsdagskvällen resulterade i diskussioner bland studenterna. En student som talade engelska förklarade kärnan i vad som pågick. Misslyckandet med att uppnå en enad demonstration resulterade i höjda röster mellan anarkister och andra studenter. Det stod snart klart att det inte bara var fråga om en demonstration utan en mer djupgående och generell fråga som studenterna stod inför. Flera fäste uppmärksamheten på svårigheterna med att upprätthålla ockupationen av fysikinstitutionen när studenternas möten och demonstrationer inte var lika välbesökta hela tiden. En påpekade att ”jag känner mig inte längre delaktig i fattandet av beslut”.

För oss i delegationen framstod problemet som uppenbart. Det fanns ingen samordnad ledning för universitetsområdet för att ens förena institutionerna inom universitetet, för att inte tala om samordning med andra universitet i Rom eller i Italien som helhet. Även om det påstods att det fanns ett ”rent organisatoriskt” möte med representanter från olika institutioner, fick de enbart diskutera mycket praktiska saker och absolut inte en strategisk diskussion över hela campus för att återuppliva rörelsen och leda den till framgång. Mötena tog upp idéer från diskussionen på institutionerna.

Diskussionen på fysikinstitutionen dominerades av de mest självmedvetna och högljudda bland studenterna, medan andra tydligt hade vant sig vid att en liten minoritet fattade besluten och föredrog att ta igen studierna eller fördriva tiden. Resultatet var att insititutionerna hade en ledning, men en som inte var vald, som beslutade om resultatet av ”konsensusbeslut”, utan ansvar inför majoriteten av studenterna och som inte kunde avsättas av majoriteten om de handlade mot dess vilja.

Jag förde fram denna bedömning till studenten som översatte. Han instämde i alla mina punkter och svårigheterna med denna form av organisation, men bestämde sig ändå för att det var bättre än att tillåta politiska partier att ”föra fram sina partilinjer”. För oss framstod förbudet mot politiska partier vid universitetet som en åtgärd för att hindra en debatt om de idéer som politiska partier kan föra fram till studenterna och hota de autonomas ställning.
När vi talade med allt fler studenter när vår vistelse fortskred verkade det som om det fanns en allt större minoritet av studenterna som inte helt instämde i metoden att organisera med konsensus – de som höll med oss började bli tystare, och verkade oroade av att föra fram sådana åsikter – antagligen eftersom det kunde leda till någon form av uteslutning från rörelsen. Jag talade med två studenter som höll med om uppmaningen att krossa kapitalismen och behovet av att bilda ett revolutionärt parti – de sa att de flesta studenter inte gjorde det, men vi började undra hur många fler studenter som hade den åsikten och som höll tyst.

Generalstrejk
På fredagen ägde studentdemonstrationer, en arbetardemonstration och en fyra timmars generalstrejk rum. Kvällen innan hade vi tillverkat en banderoll: ”UK Workers and Students in Solidarity! Long Live the Wave! Down with Berlusconi!” Demonstrationerna skulle vara separata men sammanstråla på vägen innan de gick åt varsitt håll igen. En del av oss gick till de fackliga demonstrationer som leddes av det antikapitalistiska facket Cobas medan majoriteten marscherade med studenterna.

Det dröjde inte länge innan våra slagord drog till sig uppmärksamheten och människor trängdes för att få tag på flygbladen från vår solidaritetskontingent. Vi fick mån-ga tacksamma kommentarer och italienska kontingenter runt oss började skrika engelska slagord som ”They Say Cut Back, We Say Fight Back” och ”One Solution – Revolution”!

Framgången för kontingenten gjorde oss mycket synliga och när demonstrationen närmade sig målet, erbjöds vi att få tala på mötet efteråt, men med strikta instruktioner att inte uppmana till att bilda ett revolutionärt parti. Simon från Westminster University framförde ett budskap med solidaritet, förklarade att liknande rörelser växer fram i Frankrike, Tyskland och över hela kontinenten och uppmanade italienarna att organisera en studentkonferens för att samordna den europeiska kampen. Det följdes av stormande applåder. Efter ytterligare några tal och en del högljudd musik och dans sålde vi tidningar, Revolutions manifest och samlade in epostadresser till en del gymnasister från Rom som förklarade de verkliga problemen med fascistiska organisationer i deras skolor.

När vi kom hem från Italien fick vi reda på att vårt upprop på mötet hade rapporterats av ett betydande vän-sterparti i Italien, Sinistra Critica, på deras hemsida.

Nätverkande på sociala centra
På fredag kväll gick en del av oss till ett socialt centra en kort gångväg från La Sapienza. Det var där som Giovanni, som organiserade vårt framträdande på plattformen vid demonstrationen, presenterade oss för centrats organisatör, som har ett omfattande kontaktnät bland studenterna. Han höll med om vårt upprop för en konferens. Han gav oss uppgifter om andra som han trodde kunde vara intresserade och erbjöd sig att föra fram uppropet på ett stort studentmöte efter att vi åkt hem. Han informerade oss också om att han skulle nätverka med studentorganisationer som han känner till i andra länder.

De av oss som gick till det sociala centrat kände sig nöjda med sig själva, tittade sedan på bilder från demonstrationen på centrats väggar och lyssnade på ett riktigt bra jazzband långt in på natten.

Resans slut
På lördag kväll sade vi farväl till fysikstudenterna vid La Sapienza och överlämnade banderollen som vi bar på demonstrationen. De sade att den skulle bli kvar på universitetet för all framtid! Efter att ha bytt adresser med alla, packade vi och gjorde oss beredda inför hemresan nästa dag.

Vi åkte hem med en känsla av att verkligen ha uträttat något under en så kort resa. Vi hade spritt uppropet för internationell samordning till tusentals studenter på en demonstration och blev verkligen tagna på allvar. Vi hade framgångsrikt fört fram uppropet för demokratisk organisering och behovet av ett revolutionärt parti inför en till att börja med mycket misstänksam publik men fann många allierade.

Vårt upprop för en europeisk konferens skulle komma att tas upp på massrörelsens möten i Italien, vilket visar det stora intryck som några få människor kan göra om vi argumenterar för de korrekta politiska parollerna med ett internationellt perspektiv.            

John från London

www.worldrevolution.org.uk

the-big-wavebanners1
cobas1
cobas-21
students1
autonoma1

Annonser
Det här inlägget postades i Internationell kamp, Rapport, Ungdomskamp. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s