Möte med ordningsmakten

En fredlig demonstration i maj mot Israels förtryck av palestinierna slutade med att 45 demonstranter, huvudsakligen ungdomar, greps och häktades. Polisen bussade hästarna på de protesterande trots att dessa på inget vis störde ordningen. Deras brott var i själva verket att de störde den sionistiska högern och de borgerliga politiker som samlats för att fira Israels 60-årsdag – samtidigt som bosättarstaten intensifierade sin utsvältningspolitik och terror mot palestinierna. En del av de samlade deltog på sin första Palestinademonstration någonsin. Leran, som gått med i Revolution bara en vecka tidigare, berättar här om sitt möte med borgarstatens polis.

Den 11 Maj 2008 hölls en antiisraelisk demonstration utanför restaurangen Bearns.  På restaurangen hade högre uppsatta män från Sverige och Israel träffats för att fira Israels 6o år av självständighet, då de samtidigt vänder bort blicken från situationen i Palestina. En grupp solidariska personer bestämde sig för att göra sin röst hörd genom en demonstration med banderoller och olika slags slagord. En grupp från REVO samlades på Norrmalmstorg för att kolla läget. Det var överdrivet med polisövervakning på plats, poliser på hästar och med sköldar och liknande skydd, och om mitt minne inte spelar mig ett spratt så fanns det till och med hundar.

För att fatta mig kort så slutade demon, som var helt fredlig, med att vi blev tillsagda att flytta på oss från platsen av polisen, vilket vi gjorde. Trots detta använde de hästar mot oss. Vi blev omringade och satta mot väggen. Många sa att det skulle komma en buss och hämta oss för att köra ut oss i en förort, och till slut kom en buss. Bussen körde inte ut oss i en förort, den åkte raka vägen till polisstationen.

Jag förstod inte vad vi gjorde där. Vi som var under 18 år var tvungna att stiga av först. Medans vi gick ut ur bussen så hörde jag någon säga att de inte kunde tvinga oss att säga våra namn och uppgifter. Vad menar hon? Varför är det viktigt? De räknade oss och jag blev nummer fyra. Sedan blev vi eskorterade med två polismän in till byggnaden och in i en hiss.

Inne i hissen stod det på en skylt att mobiltelefoner var förbjudna på våning sju. När polisen tryckte på knappen till just den våningen så kände jag hur gråten formade sig som en klump i halsen. Hur skulle jag meddela mamma och mina kära där hemma att jag mådde bra bortsett från att jag var på polisstationen och gråtfärdig?

När dörrarna öppnade sig så såg jag hur polismannen puttade ut tjejen närmast dörren, ganska våldsamt, så jag gick snabbt och lydigt ut ur hissen. ”Ställ er mot väggen och stå stilla tills det är er tur!” hörde jag en polis säga. Vi ställde oss lydigt i ett led längst den långa och smala korridoren. Det fanns stora gröna och gamla dörrar av stål. Flera stycken hela vägen ner för korridoren. Jag såg på när några personer före mig i ledet stod mittemot en polis som frågade efter namn och person uppgifter. Alla vägrade så jag gjorde detsamma när det väl var min tur. Jag kände hur nervositeten och rädslan smög sig på varenda liten del av kroppen, men av någon anledning så försökte jag dölja rädslan bakom ett starkt och bestämt ansiktstuttryck. Jag hade bestämt mig att ingen kan få trycka ner mig och mina idéer som jag försöker att vara lojal mot, ingen skulle i alla fall få tro att jag hade rädsla inom mig.

När polismannen förstod att jag inte tänkte säga ett ord så hörde jag honom säga; ”Inte du heller va? Det är ju klart.” Och så drog han en suck och pekade mot korridoren där en annan polisman gav mig en lapp och tvingade mig att ställa mig mot väggen med lappen under hakan och fotograferade mig som om jag vore en farlig kriminell som man var tvungen att få på bild när man väl fått tag i en så farlig människa. Han tog mig sedan hårt i armen så det gjorde ont och förde mig mot en av ståldörrarna som stod öppen, medan jag frågade var han förde mig och när jag skulle få gå hem. Jag fick inget svar på mina frågor.

Han tog min väska och bad om koftan och skorna jag hade på mig tillsammans med min sjal som självklart var en palestinasjal. Han såg efter om jag hade en kedja på mig eller armband. Jag hade hårnålar i håret som han sa att jag var tvungen att ta av mig. Sedan puttade han in mig och stängde dörren efter mig.  Jag blev helt nollställd när jag stod där, jag kände kylan smyga sig på mig och när jag såg mig omkring så var det ett litet rum med ett litet fönster som hade galler. Väggarna var gröna med en massa klotter.

Inte förrän då så insåg jag att jag satt i häktet. På en blå plastmadrass satt min cellkamrat som jag kände sedan innan. Hon var lika upprörd och förvirrad som mig. Jag tror att vi båda insåg samtidigt att vi faktiskt satt i ett häkte. Vi var båda gråtfärdiga och eftersom vi var ensamma så var det fritt fram för att släppa fram känslorna, så vi grät.

Jag försökte senare att ta mig samman för att försöka lugna ner min kamrat, och efter ett bra tag i cellen så hade vi båda lugnat ner oss och börjat prata om vad vi hade gjort fel. Vi kom inte fram till något. Varför hade vi hamnat i en kall cell en söndagskväll när vi endast gjort en solidarisk handling? Vi började gissa om vad klockan var, vi kom fram till att den måste varit ungefär kvart i nio när vi hamnade där. Hur många timmar kan det ha gått? En? Två timmar?

Nu kände både jag och min cellkamrat att vi behövde gå på en toalett, men hur? Vi var ju inlåsta. När jag senare samlat mod för att börja studera klottret på väggarna så öppnades celldörren och en äldre tjej blev puttad in i cellen. Hon var lite mer kunnig om vad som kanske skulle hända härnäst. Hon gav oss lite lugn eftersom hon var en så glad och självsäker person. Min kamrat berömde henne för ett så bra slagord som hon och hennes kamrater hittat på under demon: ”Fest och glam, vilken skam! Champange och cider, när Palestina lider!”

Då skrattade vi tillsammans för första gången sedan vi hamnat i cellen. Vår nya cellkamrat berättade att klockan var ungefär halvett. Då kände jag hur rädslan kom tillbaka och oron för hur mina kära mår hemma, de måste vara jätte oroliga eftersom jag alltid hör av mig när jag är ute på kvällarna. Jag började gråta hysteriskt och mina kamrater tröstade mig så snällt. Allt de sa hjälpte, jag tror att de kände sig ledsna de med, men att de dolde det för att lugna ner mig. Tack måste jag passa på att säga!

Vi diskuterade vidare senare om vi borde ge våra namn och uppgifter för våra föräldrars skull. Jag hade bestämt mig för att jag inte hade något val, jag skulle berätta vem jag var för att lugna ner mina kära där hemma.

Plötsligt öppnades celldörren och först fick min första cellkamrat gå ut, hon kom tillbaka och förklarade att hennes föräldrar hade ringt och var på väg till häktet. Efter en stund var det min tur och jag blev satt i ett rum med en annan polis som frågade efter mina uppgifter. Inte förrän nu så fick jag veta vad jag var anklagad för. Jag var anklagad för ”ohörsamhet mot gärningsman”, vilket innebär att jag inte lyssnade på poliserna som fanns på plats på demon. Något som jag självfallet visst gjort, de sa att vi skulle röra oss från platsen och det gjorde jag på en gång.

Jag frågade polismannen minst tre gånger om mina nära direkt fick veta var jag var om jag berättade vem jag var. Jag fick ett och samma svar på frågorna och det var ett ja. Men förolämpningarna var inte över så fort. Polismannen plockade fram en tops och sa att jag skulle gapa för de ville ha mitt DNA. Jag är ingen kriminell så varför bli förödmjukad på detta sätt när jag inte gjort något fel? Jag hamnade i alla fall i cellen igen med mina kamrater. Sen var det min nyaste cellkamrats tur. Senare kom de för att hämta min första cellkamrat och hon återvände aldrig.

Någon timme senare så anlände min mamma tillsammans med min bror, som inte fick komma in för att möta mig utan var tvungen att vänta utanför. Jag blev förhörd där jag förklarade händelsen och självklart talade jag sanning när jag sa att jag inte gjort något fel. Man tyckte tydligen inte att det var nog med att försöka skrämma oss på det sätt som man gjorde. Jag och min familj fick även socialen på oss. Senare lade dem ner undersökningen eftersom de insåg att det inte behövdes.

För att börja avrunda så kom jag till slut hem runt fyratiden och fick inte en minut sömn. Jag blev påverkad utav det hela länge med bland annat sömnproblem. Men jag måste berätta att de inte lyckades med det som jag tror att de försökte med, de lyckades inte skrämma bort mina åsikter och mitt mod för att stå för dem. Detta hände den 11 maj 2008, och den 2 augusti 2008 fick jag brevet hem med beskedet om att förundersökningen var nedlagd eftersom att ”brottet” inte kunde styrkas.

Leran

Annonser
Det här inlägget postades i Antiimperialism, Ungdomskamp. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s