Vad är en international och varför behövs det en ny?

REVOLUTION har sedan 2003 drivit kampen för en ny international – ett internationellt parti för socialistisk revolution. Vi solidariserar oss med Förbundet för Femte Internationalen (där bl.a. svenska Arbetarmakt ingår) och alla andra krafter som kämpar för att bilda en sådan. Vad är en international?

De flesta som demonstrerat på första maj har säkert hört kampsången ”Internationalen”. Men få ungdomar känner nog till internationalernas historia. Inte så konstigt: arbetarklassens revolutionära historieskrivning brukar gömmas för framtidens generation av för borgarna goda skäl! I den här artikeln vill jag kortfattat berätta historien om de fyra internationalerna som existerat, och förklara vad vi syftar på när vi säger att det är dags att bilda en femte.

Varför internationalism?
Behovet av internationell klasskamp för att bemöta kapitalisternas offensiv har inte minst sin grund i det faktum att borgarklassen är en global klass som sammansluter sig i internationella allianser och institutioner (militära, ekonomiska och politiska) för att driva en gemensam kamp mot arbetarna. Vi behöver helt enkelt ett internationellt motstånd för att kunna försvara oss överhuvudtaget. Och för motstånd krävs organisation.

Första internationalen
Detta insåg revolutionärer och aktivister inom arbetarrörelsen redan tidigt under den tid då Marx och Engels verkade. För de båda var det därför naturligt att stödja och delta i uppbyggandet i vad som kom att bli arbetarklassens första internationella sammanslutning för gemensamt motstånd mot kapitalisterna – den första internationalen. Denna, som även kallades ”Internationella Arbetarassociationen”, som existerade mellan åren 1864-1876, byggde på en sammanslagning av stora fackföreningar, demokratiska krafter och socialister av olika slag. Under sin existens fick den ett enormt inflytande som sträkte sig från Europa till Nord- och Sydamerika. Internationalens viktigaste bidrag bestod inte minst i att den introducerade den revolutionära socialismen för en större publik. Politiskt tog man också många viktiga beslut. Man pekade ut arbetarklassens roll i den socialistiska revolutionen, man framhöll fackföreningarnas roll i bygget av partier och man tog principiellt ställning för arbetarklassens politiska självständighet från borgarklassen. Man förde fram revolutionära krav, såsom kravet på en arbetarmilis (istället för borgarnas polis) och på planerad ekonomi som ett alternativ till kapitalisternas omhuldade marknad. Man slog också ett slag för förtryckta folks rätt till nationell frigörelse, som i fallen med Irland och Polen. På det organisatoriska planet anslöt man sig till demokratisk centralism – demokrati i beslut, enhet i handling. Man kämpade för ett internationellt program och under en gemensam kollektiv disciplin.

Den första internationalen spelade en aktiv revolutionär roll, inte minst i samband med arbetarnas uppror i Paris 1871, då den manade till uppror och ett krossande av kapitalismen. Internationalen led dock i slutändan nederlag. Flera faktorer samverkade: Organisationen förföljdes och utsattes för omfattande repressionen efter att de revolutionära arbetarna i Paris krossats. Brittiska fackföreningsledare gick över till borgarklassen när man kompromissade med liberalerna. Anarkister vände sig mot den kollektiva disciplin som internationalen grundades på. Trots internationalens upplösning var den en stor framgång. En viktig erfarenhet hade gjorts. En lärdom var att även om det går att ena arbetare i ett internationellt parti för socialistisk revolution, så kan denna enhet inte upprätthållas särskilt länge om en stor del av organisationen motsätter sig kampen för makten (såsom i fallet med de brittiska fackföreningsledarna och de anarkister som motsatte sig all maktutövning överhuvudtaget).

Andra internationalen
Den andra internationalen grundades 1889 i Paris. Nu hade flera socialdemokratiska arbetarpartier bildats, och många hade antagit politiska program som inspirerats av den första internationalens politik. Den andra internationalen fortsatte att försvara den första internationalens krav och tillförde nya: kampen för 8 timmars arbetsdag och demokratiska rättigheter, mot kolonialism och imperialistiska krig samt mot militarism. ”Inte ett öre, inte en soldat åt kapitalisternas krig” var parollen som sammanfattade den sistnämnda ståndpunkten. Andra internationalens partier tog också upp generalstrejken – då alla arbetare gemensamt stoppar produktionen – som metod i kampen. Man fortsatte också att insistera på arbetarpartiernas självständighet mot borgarklassen och tog avstånd från deltagandet i kapitalistiska regeringar.

Andra internationalen hade dock en del svagheter som i slutändan bidrog till dess fall. Politiskt misslyckades den med att sammanföra kampen för omedelbara reformer (rösträtt, kortare arbetsdag) med revolutionära krav (uppror, övertagandet av produktionsmedlen). Därför stod den svag i förhållande till utvecklingen av en reformistisk strömning som fick fäste när mer privilegierade representanter för arbetarklassen vann inflytande. Reformismen var för demokratiska reformer, men mot revolution. Socialismen skulle åstadkommas på fredlig väg genom parlamentet. Med denna inriktning föll det sig naturligt för reformisterna, som vid tiden för första världskriget dominerade internationalen, att i de olika länderna ställa sig på sin borgarklass sida när kriget väl bröt ut. Alternativet hade varit att uppmana till att aktivt stoppa borgarklassens krigsmobilisering med revolutionära medel – vilket de socialdemokratiska reformisterna inte var beredda att göra.

Den andra internationalen visade att det är möjligt att mobilisera massorna genom propaganda och agitation. Men den visade också på behovet av att ta strid mot reformistiska krafter inom arbetarrörelsen.

Tredje internationalen
Den tredje kommunistiska internationalen, också kallad Komintern, bildades 1919 och hämtade kraft ur kampen mot kriget, och särskilt ur ryska revolutionen 1917 då arbetarna för första gången tog makten i ett land. Revolutionära uppsving i ett antal länder i Europa bidrog till att snabbt öka dess medlemsantal. Kominterns uttalade mål var att bygga ett världsparti för socialistisk revolution. Den manade till ett försvar av ryska revolutionen, den stödde byggandet av nya revolutionära partier som alternativ till de reformistiska och den utvecklade sitt ställningstagande mot imperialism och nationellt förtryck. Den stödde bildandet av en rörelse för arbetarkvinnorna och för den proletära ungdomen. Politiskt utvecklade den enhetsfrontstaktiken för att vinna arbetare för revolutionen i konkurrens med reformistiska krafter. Taktiken kan sammanfattas med att ”slå tillsammans, men marschera separat”. Tanken var att kommunister skulle söka samarbete med krafter inom arbetarrörelsen utan att ge upp sin politiska självständighet, och vinna argumentet för revolution i gemensam kamp. Taktiken utsträktes också till kampen mot kolonialism, där man uppmanade revolutionärer att stödja den kamp som folken förde mot kolonialt och imperialistiskt förtryck, även då det skedde genom organisationer som inte var socialistiska (t.ex. nationalistiska och religiösa). Fortfarande var dock vilkoret upprätthållandet av den egna politiska och organisatoriska självständigheten (inklusive rätten och plikten att kritisera sina eventuella samarbetspartners).

Komintern var under de tidiga åren ett centrum för världsrevolutionens organisering och spelade en aktiv roll på klasskampens alla frontavsnitt. Med tiden lamslogs den dock av den kontrarevolution som skedde inom Ryssland då stalinisterna kväste de revolutionära krafterna. Efter att Stalin konsoliderat sin makt i det ryska partiet och i internationalen omvandlades den sistnämna till ett verktyg för att bevaka och stödja de ryska stalinisternas utrikespolitik. Internationalismen ersattes av stel byråkratism och anpassning till reformismen, i synnerhet som Stalin sökte ”fredlig samexistens” med imperialistiska makter som England och Frankrike. Arvet från Komintern är rikt på lärdomar. En av de viktigaste är behovet av att försvara den strategiska inriktningen att verka för världsrevolution. Men när politiken istället inriktas på anpassning och samarbete med borgerliga krafter kan även ett internationellt revolutionärt parti som består av de mest hängivna revolutionära arbetarna omvandlas till ett verktyg för kontrarevolution.

Fjärde internationalen
Bakgrunden till fjärde internationalens bildande var den kamp som den ryske revolutionsledaren Leo Trotskij tillsammans med andra förde mot den stalinistiska urartningen av Komintern. När Hitler kom till makten i Tyskland utan att så mycket som ett skott avfyrades, samtidigt som inga kritiska röster höjdes inom Komintern mot stalinisternas oförmåga att ta itu med det fascistiska hotet, så började Trotskij och hans anhängare argumentera för behovet av en ny international. Uppladdningen inför ett nytt världskrig gjorde frågan till en akut sådan. Fjärde internationalen bildades 1938, och antog ”övergångsprogrammet” som sitt grundningsdokument. Internationalen misslyckades, till skillnad från de tidigare, med att nå massanslutning. Som mest var man bara några tusental. Detta berodde framförallt på den våldsamma repression man utsattes för från både nazistiskt och stalinistiskt håll. Inte minst i Spanien förföljde stalinisterna internationalens anhängare, och tiotusentals oppositionella mördades i Ryssland på order från Stalin. Trots detta uppnådde internationalen en rad saker: man försvarade i sitt program uppfattningen att revolutionen kräver arbetardemokrati, baserad på arbetarråd. Man försvarade den tendensfrihet som varit avgörande för den interna demokratin i Kominterns partier innan stalinisterna tog död på den. Man försvarade demokratisk planering mot stalinisternas byråkratiska 5-årsplaner och man upprätthöll perspektivet på en världsrevolution gentemot reformism och stalinistiska kompromisser med borgerliga krafter. Övergångsprogrammet, där kampen för reformer sammanfördes med en strategi för revolution, blev organisationens ledstjärna.

Fjärde Internationalen bröt samman efter andra världskriget. Internationalen hade inte lyckats med att bryta sin marginalisering, och efter kriget förstärktes stalinismen och socialdemokratin. Många av organisationens ledare hade dödats, inklusive Trotskij själv. Trycket blev alltför stort. Olika ledande medlemmar började förespråka en politisk anpassning mot å ena sidan stalinism, å andra sidan mot socialdemokrati med resultatet att internationalens politik tappades på revolutionärt innehåll.

För en femte international!
REVOLUTION anser att arbetarklassen och de förtryckta massorna behöver ett nytt internationellt parti för socialistisk revolution. Utan verklig internationell organisering, där vi kämpar tillsammans för gemensamma mål och ser till att tillvarata erfarenheter genom gemensam handling är vi dömda att se vår kamp splittras längs nationsgränserna. En ny international, om den ska kunna bli ett verktyg för revolution, måste ta tillvara på de erfarenheter, både de positiva och de negativa, som de tidigare internationalerna gav upphov till. I varje tidigare international finns viktiga framsteg som behåller sin giltighet, men också brister som en ny femte international måste göra upp med. Den som inte lär av historien är dömd att återupprepa den. Vi behöver en internationell organisation som baseras på de förtrycktas strider i varje land. Vi behöver nya revolutionära arbetarpartier som kan leda och organisera klasskampen mot målet – att ta makten från kapitalisterna och krossa deras stat. Vi behöver största möjliga demokrati, men också förmåga att agera enat när vi ställs inför klassfienden – demokratisk centralism. Vi behöver knyta an till och utveckla kampformer på olika fronter som en del av en övergripande global revolutionär strategi. Vi behöver en internationell organisation som kan uppmuntra, ge vägledning och samtidigt lära från de olika kamper som vi återkommande ställs inför.

Vi anser att behovet av en ny international är en viktig beståndsdel i en politisk strategi som kan ta itu med de uppgifter som arbetarklassen står inför.  Framåt för Femte Internationalen – ett parti för global socialistisk revolution!

– Gunnar

Denna artikel publicerades ursprunligen i REVOLUTIONs tidning (Nr. 3, 2008) inför ESF i Malmö och hade då en annan rubrik och ett annorlunda sista stycke, anpassat för vår intervention på ESF. För att läsa originalversionen av artikeln hänvisas till tidningen i PDF-format:

REVOLUTION Nr.3 [19] 2008

Annonser
Det här inlägget postades i Internationell kamp, Revolutionär historia. Bokmärk permalänken.