Resebrev från imperialismens hemland

En REVO-medlem befinner sig för tillfället på plats i ett USA som är mitt uppe i den värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet. Och inte är det något ”land of the free” som vår kamrat har funnit. Snarare ett samhälle präglat av orättvisor, förtryck och borgerligt klassherravälde.

Så har man jobbat ihop lite pengar och tagit en semesterresa till USA. Det är en bra tid att göra det, intygar alla mig och min polare, med tanke på dollarns växelkurs gentemot den svenska kronan. USA, imperialismens hemland och kapitalismens stolta fanbärare, är både det land där det känns som att det borde vara svårast att arbeta som revolutionär i, och, paradoxalt nog, det land där sådant arbete skulle behövas mest.

Flera intryck slog oss när vi hade landat, fyllt i formulär där vi intygade att vi inte var krigsförbrytare eller hade med oss mjältbrand, och, lätt yra av jetlagen, steg ut på flygplatsen: den amerikanska nationalismen, eller ”patriotismen” är allestädes närvarande. Det går inte att förflytta sig tio meter utan att se en amerikansk flagga vaja från en flaggstång, sitta uppsatt på väggen, i form av en pin på någons skjorta, eller målad i jätteformat på husväggar. Om man befinner sig i USA ska man fanimig bli påmind om det överallt. ”Department of Homeland Security”-skyltar sitter överallt på flygplatserna, och varnar resenärer för de skumma terrorister som tydligen lurar i varje hörn. Det var nog bara rena turen som gjorde att våra stockar med snus inte togs för knark och fixade oss enkelbiljetter till Guantanamo. (Jag kan förresten starkt avråda från den amerikanska motsvarigheten till snus, en slags pulvrig tuggtobak med märken som ”Copenhagen”. Smakar gödsel!)

En annan sak
man snabbt märkte var hur hispanics, spansktalande invandrare, framför allt från Mexico, och svarta verkar dominera alla serviceyrken, trots att de bara utgör runt en tiondel av befolkningen var. Om man ska beställa en hamburgare, en corndog (tänk er en friterad varmkorv på en pinne) eller köpa bussbiljetter tas ens beställning ofta upp av en svart eller latinamerikansk arbetare. På en del snabbmatsrestauranger behärskar arbetarna knappt mer engelska än att de kan ta emot beställningar. Det är verkligen billigt i USA just nu, förresten, men något som ofta komplicerar inköp är att skatten läggs på först i efterhand – så att ett paket ris som enligt prislappen kostar $1.99 senare, i kassan visar sig kosta, säg, $2.07. Irriterande när man storhandlar.

En annan faktor att ta med i beräkningen är att man alltid måste dricksa – verkligen måste. Bara om man är rejält missnöjd kan det anses som okej att inte lämna runt 10% påslag på notan. Dessa pengar, denna dolda extraavgift, gör det sedan möjligt för arbetsköparna att betala sina arbetare pinsamt låga löner. Ett smart sätt för kapitalisterna att skjuta över ansvaret för att försörja sina arbetare på andra arbetare (kunderna). Det känns ju surt, men om man inte lämnar några dollar extra drabbar det tyvärr bara restaurangarbetarna. Till skillnad från Sverige, där lägstalöner regleras via kollektivavtalen, sätts minimilönen i USA med hjälp av lagar, som om jag har förstått det rätt kan variera ganska mycket i olika delstater. Fackligt sett ser det mörkt ut i USA, den största fackliga federationen, AFL-CIO (motsvarigheten till svenska LO) organiserar färre och färre amerikanska arbetare för varje år som går, och även i de branscher där facken fortfarande har ett relativt starkt fäste (som t.ex. bland transportarbetare) har de stora problem med korrumperade fackbossar, problem som får ”våra egna” fackbyråkrater att framstå som ärliga socialister. Storföretag som Wallmart har gjort sig kända för att anlita särskilda ”union busters”, det vill säga, ljusskygga konsulter som med lagliga och inte-så-lagliga medel ser till att företagets arbetare inte på några villkor utnyttjar sin formella, lagliga rättighet att gå med i facket.

Apropå lagen hörde jag att delstaten Kalifornien nyligen legaliserat kommunismen. Fram till i år fanns det alltså en lag (från 50-talets kommunistjakt, antar jag) som gjorde medlemskap i ett kommunistiskt parti en giltig anledning att ge någon sparken från jobbet.

På kvällen den elfte september befann vi oss på en countrybar i Colorado, drack skummande lokal öl för strax under femtom svenska kronor per glas och hängde med den udda blandning av bikers, knarklangare och cowboys som befolkade stället. Den trevliga karaokekvällen avbröts vid ett tillfälle av en snubbe som, lagom rund under fötterna, utbringade en skål till minne av offren för sju år sedan (något jag och min kompis såklart ställde upp på), men som sedan lade till att alla borde skåla för USA:s krigslycka (”to defeat the Enemy”). Jag vet inte om det är ett lysande exempel, men det jag försöker måla upp är att man ständigt blir påmind om hur framgångsrikt USA:s borgare har lyckats indoktrinera, genomsyra, arbetarklassen med sin imperialistiska propaganda. En stor del av de ungdomar som tar värvning för att åka till Irak eller Afghanistan kommer från landsbygden, från förtryckta etniska minoriteter eller från arbetarklassens nedersta skikt (de lockas bl.a. med gratis collegeutbildning, något som annars kan vara hutlöst dyrt), alltså, från just de skikt som ju har gemensamma intressen med Iraks arbetarklass gentemot Bush och hans gäng; men ändå är det ofta bland dessa utsatta arbetare vi har stött på den värsta pro-imperialismen, ibland kryddad med rasism och sexism. Det kanske är lite fördomsfullt, och jag ska inte säga att jag kan basera det på någon statistik, men för att uttrycka det enkelt är min bild än så länge att många av dem som blir allra hårdast piskade av Uncle Sam samtidigt är dem som viftar allra argast med den amerikanska fanan och identifierar sig med nationalismen mest. ”Vi kanske har det dåligt,” tycks de säga, ”men vi är i alla fall på den vinnande sidan, vi kan i alla fall bomba något folk långt borta som har det ännu sämre än vi.”

Förutom alla flaggorna är det ett evigt tjat om ”the Founding Fathers”, Lincoln, Washington och allt vad de heter. Alla skolbarn tvingas lära sig om deras liv, deras nunor syns på dollarsedlarna, är inhackade i jätteformat i berg, och allt från delstater till städer till broar till flygplatser bär deras namn. Att flera av dessa ”demokratiska förebilder” också var slavägare talas det mer tyst om. Detta gränslösa idoliserande av gamla slavägare och rikemän är värd att komma ihåg nästa gång man hör någon USA-älskande liberal klaga på personkulten i det stalinistiska Nordkorea!

Det är ju presidentval
här snart, en krigsälskande, rik borgare ska ställas mot en annan krigsälskande, rik borgare. För en socialist ter det sig som en rejäl bluff, men det är ingen tvekan om att amrisarna verkligen sätter stor vikt vid valet. Det är mycket vanligt att man visar sitt stöd för den ene eller andre kandidaten genom små skyltar i trädgården eller genom bumper stickers, klistermärken på bilen. Det är heller ingen tvekan om att många har stora förväntningar på demokraternas kandidat, Barack Obama. En kvinna vi pratade med på bussen förklarade passionerat att han är en man som brinner för ”den lilla människan”, och som kommer att ”förändra” allt. Som jag ser det tyder stödet för Obama på att många arbetare är villiga att greppa efter minsta halmstrå, något som demokraterna inte är sena med att utnyttja. Michelle Obama, Barack Obamas fru, använde t.ex. ordet ”arbetarklass” flera gånger i sitt tal på demokraternas konvent.

Men samtidigt
som Obama (som för övrigt också är Reinfeldts favoritkandidat) kan låta ”vänster” har han i tal till Wall Street-folk lovat att han är kapitalismens kandidat, sagt till Israel-lobbyn att han fullt stödjer försvaret för Israels gränser (d.v.s. förtrycket av palestinierna), och även om han pratar löst om ett tillbakadragande från Irak har han inte presenterat någon som helst plan för detta, utan istället sagt att  trupperna kanske ändå ”måste” vara kvar ett tag till. Visst, Obama kanske har en lite bättre linje i en del frågor än republikanernas bombgalna gubbe, McCain, men frågan är om de små skillnader som finns mellan dem räcker för att vi, som kommunister, ska hoppas på att han vinner över McCain, eller ge honom vårt stöd. Att Bill Clinton var demokrat var inget som hindrade honom från att föra en hård imperialistisk politik.

Man kan göra en liknelse med en svensk situation: föreställ er att de två kandidater vi hade att välja på i ett val om vem som ska ha makten i landet var en kristdemokrat och en sverigedemokrat. Visst, kristdemokraten kanske är ”lite bättre” i en del frågor, men är det värt att offra alla principer och uppmana arbetare att rösta på honom, och på det sättet göda illusioner om att kapitalistiska politiker kan göra något för arbetarklassen? Det USA behöver är istället ett arbetarparti, som presenterar den enda vettiga lösning som finns på alla de problem USA:s fattiga har – att göra upp räkningen med de mäktiga kapitalisterna och alla deras politiker. Det kan kännas som att det är långt borta just nu, men det finns ljus i mörkret, som t.ex. antikrigsrörelsen (majoriteten av amerikanerna vill att USA drar sig ur Irak). En ganska ny, och spännande organisation är Iraqi Veterans Against the War. Som namnet antyder består den av före detta och nuvarande soldater i Irak, som har gått samman för att berätta om vad som händer i Irak, och för att stoppa kriget. Inte helt olikt de antikrigsorganisationer som startades av Vietnamveteraner på 70-talet. De har representanter i massor av städer över hela landet, och växer stadigt. De har också organiserat en del protester och informationsevent i Washington. Vi har ännu inte haft möjlighet att vara med på något av deras arrangemang, men hoppas att det ska förändras inom kort. En annan positiv sak är ju att jag har hört att vi nu har ett gäng REVOLUTION-anhängare i USA.

Vi missade
förresten demokraternas konvent i Denver i Colorado med bara ett par dagar, vilket var riktigt synd: flera tusen unga marscherade på gatorna, och efter att snuten hade stoppat Rage Against the Machine från att spela ledde bandet istället en fet demonstration.

Det börjar bli ett ganska långt resebrev nu, men jag ska nämna några saker till. Dels det här med information – om man tycker att pressen i Sverige är borgerlig och fördummar saker ska man bara se hur det ser ut i USA. Det är liksom svårt att skapa en antikrigsopinion när många amerikaner knappt verkar veta något om kriget, eller ens var Irak är. Ett gäng storföretag kontrollerar helt nästan all media, och i de republikanska lokaltidningar vi ibland roar oss med att köpa kan man läsa om hur demokraternas ”Nobama” egentligen är någon slags kommunist, och hur ”vänstern” (d.v.s. alla som inte är republikaner) ”förgiftar och attackerar oskyldiga och lättpåverkade unga”. Det sistnämna är förresten ett ordagrant citat, och beskriver — jag ljuger inte nu — hur en organisation för homosexuella (typ RFSL) har sponsrat ett zoo och fått sitt namn inskrivet på en skylt i entrén. Vilken fruktansvärd attack mot de unga!

Ja, det är inte lätt att vara vänster i USA. En taxichaufför vi har lärt känna ”avslöjade” att han inte tror på Gud, och berättade om hur detta vanligtvis orsakade ilskna reaktioner. Han blev förvånad när vi istället för att fördöma honom ryckte på axlarna. De flesta vi har pratat med, även stenhårda högerrepublikaner, är för övrigt oftast väldigt trevliga och pratsamma, i alla fall när de inser att vi är svenskar, européer, och inte några farliga terrorister.

Trots all reaktionär propaganda (och, får jag erkänna, en del fördomar från min sida) finns det gott om tänkande amerikaner som kan se igenom skiten Bush och media försöker mata dem med. Hur man ska störta kapitalismen i USA och ta kål på den imperialistiska draken är inget det finns plats att diskutera här, men det är bland dessa, vanliga ungdomar och arbetare, som kampen måste börja . . .

Revolutionära hälsningar från ”the Belly of the Beast”,
en REVO-medlem

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.