Låt borgarna betala för krisen!

De senaste veckornas panik på börserna och den snabbt växande arbetslösheten – i Sverige varslades över 9 000 arbetare bara i september – vittnar om att den finanskris som började i USA för över ett år sedan är långt ifrån över. Det som började med en kris inom finanssektorn, där förtroendet för att bankerna och finansinstitut inte skulle kunna betala sina skulder, har nu utvecklats till en verklig kris inom det som brukar kallas ”den verkliga ekonomin”.

Vad händer? Varför händer det? Man blir sällan mycket klokare av att läsa vad borgarnas egna experter har att säga om problemen för sitt eget system. Ena veckan får man veta att en ljusning är nära, eller att det värsta är över. Bara för att nästa dag mötas av nattsvarta rubriker. Borgarna tycks inte själva ha någon koll på vad som händer. Då det är borgarna som kontrollerar den absoluta merparten av nyhetsredaktionerna, och därmed det budskap som dessa trumpetar ut, ges den ekonomiska krisen därför sken av att vara en form av naturkatastrof. ”Nu måste vi alla reda ut stormen” säger de i kör, och menar då naturligtvis att de förväntar sig att arbetarklassen ska stå för kostnaderna.

De förklaringar som serveras är allt som oftast ytliga. En vanligt förekommande består i att amerikanska banker lånat ut till alltför fattigt folk. När dessa sedan inte kunnat betala så fick bankerna problem med förtroendet – och så slutade det med världsekonomisk kris. Om argumentet vore riktigt vore det ett nog så starkt skäl för att avskaffa kapitalismen. Det är det inte.

Krisen – ingen naturkatastrof
Den kris för kapitalismen som nu drabbar världen är ingen naturkatastrof. Det är i slutändan inte heller ett resultat av ”dålig finanspolitik” eller av olyckliga politiska beslut. Kapitalismen är ett system som p.g.a. sin lagmässiga inre logik skapar återkommande kriser. De varierar i intensitet och styrka, men återkommer oftast med ca. 7-10 års mellanrum. Det beror ytterst på att konkurrensen mellan kapitalister, och den sammanhängande ackumulationen av kapital (koncentrerandet av kapitalet i händerna på allt färre ägare), tenderar att omöjliggöra en ständigt fortsatt växande anhopning av vinster. Till slut, mot slutet av en konjunkturcykel, kommer en punkt när det finns alltför mycket kapital i systemet som inte kan återinvesteras till en tillräckligt god vinst.

I och med finanssystemets omfattande spekulation i framtida, ännu icke förverkligade, vinster, så är det inte konstigt att krisen börjar där. När förtroendet för framtida vinster minskar, när negativa tillväxtsiffror är ett faktum, frågar sig spekulanterna och innehavarna ”Hur mycket värda är egentligen dessa värdepapper, aktier och optioner? Kommer jag att få tillbaka pengarna?”. Och så börjar de alla samtidigt att sälja sina papper och byta dem mot verkliga, ”säkra”, pengar. Banker, vars vinst under den föregående perioden i stor utsträckning baserat sig på värdet av sådana papper, blir plötsligt skarpt ifrågasatta. Så länge det tycktes gå bra så syntes ingen anledning att inte spekulera med allt ifrån huslån till pensionspengar. Men ställda inför fallande ”vinstprognoser”, ”minskad köpkraft” och ökande svårigheter för dem som lånat att betala tillbaka så börjar bankirer och finanshajar att fråga sig: Har den och den banken verkligen dom pengar de säger sig sitta på? Sitter de inte på ett korthus? Banker tappar på detta något förenklade vis förtroendet för varandra och slutar låna ut – systemet drabbas av en krampaktig frossa – utlåningen stannar av. Det blir svårare för kapitalister att finansiera nya investeringar – och krisen sprider sig till den verkliga ekonomin.

Krisens egentliga orsak står trots detta att finna i just den verkliga kapitalistiska produktionen. Vi har nått ännu en punkt när borgarna i de största kapitalistiska ekonomierna, p.g.a. minskande vinstökningar på en allt mer konkurrensutsatt världsmarknad, inte ser någon annan utväg än att hålla inne med investeringarna. Detta, och till pessimismen bidragande faktorer som ökade kostnader för råvaror (som olja) och växande inflation, har triggat finanskrisen i första hand.

Krisens syfte och funktion
Det som händer nu är att enskilda kapital försöker att dumpa över kostnaderna för den för kapitalismen ofrånkomliga krisen på andra enskilda kapital – och på arbetarklassen och på andra länder. Den enskilde kapitalisten genomför nedskärningar, sparkar arbetare och försöker att effektivisera sin produktion så att denne ska kunna klara krisen bättre än (och på bekostnad av) sina konkurrenter. På så sätt rustar denne sig för en kommande uppgång. Det är den verkliga innebörden av exempelvis biljätten Fords agerande, som varslat över 3 000 arbetare i Volvofabrikerna i Göteborg och på västkusten. Det leder direkt till att kanske dubbelt så många får gå hos de mindre underleverantörerna. Att processen är i full gång visas också av minskade förhoppningar om vinster och ökande konkursvarningar inom industrin. I Sverige är bilindustrin ordentligt på fallrepet, men även inom byggindustrin och konsumentindustrin (t.ex. restaurangbranchen) rapporteras förväntade vinstminskningar och konkurser.

Kampen mellan enskilda kapital, som på detta vis slår mot arbetarklassen, följs också av en tendens mot ökande motsättningar mellan länder. När de olika borgerliga staterna och deras regeringar försöker att gynna sina uppdragsgivare (den nationella borgarklassen i varje land) genom att t.ex. låta värdet på valutan falla, så gör man det för att kapitalisterna ska kunna vinna konkurrensandelar gentemot andra länders kapitalister inom samma marknader. När dollarn faller blir det t.ex. billigare att handla amerikanskt. Men det går samtidigt ut över andra länders kapitalister, som i sin tur kräver hårdare tag och bättre uppbackning från sina regeringar för att försvara sig. Krisen leder på detta sätt till att motsättningarna mellan olika imperialistiska makter ökar.

Genom växande arbetslöshet och ökande antal konkurser fyller krisen den övergripande funktionen att nedvärdera kapitalet till den punkt då de storkapitalister som överlevt härdsmältan finner det lönsamt att återinvestera sin förmögenheter – t.ex. genom att köpa upp övergivna fabriker och produktionsenheter för en spottstyver. När har tillräckligt mycket raserats och förstörts för att det ska bli lönsamt för kapitalisterna att dra igång en ny investeringsoffensiv? Hur länge kommer krisen att vara?

Vad händer nu? En fråga om kamp.
Det går inte att säga med säkerhet. Ytterst är det faktiskt en fråga om kampens utveckling. Arbetarklassens motstånd mot krisen, kamp för att försvara arbeten och slå tillbaka nedskärningar från kapitalister, är en avgörande faktor som kommer att diktera krisens utveckling. I fråga om krisens djup, och därmed kapitalets behov av en mer eller mindre omfattande förstörelse av övervärderat kapital, kan man spekulera. Utan att säga alltför mycket så kan vi konstatera att det faktum att kristenderna inte är isolerade till ett lands ekonomi vittnar om att ingen enkel lösning står att finna för kapitalisterna.  ”Recession”, dvs en situation där produktionen i ett land minskar istället för att öka (som är naturligt under högkonjunktur), sveper nu bl.a. över USA, England, Tyskland, Frankrike och Japan – de största kapitalistiska ekonomierna i världen. Även i länder som Kina och Indien märks minskade tillväxtsiffror.

Vad är att vänta? Som vanligt är det arbetarklassen som förväntas betala huvudkostnaden för krisen – och inte bara genom växande arbetslöshet. När stater går in och försäkrar banker med pengar (i hopp om att dessa ska börja låna till varandra) så säger de egentligen bara att ”vi lovar att låta arbetarklassen betalar för era förluster med skattepengar”. I USA har ett statligt åtgärdspaket på dryga 700 miljarder dollar lagts på detta sätt  Allt fler borgare, som igår talade sig varma för en avreglerad marknad, ropar nu på hjälp från staten och kräver att skattepengar ska rädda dem och deras system.

Den nuvarande krisen vittnar om kapitalismens inneboende tendens till kriser, krig och revolutioner. Detta system är galet och irrationellt, och om vi inte avskaffar det kommer resultatet att bli fortsatta angrepp på arbetarklassen och i slutändan upptrappat krig om konkurrensandelar.

Arbetarungdom – slå tillbaka mot kapitalisterna!
Arbetarungdomar är de första som kommer att drabbas. Det är vi som har de osäkraste anställningarna. Det är våra möjligheter till en meningsfull fritid som angrips när borgarna sparar in på ungdomsgårdar och liknande aktiviteter. Det är vi som i allra högsta grad kommer att kastas ut i arbetslöshet och utanförskap från samhället om kapitalet får som det vill.

Det är hög tid att göra motstånd! Det är dags att organisera sig och kämpa för en socialistisk revolutionär politik som kräver att kapitalisterna själva får betala notan. Vi kämpar för arbetarnas direkta kontroll över produktionen, och för arbetarklassens maktövertagande över ekonomin. Kapitalisterna borde fråntas sina offantliga rikedomar och rätten att bestämma över vilka fabriker som ska läggas ned. Vi vill inte ha kapitalister. Vi vill avskaffa detta galna system och ersätta det med ett bättre: vi kämpar för arbetarklassens styre – för demokratiskt planerad produktion som syftar till att höja arbetarklassens levnadsstandard och berika våra liv på ett sätt som också tar hänsyn till sociala och miljömässiga behov. Ett sådant system kallas socialism, och det kommer aldrig att kunna byggas utan en revolution som tar makten från den härskande klassen.

Gunnar Westin

För en tidigare artikel om den ekonomiska krisens orsaker, se nummer 1/2008 av Revolution, s.10-11. Som PDF-fil på https://revolutionsweden.files.wordpress.com/2008/04/revolution-1-08.pdf

I senaste numret av Arbetarmakts nyhetsbrev finns dessutom en intervju med en brittisk kommunist om krisens orsaker: http://www.arbetarmakt.com/nyhetsbrev/nr282.php#2

Annonser
Det här inlägget postades i Anti-borgerligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s