Rättelse: Tidigare skrev vi felaktigt att Syndikalistiska Ungdomsförbundet (SUF) tog initiativet till en mindre demonstration som rörde sig mot USA:s ambassad efter den stående manifestationen på Sergels torg. Detta var felaktigt: Initiativet kom från anarkafeministerna. Vi ber om ursäkt och har nu rättat rapporten.
Senare under gårdagen, kl.18, samlades omkring 1 700 protesterande på Sergels torg för att höja sina röster mot toppmötet, Rice, ockupationen av Irak med mera. Under cirka en och en halv timme kunde vi lyssna till bland andra religionshistorikern Matthias Gardell, miljöpartisten Mehmet Kaplan, vänsterpartisten Jens Holm och socialdemokraten Mariam Osman Sherifay.
Även om mycket väsentligt sades, här finns inte tid till någon längre kommentar om talen, så var vi i Revolution (de av oss som utvärderade efteråt) eniga i att det som saknades var mer konkreta förslag på vad vi ska göra. Många talare pratade om folkrätt, krav på att ställa Rice och de andra krigsförbrytarna inför rätta i Haag med mera. Man kan för det första undra varför vi skulle nöja oss med detta? Bör inte Rice och de andra mördarna ställas inför arbetarnas och de förtrycktas rättvisa som ett första krav? Varför ska vi på förhand ge imperialisterna uppdraget att dömma dem? De är överhuvudtaget inte villiga till detta.
Värre var att ingen – vi upprepar, ingen – passade på att ta tillfället i akt och kritisera arbetarrörelsens nuvarande ledare för dess tysthet och undfallenhet. LO-ledarna borde avkrävas att mobilisera mot exempelvis vapenexporten och förhindra den aktivt med strejker och blockader. Arbetare borde uppmanas att agera solidariskt, mot LO-ledningen om nödvändigt!, och erbjudas stöd från denna s.k. ”fredsrörelse”. Tyvärr verkar det för den dominerande delen av dagens rörelse handla om en fortsatt fred med den svenska arbetarrörelsens ledning, och därmed med den borgerliga staten. Här fanns inga förslag om internationell arbetarsolidaritet i någon konkret mening.
Anmärkningsvärt var annars den polisiära närvaron. Halva stan spärrades ned och, som vi förstått det, förvägrades demonstrationen marschtillstånd. Polisen höll sig huvudsakligen i utkanten under den större samlingen men trakassera i vanlig ordning ungdomar. En kille som kom dit med en Revo-medlem blev visiterad utan att ha gjort någonting, helt godtyckligt.
Efter demonstrationen tog anarkafeministerna initiativet till en demonstration till amerikanska ambassaden. Initiativet var gott men kunde ha förberetts bättre med en mer aktiv mobilisering under samlingen. Vi blev nu väldigt få – och blev en lätt måltavla för grisarna när de bestämde sig för att stoppa demonstrationen vid Berzeli park. En liten grupp beslutsamma anarkafeminister gav inte upp utan försökte aktivt att bryta sig igenom den kompakta muren (ungefär tre gånger så många snutar). Omkring 5 kamrater (vi är lite osäkra på det exakta antalet) greps. En grupp kamrater i Syndikalistiska Ungdomsförbundet, som stannade kvar i parken, var massivt övervakade av snutarna och när de senare begav sig därifrån blev de förföljda och trakasserade. SUF:arna gick då enligt rapport in på Max (hamburgerrestaurang), varpå snutarna försökte omringa denna till många restauranggästers förvåning.
De 1 700 poliserna som kallats in för att skydda Rice och de övriga krigsförbrytarna och arbetarmördarna gjorde sannerligen sitt för att göra stan ”säker” – och begränsade i lika hög grad rörelsefriheten och demonstrationsrätten för oss antiimperialister och krigsmotståndare!
Demonstrationen i Stockholm visade att det finns en antikrigsrörelse. De många irakier som deltog stod för det mest militanta och livliga deltagandet under samlingen. Men om rörelsen ska återfå något av den glans den åtnjöt under 2003, då den samlade 80 000 i en massdemonstration, så krävs en inriktning som på ett konkret plan sammanför kampen mot ockupationen och USA-imperialismen med en konfrontativ revolutionär opposition som förmår att utmana status quo i den svenska arbetarrörelsen och bekämpa passiviteten aktivt!
revolutionsweden.wordpress.com 