Forum för Levande Historias antikommunistiska kampanj

FLH (Forum för levande historia) har dragit igång en kampanj om ”kommunismens brott”. Många skulle nog fråga: Vad är det för fel med kampanjen? Har det inte mördats en massa människor i kommunismens namn? Ska man inte informera om det?

Det är alldeles riktigt att regimerna i t.ex. Sovjet, Kina och Kambodja var vidriga mördarregimer som orsakat miljoner människor död och lidande. Självklart är det något som förtjänar att uppmärksammas. Men dessa regimer var inte kommunistiska. Kommunism innebär, om man går ett steg längre än att tro att alla regeringar som kallat sig kommunistiska också var det, ett samhälle där arbetarklassen erövrat den politiska makten. Så var inte fallet i de ”kommunistiska” länderna. De styrdes av byråkratier som berövat arbetarna och alla andra demokratiska rättigheter. Dessa stater var stalinistiska (efter Stalin, som gick i spetsen för den sovjetiska byråkratins) Arbetarklassen hade ingen kontroll över dessa regimer. Många kommunister försökte också bekämpa dessa regimer och det var inte minst dessa som drabbades av förtryck. Bland dem som hamnade i Gulag (sovjetiska fångläger) fanns tusentals kommunister som vågat säga emot Stalin.

Under Pragvåren 1968, när tjeckiska arbetare reste sig mot den stalinistiska regimen, var en paroll: ”kommunism med ett mänskligt ansikte”. Men detta perspektiv belyser inte FLH. Inte heller det synsätt som vi i Revolution har, att det fanns en grundläggande skillnad mellan Lenin och Stalin, tas upp. Så skriver t.ex. FLH om Lenin: ”Den nye ledaren Vladimir Lenin uppmanade sina underlydande att skjuta och hänga alla som gjorde motstånd mot den nya regeringen.”. Förvisso sades mycket mitt under det brinnande inbördeskriget, som ryckt ur sitt sammanhang kan mobiliseras för att svärta ned Lenin och bolsjevikerna. FLH nämner inte att kontrarevolutionens trupper bl.a. ägnade sig åt att mörda upp emot 200 000 judar i kampen mot ”judebolsjevismen”, och att 14 borgerliga nationer stödde de krafter som med våld och mord ville upprätta den gamla ordningen. Bilden av Lenin som en blodtörstig diktator som älskade makt och våld är dock ingen allmän uppfattning om Lenin bland historiker. T.ex. skrev historikern E.H. Carr, en av de mest respekterade historiker som skrivit om ryska revolutionen, om Lenin: ”Utan tvivel önskade Lenin i princip ,och strävade i praktiken efter, att få de djupa leden i partiet och följaktligen proletariatet, att ta aktiv del i partiet och nationens angelägenheter”. Att det inte var förbjudet att ifrågasätta Lenin bevisas t.ex. av att Lenin hade stora delar av partiet emot sig i frågan om fredsfördraget med Tyskland 1918, liksom i många andra frågor. Bolsjevikpartiet var innan den byråkratiska kontrarevolutionen ett mycket demokratiskt parti, med långtgående rättigheter för individer och minoriteter att kämpa för åsikter som inte omfattades av majoriteten i partiet.

Till en början behandlades inte ens dem som kunde tänkas vara benägna att ta till vapen mot bolsjevikerna särskilt hårt. Den gamla regeringen som styrde innan oktoberevolutionen, som vid makten förföljt och smutskastat bolsjevikerna, arresterades under revolutionen men släpptes mot löfte att inte resa vapen mot bolsjevikerna. Så var också fallet med fientliga generaler. De två största oppositionspartierna, Mensjevikerna och Socialrevolutionärerna, förbjöds först efter att de varit inblandade i väpnat motstånd mot Bolsjevikerna. T.ex. samarbetade mensjevikerna med den vita armén (som kämpade för att upprätta den gamla ordningen) i Georgien. Socialrevolutionärerna, som var missnöjda över att bolsjevikerna slutit fred med Tyskland, utförde upprepade mord och mordförsök mot ledande bolsjeviker. Bolsjeviken Uriskij mördades och Lenin kunde mycket väl ha dött efter att ha skjutits med flera skott i huvudet. Det var sådana handlingar, mitt under ett inbördeskrig där de gamla klasserna tog till vapen för att få tillbaka sin förlorade ställning, som ledde till förbudet av oppositionspartier. Det var inget bolsjevikerna hade för avsikt att göra från början och det var tänkt som en temporär åtgärd. Detta förbud fortsatte sedan att upprätthållas (stalinismen såg till att undertrycka även arbetardemokratin i de demokratiska råd som utgjort rörelsen bakom revolutionen).

Borgarna brukar ofta göra gällande att kommunisterna, p.g.a. sin vilja att göra revolution, är anhängare av och förespråkar våld. Vilket typexempel på att kasta sten i glashus: gör inte borgarna likadant? Var inte de borgerliga revolutionerna, som t.ex. den franska 1789, våldsamma? Brukar inte borgarna använda armén till att invadera halvkoloniala länder och utöva repression mot arbetare och andra som protesterar mot deras styre? Många borgare är miljonärer medan andra svälter ihjäl är inte det en indirekt form av våld?

Det är förvisso sant att kommunismen bara kan uppnås genom att borgarna med våld tvingas bort från makten i en revolution. Men det är inte p.g.a kommunisternas blodtörst, utan det beror på att borgarna inte ger ifrån sig makten frivilligt. Även i de borgerliga demokratierna i Västvärlden använder sig borgarna av våld när arbetare och ungdomar strejkar och protesterar mot orättvisor.

När man läser att si och så många miljoner människor dött i t.ex. Sovjet bör man tänka på att det inte huvudsakligen är fråga om avrättningar. I beräkningarna inkluderas också människor som dött av svält och sjukdomar. Med detta som bakgrund har efterforskningar om kapitalismens brott gjorts av Eriks S Reinert vid Tallins tekniska universitet som visar att den kapitalistiska restaurationen i Asien och Östeuropa indirekt dödat 9,7 miljoner människor. Hur många har inte på samma sätt dött indirekt under diktaturer i tredje världen som stöddes av väst? Hur många har inte på samma sätt dött under styren som åberopat sig på olika religioner? Då borde man ju lägga lika mycket pengar på att upplysa även om kapitalismen, kristendomens och hinduismens brott.

Problemet med kampanjen är att den sprider en förvrängd, på gränsen till förljugen, bild av kommunismen. Bara det borgerligt tillrättalagda historiska perspektivet lyfts fram. Detta är en del av borgarnas ideologiska kamp för att befästa kapitalismen. De vill skrämma bort folk, i synnerhet ungdomar, från kommunismen. Som kommunister ser vi staten som ett redskap för klassherravälde. Dess maktutövning sker inte bara på ett repressivt plan med polis och militär, utan även på ett ideologiskt plan genom att som här förtala dem som ifrågasätter kapitalisternas makt. Detta är inte heller det första exemplet på indoktrinering. Under medeltiden lärde man ut att det var guds vilja att man skulle lyda överheten, gjorde man inte det skulle man efter döden kastas i helvetet. Kommunister kan inte räkna med att borgarna, med sin propagandaapparat, kommer att ge en rättvisande bild av de brott som begåtts i kommunismens namn. Deras klassintressen skiner igenom även i deras historieskrivning. Det som vi kan vänta oss nu är att skolundervisningen kommer att bli mer antikommunistisk. Det är viktigt att vi finner ett bra sätt att bemöta detta för att kunna vinna den ideologiska kampen.

Johan, östergötland

Annonser
Det här inlägget postades i Propagandakriget. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s