Öppet brev till Ung Vänsters medlemmar och vänstern: UV:s förbundsstyrelse verkar för en splittring av motståndet!

Septemberalliansen demonstrerar, 18 september 2007
Septemberalliansen demonstrerar, 18 september 2007

Följande är ett uttalande som antagits av REVOLUTION-grupper i Stockholm och Katrineholm, samt av Arbetarmakt. Det är en uppmaning till kamp mot ett reaktionärt förslag från Ung Vänsters förbundsledning som, om det går igenom på organisationens kongress, skulle innebära en försvagning av motståndet mot högerregeringen.

I Arbetaren (nr 9/2008) uppmärksammades ett utdrag ur en skrivelse från Ung Vänsters förbundsstyrelse, som ska behandlas på förbundskongressen denna månad. Där pekar förbundsstyrelsen ut ”fackföreningsrörelsen med LO i spetsen” som sin främsta samarbetspartner i kampen mot borgarna. I samma veva tar man skarpt avstånd från samarbete med:

”… de vänstersekter som i hopp om att verka vara breda startar nya frontorganisationer och försöker mobilisera till demonstrationer och manifestationer med långa listor på medarrangörer. Ofta ingår olika sektioner eller klubbar av LO-fack bland dessa medarrangörer. Det handlar då nästan alltid om klubbar och sektioner som kontrolleras av personer ut sektvänstern”.

Arbetaren fortsätter att citera:

Dessa sektbeteenden splittrar fackföreningsrörelsen och innebär i längden en försvagning av motståndsarbetet mot högerregeringen. Vad som i dag kan verka radikalt och aktivistiskt kommer många gånger i morgon visa sig vara kontraproduktivt och splittrande. Därför är det viktigt att vi genomskådar sekteristerna och vågar säga nej till deras initiativ.”

I det kanske mest radikala språnget åt höger skriver man:

Vi vägrar att ansluta oss till dem som kräver politiska strejker eller till dem som kritiserar LO för att de är för passiva.”

Det är verkligen anmärkningsvärda ord. I skrivelsen slår förbundsledningen två flugor i en smäll.

Å ena sidan vill de skärpa den faktiskt sekteristiska hållningen gentemot de krafter som står till vänster om förbundstyrelsen. Om förslaget går igenom så skulle det innebära att förbundsstyrelsen framöver kommer att kunna stoppa alla former av samarbete från Ung Vänsters lokalorganisationer med syndikalistiska SAC, radikalare LO-klubbar och nätverk som Septemberalliansen. Det skulle som en konsekvens betyda en splittring av motståndet mot den borgerliga regeringen.

Å andra sidan visar man sig villig till den värsta sortens opportunism gentemot LO-byråkratin. När förbundsstyrelsen talar om fackföreningsrörelsen och LO så skiljer man inte på de vanliga medlemmarna och byråkratin, och i praktiken ställer man sig på den senares sida utan något försök att dölja detta. Ta till exempel frågan om politisk strejk, som restes av långt fler än bara de enstaka fackklubbar och -avdelningar där personer aktiva i andra mindre vänsterorganisationer spelar en pådrivande roll. Ledningens avståndstagande från detta krav låter som något direkt taget från facktopparna i LO-förbunden.

Förbundsstyrelsen kryper för LO-ledningen…
Det är viktigt för revolutionära marxister att förstå den roll som dagens LO-ledning spelar. Att Wanja Lundby-Wedin och de övriga facktopparna avvisar kraven på politisk strejk visar på den fackliga byråkratins rädsla för all politik som försöker mobilisera arbetarklassen som kollektiv för att backa upp politiska krav. LO-byråkratins intressen är inte detsamma som arbetarklassens intressen! Ju högre upp i den fackliga byråkratins hierarkier, desto mer är representanterna avskilda från arbetarklassens verkliga levnads- och arbetsvillkor. I rollen som förhandlare mellan arbete och kapital avlönas de med feta löner som betalas ur medlemmarnas fickor. LO- och TCO-ordförandena Wanja Lundby Wedin och Sture Nordh har exempelvis årslöner på mellan en och två miljoner kronor var. Dessa ledare har därmed ett direkt materiellt intresse av att föra en politik som inte rubbar sina egna, och LO-byråkratins, positioner.

Detta synsätt handlar inte om någon konspiration. Klasskamp – då arbetare använder sin kollektiva styrka för att sätta tryck bakom kraven, har nämligen en egen logik. När arbetarklassen strejkar tenderar den att bli mer radikal, eftersom den som klass känner sin egen styrka. Längre och radikalare strejker leder nästan utan undantag till att arbetarna allt mer kräver inflytande över kampens utgång. ”Varför ska vi tolerera att våra ledare tar beslut över huvudena på oss och säljer ut våra verkliga intressen för en spottstyver?”. ”Varför är representanter överbetalda byråkrater och inte vanliga medlemmar, folk vi själva väljer, medlemmar som visat på stridsduglighet och som kan hållas ansvariga av oss genom demokratisk kontroll?”. Allt fler arbetare tenderar att ifrågasätta byråkratins makt och privilegier ju radikalare och ju längre en strejk är.

Motsättningen mellan arbetarnas och byråkratins intressen är ett uttryck för motsättningen mellan vår klass och kapitalisterna. LO-byråkratin agerar nämligen ytterst i kapitalisternas intresse. I slutändan kommer inte arbetarklassen att kunna kämpa effektivt mot kapitalisternas angrepp om den inte gör sig av med de byråkratiska fackliga ledarna och omvandlar LO till en kämpande demokratisk organisation utan privilegier – en organisation där alla representanter på samtliga nivåer står under medlemmarnas demokratiska kontroll.

Intressemotsättningen mellan LO-byråkratin och de vanliga medlemmarna skulle självklart bli synlig i en kraftfull politisk strejk – en generalstrejk mot den borgerliga regeringen skulle innebära en utmaning även för LO-ledningen och den socialdemokratiska partiledningen. Det är därför LO-ledningen försöker att undvika en strejk – trots att det är det enda verkligt effektiva sättet att slå tillbaka borgarnas angrepp. Frågan är: varför föreslår förbundsstyrelsen en linje som syftar till att hjälpa LO-ledningen att stå emot trycket från de radikalare fackliga medlemmarna?

… och angriper den övriga vänstern
Att inte ta hänsyn till motsättningen mellan vanliga arbetare och den fackliga byråkratin innebär att förbundsstyrelsen inte kan utarbeta ett självständigt förhållningssätt gentemot LO-ledningen. Förbundsstyrelsen vill såklart inte låtsas om detta, och döljer istället sin osjälvständiga politik och opportunism med osakliga och falska påhopp på radikalare fackklubbar och sektioner (och på ”sektvänstern”). Ida Gabrielsson säger t.ex. i samma artikel i Arbetaren att:

Det vi reagerar mot är facklubbar som består av personer som driver stora delar av sin verksamhet med LO som fiende.

På vilket sätt bedriver fackklubbar som tunneltågförarna i SEKO klubb 119, eller de gruvarbetarledare som i samband med Septemberalliansens demonstration förra året gav uttryckligt stöd för en politisk strejk, en verksamhet som kan karaktäriseras som fientlig gentemot LO? Vad vinns på att förbjuda lokala UV-klubbar att delta i nätverk liknande Septemberalliansen? Varför ska radikala fackliga ledare, som kämpar för sina medlemmar – ibland med risk att förlora sitt eget jobb – vara Ung Vänsters motståndare? Hur bedrivs denna ”LO-fientliga” politik? Av vilka?

Detta är frågor som förbundsstyrelsen måste besvara. Och det är inte de enda frågorna som läsaren ställs inför. Varför skrivs detta överhuvudtaget just nu? Om detta kan vi bara spekulera. Men det är nog ingen vild gissning att det i slutändan handlar om kopplingen mellan Ung Vänsters förbundsstyrelse och ledningen inom moderpartiet. Lars Ohly och hans närmaste har gång på gång visat att den opposition som man är beredd att ställa upp mot den borgerliga regeringen består i tomma ord i riksdagen. Partiets ledning har en lång tradition av att i praktiken kompromissa med socialdemokratin och LO-ledningen. Debatterna i vänsterpartiet, åtminstone som de avspeglas i partianknutna tidningar som Flamman, verkar främst handla om huruvida partiet ska kräva ministerposter i en framtida samregering med socialdemokratin eller inte. Med denna politik så kan det tyckas logiskt att man nu väljer att markera mot dem som vill göra mer aktivt motstånd här och nu. Oavsett om detta, eller ren och skär rädsla för konkurrensen från mindre kompromissvilliga krafter inom vänster- och arbetarrörelsen, ligger bakom de hårda formuleringarna i förbundsledningens skrivelse så måste den bekämpas!

Arbetarmakt och REVOLUTION, som har arbetat inom Septemberalliansen (tillsammans med bl.a. Ung Vänster), är bara två av alla de grupper som förbundsstyrelsen räknar till ”sektvänstern”. Det är ett medvetet fientligt val av etikett på alla politiska konkurrenter på vänsterkanten. För förbundsledningen är ”sektvänster”, ”sekterism” och ”sektbeteende” i detta sammanhang ett skällsord som används om så gott som alla de mindre vänstergrupper som valt att arbeta utanför Ung Vänster. Syftet är att stämpla mindre organisationer som ”dogmatiskt renläriga” och närmast bindgalna organisationer som de egna medlemmarna inte ska beblanda sig med. Den fientliga inställningen kommer sig av den svaghet och osäkerhet som omger förbundsstyrelsens politiska linje – fortsatt kompromiss med det socialdemokratiska klassamarbetet. Att ”sekt”-begreppet används i så gott som varje mening i de citerade avsnitten i Arbetaren visar på detta.

Ta strid mot förslaget!
Vi känner uppriktigt och ärligt att vi nu bör rikta följande uppmaning till medlemmar i Ung Vänster, inte av organisationsegoistiska skäl eller i ett försök att splittra organisationen, utan för att revolutionära marxister har en plikt att värna om största möjliga enhet i klasskampen:

Förkasta förbundsstyrelsens skrivelse! Med denna skrivelse visar förbundsstyrelsen att den inte företräder Ung Vänsters kämpande medlemmar. Mobilisera mot förslaget på alla nivåer i förbundet! Bygg upp en opposition inom förbundet – en som står för kamp mot den borgerliga regeringens politik, inte blott i ord utan i handling! Bekämpa den reformistiska politik som binder arbetarklassen till den socialdemokratiska fackliga byråkratin, och kämpa för en politik som istället syftar till att skapa största möjliga enhet inom vänstern och arbetarrörelsen kring konkreta åtgärder för att bygga upp en demokratisk gräsrotsrörelse – på skolorna, på arbetsplatserna och i synnerhet i de fackliga organisationerna. Det är konkreta initiativ till en sådan rörelse, tillsammans med alla progressiva krafter inom arbetarrörelsen, som behövs och som skulle kunna betyda inledandet av en kamp för att slå tillbaka borgarnas nyliberala offensiv här och nu!

Vi uppmanar slutligen även andra krafter som verkar utanför Ung Vänster att uttala sig mot den linje som förbundsstyrelsen försöker driva igenom. En seger för förbundsledningen på kongressen innebär ett slag mot alla som strävar efter enad kamp mot den borgerliga regeringen.

REVOLUTION Stockholm
REVOLUTION Katrineholm
Arbetarmakt – svensk sektion av Förbundet för Femte Internationalen

Arbetarens artikel
Ung Vänster kräver trohet till LO (27 februari 2008)

Annonser
Det här inlägget postades i Stöduttalanden. Bokmärk permalänken.