Rapport: Solidaritetsdemonstration med Palestina (Stockholm)

Förra gången det begav sig med solidariteten för Palestina var vi ett 100-tal. Då fick hälften av oss skaka galler på Kronobergshäktet. I torsdags, när kanske 500 samlades för att tåga mot Israels ambassad för att protestera mot ockupationen höll sig polisen i ytterkanterna.

Ett tiotal kamrater från REVO deltog i demonstrationen som hölls med anledning av att det i torsdags var 60 år sedan som staten Israel grundades. Bakom demonstrationen stod International Solidarity Movement (ISM), och talade gjorde företrädare för bl.a. Palestinska Föreningen, Sveriges Unga Muslimer, SSU, Miljöpartiet och Ung Vänster.

 

Efter de tyska nazisternas masslakt på judar under det andra världskriget beslutade sig de stora imperialistmakterna med Storbrittanien i spetsen för att ge judarna en egen stat. Med detta ville imperialisterna slå två flugor i en smäll. Dels fanns det efter nazismens brutala härjningar en utbredd solidaritet med det judiska folket bland arbetare över hela världen. De styrande i Storbrittanien, Frankrike, USA och Sovjetunionen hoppades kunna framställa sig själva som vänner av demokrati och mänskliga rättigheter genom att ge judarna en fristad från det förtryck som de utsatts för i Europa under århundraden. Religiösa judar hade länge drömt om att skapa en judisk stat i Palestina, som enligt den judiska mytologin tillhör ”det utvalda folket”. Eftersom Palestina vid denna tid var en brittisk koloni (liksom stora delar av världen) så beslutade sig imperialisterna helt enkelt för att ge landet åt judarna.

 

Den andra, och viktigaste, orsaken till Israels grundande var att imperialisterna därmed hoppades kunna skapa sig en pålitlig allierad i en region som präglades av upprorsstämningar mot de blodiga kolonialväldena och som dessutom ligger strategiskt placerad mellan Europa, Afrika och Asien. Att en stor del av världens oljereserver finns i regionen var naturligtvis också viktigt för de profittörstande borgarna i väst.

 

Men det fanns ett problem med projektet att skapa ett nationellt hem för världens judar: i Palestina bodde redan ett folk, palestinierna. Imperialisternas ”lösning” på detta ”problem” är ökänd. Hundratusentals palestinier drevs på flykt av den israeliska armén i vad som på arabiska kallas Al Naqba – Katastrofen.

 

Denna katastrof av gigantiska proportioner har fortsatt ända sedan 1948. Den israeliska borgarklassen har under sin 60-åriga existens fört en lång rad krig mot omkringliggande stater samtidigt som palestinierna har tvingats utstå ett allt värre förtryck. I dag har det palestinska folket knappt något land kvar; Gazaremsan och Västbanken liknar mer enorma koncentrationsläger än en självständig statsbildning. Vardagen för arbetarklassen i dessa områden präglas av en extrem fattigdom som upprätthålls av den Israeliska arméns amerikanska vapen och som rättfärdigas av de israeliska borgarnas rasistiska och bakåtsträvande ideologi – sionismen.

 

Torsdagens demonstration var menad att protestera mot denna tragedi. Bland de 500 som slöt upp utgjordes gott och väl hälften av flyktingar från Palestina och övriga mellanöstern. I övrigt syntes mest ungdomar och vänsteraktivister. REVO gjorde som vanligt när vi demonstrerar ett aktivt ingripande; tidningar såldes och flygblad delades ut. När vi lämnade samlingsplatsen för att marschera mot Israels ambassad på Östermalm formerade vi oss till ett block med röda flaggor, anförda av en högröstad kamrat med megafon. Demonstrationen var som helhet högljudd och vid ankomsten till ambassaden fortsatte vi att skandera antiimperialistiska slagord varvat med tal från de arrangerande organisationerna. Sionisterna och deras allierade i den svenska borgarklassen ska inte komma undan var de än visar sina fula trynen!

 

REVO:s flygblad syftade till att förklara för de demonstrerande att Israel är en rasistisk kolonialmakt som fungerar som en vakthund för de amerikanska och europeiska borgarna i mellanöstern. Men vi stannade inte där – för revolutionärer måste varje analys kombineras med ett förslag till hur vi måste agera för att föra kampen vidare. I flygbladet föreslog vi följande strategi för den svenska solidaritetsrörelsen med Palestina:

 

Vi uppmanar alla arbetare och ungdomar att agera mot den sionistiska terrorn. Agera på din skola och på din arbetsplats, i din fackförening! Vänstern måste ta upp kampen, och arbetarrörelsens ledning måste pressas att göra allt i sin makt för att isolera Israel ekonomiskt och politiskt – med t.ex. blockader och ockupationer av de företag som exporterar till Israel.

 

En arbetardelegation borde sändas till Palestina med förnödenheter och öppet trotsa blockaden mot Gaza-remsan. Det skulle sända ut en kraftfull uppmaning till internationell arbetarsolidaritet med det palestinska folkets kamp mot apartheidstaten Israel.

 

Vår analys och det därmed sammanhängande handlingsprogrammet stod i skarp kontrast till det som erbjöds av talarna från de organisationer som stod bakom demonstrationen. Dessa beklagade sig i all oändlighet över det lidande som palestinierna utstår, men inte en enda av dem kunde berätta för folkmassan vad det egentligen beror på, än mindre hur vi konkret ska bekämpa det. Visserligen hördes otaliga maningar till stöd för det palestinska motståndet liksom att vi måste fortsätta kämpa och demonstrera men socialister kan inte nöja sig med att göra motstånd ”i allmänhet” mot ett förtryck som inte förklaras.

 

Att inte öppet argumentera för en särskild analys och ett konkret sätt att föra kampen på leder ofrånkomligen till att Israels och USA:s förtryck av palestinierna framstår som en gåta. Detta banar vägen för att förenklade och felaktiga förklaringar som ser orsaken till situationen i den judiska religionen, eller än värre i det judiska folkets biologiska egenskaper, ersätter en vetenskaplig analys som visar på hur imperialism och rasism kommer att finnas kvar så länge som den kapitalistiska världsordningen består.

 

Ett undvikande av att konkret klargöra hur den antiimperialistiska motståndskampen måste föras samt hur man bör förhålla sig till det motstånd som faktiskt förs leder på ett liknande sätt till att man kapitulerar för de krafter som idag står i spetsen för kampen mot den israeliska ockupationen. I dagsläget domineras denna fullt berättigade motståndskamp av småborgerliga islamistiska rörelser som Hamas – REVO menar att vi måste stödja dessa grupper i den utsträckning som de faktiskt gör motstånd mot Israel, men detta stöd måste kombineras med kritik av den politiska linje som de förespråkar. Palestinierna kommer ta kamp mot ockupationen vare sig de har vårt stöd eller inte, och om vi vägrar att gå sida vid sida med islamisterna i demonstrationer som den som hölls i torsdags leder detta bara till att vi driver motståndarna mot Israels ockupation i armarna på deras nuvarande ledarskap.

 

Och omvänt så måste socialister förhålla sig kritiskt till småborgerliga grupper som bekämpar imperialismen. I slutändan kan kampen mot imperialistiskt förtryck bara segra om den mobiliserar världens arbetarklass för sin sak. Kampen måste rikta sig mot det kapitalistiska systemet och den klass av kapitalister som göder sig feta på att större delen av världens människor lever i eländig fattigdom. Borgare i de fattiga länderna kan ta kamp mot imperialismen, men historien lär oss att de säljer ut ”sitt” folks intressen så fort som tillfälle ges. Deras mål kommer alltid vara att försöka tvinga fram en mer gynnsam kompromiss med den rika världens borgare inom ramen för en världsordning baserad på borgerligt klassherravälde.

 

Att arrangörerna av torsdagens demonstration inte delar denna analys är uppenbart. Bredvid talarna fanns en stor FN-flagga och tvärtemot REVO:s förhoppningar så var den inte medtagen för att under högtidliga former brännas.

 

FN har alltsedan det grundades varit ett verktyg för imperialisterna. USA, Storbrittanien, Frankrike, Kina och Ryssland har i egenskap av permanenta medlemmar i säkerhetsrådet makt att stoppa alla beslut som inte faller i deras smak. När FN inte röstade för USA:s och Storbrittaniens invasion av Irak 2003 valde Bush och Blair helt enkelt att strunta i FN, som varken kunde eller ville göra något för att stoppa kriget. Ironiskt nog var det också FN som beslutade om staten Israels grundande 1947-48. Vilka är det då som vill få oss att tro att FN är en del av lösningen på palestiniernas lidande?

 

För att besvara frågan räcker det att ta en titt på demonstrationens talarlista. Ingen av de representerade organisationerna är för kapitalismens avskaffande. Ung Vänster påstår sig ibland vara detta men i praktiken har de ett perspektiv som i bästa fall går ut på att göra kapitalismen lite mer uthärdlig för arbetarklassen och de förtryckta. Att sprida illusioner om att FN på något sätt skulle kunna bidra till att skapa ett bättre, eller rent av socialistiskt, samhälle är att vilseleda världens förtryckta massor för att därigenom föra in deras missnöje i banor som är säkra för kapitalisterna. För hur ska en organisation som består av världens borgerliga stater kunna hjälpa oss? Socialister inser att den grundläggande uppgiften för alla som kämpar mot krig, förtryck och orättvisor är att krossa dessa stater, som med sin polis och militär försvarar kapitalisternas rätt att suga ut oss arbetare.

 

Att arrangörerna spred illusioner om den borgerliga staten finner vi än mer anmärkningsvärt efter den polisterror som riktades mot den antiisraeliska demonstration som hölls bara ett par dagar tidigare. De svenska borgarna visade då med bestämdhet att de inte tänker tillåta någon att störa deras gullande med Israel: 47 demonstranter, däribland sju medlemmar i REVO, greps utan att ha gjort sig skyldiga till något som helst brott. Åtskilliga av de som fick spendera natten i häkte och som nu riskerar åtal baserat på vad de aggressiva snutarna har ljugit ihop deltog i torsdagens demonstration, beredda att återigen ta strid för palestinierna. Att ingen av talarna ens nämnde polisens försök att skrämma oss finner vi uselt, rent ut sagt!

 

Vi ställer oss också kritiska till att vi inte fick marschera med våra röda REVOLUTION-flaggor. Arrangörerna hade tydligen bestämt sig för att inte tillåta organisationsnamn att synas i demonstrationståget. Men förtjänar inte världens förtryckta att veta vilka det är som kämpar för deras rättigheter? Innebär inte förbudet mot organisationsnamn att man avpolitiserar vad som till sitt väsen är en politisk fråga?

 

Demonstrationer som bara går ut på att det är synd om palestinierna och att USA och Israel är onda kommer aldrig att samla några massor, än mindre lägga grunden för en framgångsrik kamp mot imperialismen. För att mobilisera den svenska arbetarklassen till stöd för palestiniernas sak krävs att solidaritetsrörelsen också tar strid för de svenska arbetarnas intressen. I grund och botten är våra och de palestinska arbetarnas intressen identiska: de svenska borgare som stödjer Israels terror är desamma som attackerar vår a-kassa och vår rätt till sjukpenning. Därför måste kampen för ett fritt Palestina förbindas med kampen för ett socialistiskt Sverige!

 

Annonser
Det här inlägget postades i Mellanöstern, Rapport. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s