En dag innan avgörandet: Barack Obama går mot seger – men vem representerar han?

Med bara en dag kvar till avgörandet i det amerikanska presidentvalet ser det motigt ut för republikanen John McCain. Demokraten Barack Obama tycks vara på väg mot den amerikanska presidentposten. Hans ledning ligger på mellan 7-11 procent i de senaste opinionsundersökningarna.  Han tycks också kunna vinna i 6 av de 8 viktigaste delstaterna.

Inget är såklart avgjort på förhand. Utöver att opinionsundersökningar alltid är en osäker mätare så kan inte risken för fusk med teknikaliteter i röstmaskinerna uteslutas. Minns t.ex. valet år 2000, då Bush vann efter att högsta domstolen beslutat att stoppa omräkningen i Florida.

Trots detta har Obamas anhängare anledning att vara optimistiska. McCain ser ut att få svårt att vinna i flera av de stater som Bush tidigare lyckades i. Obama framstår som självsäker kandidat, och hans kampanj har fått en ungdomlig framtoning med en gedigen skara gräsrotsaktivister som arbetar för hans seger. Chansen att USA får sin första svarta president tycks stor.

Då kommer frågan: Har socialister någon anledning att känna optimism över en seger för Obama? Vårt svar är NEJ: Obama förtjänar inte den amerikanska arbetarklassens stöd. En uppmaning från revolutionära socialister till en röst på någon kandidat i ett val till ett borgerligt parlament måste bygga på något av följande villkor: Antingen förespråkar man en röst för att kandidaten/partiet verkligen representerar arbetarklassens intressen – för att denne använder sin parlamentsplats som en tribun för revolutionär politik. Eller så röstar man kritiskt på en kandidat/ett parti som åtminstone kan ställas till svars inför arbetarklassen på något meningsfullt sett – för att kunna avslöjas.

Obama – en borgerlig kandidat
Obama uppfyller inte några av dessa villkor. Trots Obamas flirtar med den amerikanska arbetarklassen (han har återkommande talat behovet av en viss omfördelning från rika till fattiga, och sagt sig vilja verka för att stärka fackföreningarna) står det för det första ingen tvekan om att han är borgarklassens egen kandidat. Hans flirt med arbetarklassen kan jämföras med hur Moderaterna försöker vinna arbetarröster genom att kalla sitt parti för ”det nya arbetarpartiet”.

Obamas parti är dessutom, liksom Moderaterna, inget arbetarparti. Det erhåller förvisso ekonomiskt stöd från fackföreningarna, men utöver detta stöd finns inte någon levande organisk relation till landets arbetarrörelse. Fackföreningarnas verkliga inflytande över partiet är så gott som noll.

Mycket illussioner finns förvisso om Obama. Det måste givetvis ses som ett uttryck för hatet mot Bush och misstron mot den aggressiva högerpolitik som Vita Huset bedrivit den senaste tiden. Kriget i Irak har varit en nyckelfråga, åtminstone tills den ekonomiska krisen slog till. Obama har spelat på krigsmotståndet, och har framställt sin egen politik som en lösning för att ”återupprätta” USA:s ansikte i den internationella politiken.

Aggressiv imperialist
En snabb titt på Obamas utrikespolitik vittnar dock om att han är en minst lika aggressiv imperialistförespråkare som Bush. Han förespråkar bara en delvis annorlunda strategi. Han anser exempelvia, likt ganska många inom USA:s härskande klass, att Irakkriget måste trappas ned för att man istället ska kunna förstärka sina styrkor i Afghanistan. Obama har struntat i att kommentera den senaste tidens amerikanska bombningar på syrisk och pakistansk mark (som skördat många civila offer och drastiskt fördjupat den politiska krisen i Pakistan), vilket bara kan tolkas som ett tecken på samtycke. Han har med högt tonläge stämt upp i krigshetsen mot Iran och utesluter inte användandet av kärnvapen. I fråga om Israels förtryck av palestinierna så har han t.o.m. tagit ett steg till höger om Bush. Han tycker att hela Jerusalem ska vara israelisk huvudstad och sällar sig därmed till den yttersta sionisthögern.

Obamas ”arbetarpolitik”
På inrikesplanet är hans ställningstaganden också tydligt till förmån för den amerikanska borgarklassen. Obama har i sin kampanj återkommande bedyrat sin lojalitet till storföretagen och den amerikanska finansaristokratin. Han röstade för det stora finansieringspaketet till Wall Streets glädje, ett paket som trots påståenden om motsatsen kommer att bäras upp huvudsakligen av de skatter som amerikanska arbetare betalat. Hans reformpaket var i själva verket tunt redan från början. Hans löfte om att verka för att alla amerikaner ska ha sjukförsäkring är exempelvis vagt när det kommer till konkret innehåll. Hans förslag är i grunden mer försiktigt än det som Hillary Clinton ursprungligen lade fram 1993, och kommer knappast att leda till sjukförsäkring till alla (Michael Moore har pekat på att hans förslag skulle lämna en tredjedel av de 43 miljoner amerikaner som nu saknar försäkring utanför). Förslaget undantar inte heller kapitalistiska vårdföretag rätten eller möjligheten att profitera på sjuka amerikaner. 

Nu när den ekonomiska krisen förvärrats har Obama meddelat att budgetbalansen är viktigast, och att han därmed kan tvingas avstå från att genomföra vissa löften, oklart vilka. Som för att understryka sin beredskap till att upprätthålla ett samarbete mellan borgarnas båda partier, har Obama och många andra Demokrat-guvernörer på senare tid försäkrat att han söker enhet med republikanerna för att lösa den ekonomiska krisen. Det är ett säkert budskap om att det är arbetarklassen som ska få stå för den överväldigande merparten av notan. Att Obamas kampanj har fått mer pengar av storföretagen än John McCain bör alltså inte förvåna någon. Sju av de 14 största bidragsgivarna till Obamas kampanj är Walstreet-banker. En av världens största finansparasiter, Goldman Sachs, sällar sig till dem.

En perfekt kandidat för borgarklassen i tid av kris
Precis som våra kamrater i USA skriver på sin nya hemsida så är Obama en perfekt representant för den amerikanska borgarklassen. Efter Bush-administrationens i många avseenden katastrofala politik (även för den amerikanska borgarklassen!) och missnöjet med det politiska systemet behövs en kandidat som kan återuppliva förhoppningarna om att systemet trots allt fungerar. Obamas karisma och populistiska utspel är funktionellt för borgarklassen i detta avseende. Och viktigast av allt – i grund och botten är han, trots allt prat om radikal förändring, deras egen man.

Ytterligare ett argument som rests till Obamas fördel har varit att det i sig skulle vara något positivt om en svart president valdes. Det har återkommande beskrivits som något som skulle ha oerhörd betydelse, och ses som ett uttryck för det framsteg som medborgarrättsrörelsens kamp mot rasism och diskriminering medfört. Det ligger förvisso ett korn av sanning i att Obamas framgångar vittnar om att rasismen spelar en mindre öppen roll i den officiella politiken än den gjorde för, säg 50 år sedan. Republikanernas försök att spela ut det rasistiska kortet mot Obama, som bl.a. kommit till uttryck i den giftiga propagandan om att Obama är ”en hemlig muslim”, tycks göra mer skada än nytta.

Återigen är dock argumentet att en röst mot Obama är ett slag mot rasism ett självbedrägeri. Obama kan inte förväntas göra något som på allvar slår mot den alltjämt existerande rasismen. Rasismen i USA är djupgående: den kommer tydligt till uttryck i ekonomisk diskriminering, segregation, i de högre arbetslöshetstalen bland svarta, i rättssystemet och i antalet svarta i fängelse. Obama har ingen politik för att verkligen rensa ut rasismen. Det är också därför han själv försökt att tona ned betydelsen av denna fråga i sin valkampanj. Att han beskrivs som en kandidat som är ”postracial”, alltså en symbol för att rasfrågan inte längre har någon verklig betydelse, har kanske hjälpt Obama att få röster från vita väljare, men det betyder sannerligen inte att rasismen i USA skulle vara något som tillhörde det förflutna.

Det enda hållbara alternativet för socialister måste bestå i att inleda kampen för att bygga en massrörelse baserat på arbetare, svarta, latinos och ungdomarna. En sådan kan byggas genom att formulera konkreta krav på verkliga förändringar att kämpa för. Obama och Demokraterna måste genom konkret kamp avslöjas – de är i allt väsentligt ett verktyg för den amerikanska imperialismen. Detta kräver att socialister är tydliga med att Obama inte är ett alternativ. Och det kräver att socialister för fram egna krav att kämpa kring. I slutändan måste ett nytt revolutionärt parti byggas som kan sammanföra arbetarklassens och de förtrycktas kamp med kampen för att krossa den ruttnande amerikanska kapitalismen i en socialistisk revolution.

Gunnar Westin

Annonser
Det här inlägget postades i Anti-borgerligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s