Den bolivianska revolutionen hotad!

 

Samtidigt som Morales söker kompromisser med de bolivianska kapitalisterna, rustar sig de senare för kontrarevolution. Kommer högern att lyckas? Kommer vi att tvingas bevittna en ny motsvarighet till katastrofen i Chile 1973, då generalen Pinochet understödd av USA med våldsam kraft krossade den revolutionära rörelsen? Eller kan rörelsen i Bolivia slå in på vägen mot en socialistisk revolution och slå tillbaka kontrarevolutionen?

Bolivia är en av de viktigaste skådeplatser för klasskampen idag. Revolutionen där är av avgörande betydelse för i synnerhet den latinamerikanska kontinentens och de kämpande massornas framtid. Vi väljer därför att publicera en längre artikel av en medlem i REVOLUTION, som beskriver bakgrunden till situationen i Bolivia, och som argumenterar för en revolutionär motoffensiv. Artikeln publiceras inom kort även i Arbetarmakts nyhetsbrev.

Kärnan i konflikten i Bolivia kan i korthet sammanfattas så här:

Landets nuvarande president, Evo Morales, vill genom sociala och ekonomiska reformer skapa förutsättningar för att sammanföra städerna och landsbygden i ett välfärdsprojekt som syftar till att i viss utsträckning motverka effekterna av den nyliberala offensiven från Bolivias här-skande klass.

Morales är ingen socialist. Han skulle kunna beskrivas som en sorts socialdemokratisk politiker av populistiskt och reformistiskt snitt. Han har återkommande betonat att hans politik inte hotar privategendomen och kapitalismen. Den härskande klassen, bestående av kapitalister och storgodsägare, allierade med imperialistiskt kapital, vill till skillnad från Morales fortsätta att driva på den nyliberala offensiven, vars innehåll innebär fortsatta privatiseringar, avregleringar och näst intill obegränsad utsugning av Bolivias fattiga massor. De ser varje reformförslag, hur urvattnat det än är, som ett slag mot sina intressen. Deras kompakta förakt och motstånd mot Morales regering förklaras därtill av att denne stödjer sig på den massrörelse som under de senaste åren avsatt samtliga av den här-skande klassens egna presidenter genom radikala massaktioner.

Arbetarna och de fattiga massorna å andra sidan, är ofta öppet kritiska mot Morales då denne inte går tillräckligt långt för att råda bot på de omfattande behoven i Latinamerikas fattigaste land, där över en tredjedel av be-folkningen lever under fattigdomsgränsen.

Bakgrunden till den nuvarande konflikten
Konflikten – som ytterst alltså bottnar i en oförsonlig motsättning mellan den härskande klassen och arbetarna och de förtryckta massorna – har en lång historia. Bolivia genomlevde revolutionära kampuppsving och omfattande mobiliseringar på 1950-, 70- och 80-talen. Efter en revolutionär period åren 1982–86 följde en omfattande nyliberal offensiv som möjliggjordes efter de nederlag som åsamkats vänstern.

Kort in på det nya seklet bröt återigen omfattande kamp ut mot privatiseringen av vattnet i det s.k. ”vattenkriget” i Cochabamba år 2000. Staden blev ett slagfält när tiotusentals protesterande arbetare drabbade samman med polis och militär. Kampen ledde till en seger för arbetarna och det amerikanska storföretaget Bechtel förlorade kontraktet.
Sedan följde ”gaskriget” i september 2003.

Under en månad pågick strejker, vägblockader och massdemonstrationer mot den sittande regeringens planer på att rea ut landets naturgas till ett antal storbolag, där bl.a. British Gas och British Petroleum ingick. Sammandrabbningarna ledde till över 70 döda och hundratals skadade. Men återigen blev det seger. Den kom efter att gruvarbetarna organiserade en marsch genom landet till huvudstaden La Paz, vilket resulterade i den största demonstrationen i lan-dets historia. Den sittande presidenten, Sanchez de Lozada, packade väskorna och flydde till USA!

Efter att ytterligare en nyliberal president, Carlos Mesa, på populistiskt manér försökt inkorporera rörelsen i högerns nyliberala projekt kom nästa revolutionära uppsving – i juni 2005. Återigen gick massrörelsen ut i dramatiska strejker, blockader och massdemonstrationer för att avsätta Mesa. Det blev ytterligare en stor seger. Det var denna rörelse, som inspirerat massorna till kamp även i de omkringliggande länderna, som sedan valde Evo Morales, ledare för Rörelsen för Socialism (MAS), till president.

Evo Morales kommer till makten
Evo Morales och hans parti MAS hade stora förväntningar på sig vid makttillträdet. Morales sade sig vilja bygga en regering baserad på de sociala rörelserna och föra en radikal reformpolitik. Hans bakgrund som representant för ursprungsbefolkningen gav honom också ett sken av att vara en typisk representant för rörelsen.

I själva verket hade han en långt mer moderat agenda än de revolutionära massorna. Hans parti MAS var och är en sorts folkfrontsparti. Med folkfront menar marxister en koalition som inkorporerar både vänsterkrafter och borgerliga krafter. Resultatet blir alltid en politik som kompromissar med de borgerliga krafterna – annars spricker fronten. MAS har flera kopplingar till de sociala rörelserna men inkorporerar inom sig även renodlat småborgerliga och borgerliga krafter, särskilt på ledande nivåer. Partiet är väl integrerat i den borgerliga statsapparaten och är helt inställt på att arbeta inom dessa strukturer.

Morales gick tidigt ut och uppmanade till ett avblåsande av strejkerna och masskampen. Han motsatte sig kravet på en nationalisering av naturgasen och förespråkade istället högre beskattning. Men just det faktum att Morales ändå stödde sig på rörelsen, och avsåg att bedriva en politik som åtminstone i vissa avseenden ville söka kompromisser åt vänster, förklarar det kompakta motståndet från Bolivias borgerlighet.

Otillräckliga reformer
När Morales i maj 2006, knappt ett år efter makttillträdet, proklamerade att tiden nu var inne för Bolivia att ta kontrollen över sina naturresurser var det en ännu mer urvattnad version av ursprungsförslaget som låg på bordet. Morales nöjde sig med att tvinga de multinationella företagen att sälja nyckeldelar till den bolivianska staten, och att höja skatterna för utnyttjandet av gasfälten, men fastslog också att de multinationella bolagen ”hade rätt” att göra vinster, bara dessa låg på en ”vettig nivå”. Den fackliga federationen COB anklagade honom i samband med detta för att ha svikit ”oktoberagendan”, vilket syftade på kravet om fullständig nationalisering som formulerades av rörelsen 2003. Morales å andra sidan var angelägen om att ställa sig in hos och lugna Bolivias elit. På ett möte med företagsledare i Santa Cruz tidigare samma år hade han bedyrat att ”[d]enna regering garanterar rätten till privata investeringar… vi ber bara om att dessa profiter ska ge vinst till entreprenörerna och till den bolivianska staten.”

Morales uttryckte talande nog i en intervju med BBC att han kände sig ”fångad av nyliberalernas lagar”. Samtidigt ville han lugna sin massbas. Han bad dem att vänta på den konstituerande församling som skulle ge honom möjligheten att driva igenom lagar som stöder de fattiga. Han konstaterade: ”I valet förra året tog vi bara regeringen – med den konstituerande församlingen vill vi ta den politiska makten”.

Det är genomförandet av den konstituerande församlingen, i sig ett gammalt krav som restes redan under vattenkriget, och Morales genomdrivande av en ny konstitution inom denna som lett till de senaste sammandrabbningarna med högeroppositionen. Val av delegater till denna församling genomfördes under juli 2006 och församlingen tog vid i augusti förra året. Den pågick med vissa avbrott in i december. Vilket var resultatet?

Den nya konstitutionen
Om Morales med församlingen avsåg att skapa en konstitution som skulle ge de sociala rörelserna ”den politiska makten”, så var det en starkt begränsad makt han syftade på – helt inom ramarna för den ordning som Morales sedan länge accepterat. De fattiga folkmassor som drömde om att församlingen skulle vara ett led i upprättandet av en radikalt annorlunda ordning fick återigen se sig svikna av Morales. Han och MAS kapitulerade tidigt under förberedelsernas gång inför högerns krav på att inget parti skulle kunna ha fler än två tredjedelar av delegaterna. Han gick också med på att underordna alla viktiga beslut folkomröstningar där två tredjedels majoritet krävs. För högern innebar dessa åtgärder viktiga verktyg för att sabotera Morales och MAS reformprojekt. Åtgärderna innebar också att församlingens delegater dominerades av representanter för de olika mer eller mindre borgerliga partierna och att processen kom att präglas av försök till kompromisser mellan höger- och vänsterkrafter.

Utformningen av konstitutionen avspeglade församlingens otillräcklighet som ett tänkt vapen i händerna på de förtryckta. Konstitutionen ger förvisso staten ökad makt över naturresurser och ekonomin. Men det handlar fortfarande inte om någon fullständig kontroll, de privata bolagen lämnas fortfarande med en avgörande makt. Konstitutionen utökar självstyret för ursprungsbefolkningen, som genomlevt århundraden av rasistiskt förtryck från centralmakten. Men dess sammanlagda karaktär innebär att även dessa åtgärder infogas i Morales inomkapitalistiska reformprojekt – med tydliga begränsningar. Den ger t.ex. inget tillfredsställande svar på den brännande frågan om behovet av en verklig omfördelning av jordegendomarna. Förvisso innehåller den en paragraf som lagstadgar om en begränsning av de största jordegendomarna till 100 000 hektar, vilket förvisso skulle påverka de allra största jordegendomarna. Men godsägarnas omfattande makt, en källa till ett utbrett socialt och ekonomiskt förtryck mot ur-sprungsbefolkningarna, lämnas i övrigt orörd.

Konstitutionen fastslår slutligen i en artikel att man strävar efter en ”blandekonomi” – privategendomen ska skyddas som tidigare. De sista veckorna av förhandlingar begränsades till den inte helt oviktiga men i sammanhanget rätt symboliska frågan om huruvida La Paz (där parlamentet är baserat) eller Sucre (där rättsväsendet har sin bas, och tillika den stad där högern har sitt starkaste fäste) ska vara huvudstad. De revolutionära krafter som ursprungligen kämpat för församlingen såg denna förvandlas till något som alltmer antog formen av det korrupta borgerliga system som församlingen skulle avskaffa. Desillusioneringen och besvikelsen beskrivs av olika källor som omfattande.

Högern revolterar
Trots att konstitutionen alltså inte innebär att de härskande klassernas makt på något avgörande sätt hotas har de vänt taggarna utåt. Högern, som länge rest högljudda krav på separation för de rika östliga provinserna (som står för två tredjedelar av landets BNP), fick extra vatten på kvarnen då kongressen i november beslutade om ett nytt pensionssystem. Detta syftade till att ge landets fattigpensionärer, som ofta lever i utpräglad misär, 26 dollar i månaden. Det var givetvis frågan om finansieringen som ledde till ilskan, de 215 miljoner dollar som systemet ska kosta årligen ska tas från delstatsdepartementens inkomster från gasindustrin.

Deklarerandet av motstånd mot ”statens utsugning av delstatsdepartementen” och andra förevändningar föranledde till sist högern att bojkotta församlingen. Samtidigt gick dess stödtrupper ut på Sucres gator för att angripa sina politiska motståndare. Fyra döda blev resultatet av dessa sammandrabbningar. Församlingen, vars ursprungliga 255 delegater tills dess haft mycket svårt att komma överens i några av de mer avgörande frågorna, fick till slut, berövad sina mer uttalade högerkrafter, avsluta proceduren i ett militärläger i Oruro den 9 december.

Efter att MAS på detta sätt fick igenom sitt förslag, som alltså måste godkännas via en folkomröstning där den måste vinna två tredjedelars majoritet, utropade högerledare i Santa Cruz autonomi gentemot centralregeringen den 15 december. Man annonserade att en självständig polisstyrka skulle byggas upp och att särskilda ID-kort för Santa Cruz skulle börja tryckas, samt att man avsåg att upprätta en tevestation. MAS svarade godtroget med att visa kompromissvilja och vädjade om förhandlingar. Detta stoppade inte guvernörerna i de fyra östliga provinser där högern och dess parti PODEMOS har sina starkaste stödjepunkter (Santa Cruz, Beni, Pando och Tarija) från att i symboliska ceremonier kasta förslaget i papperskorgen. Inbördeskriget tycktes närma sig i rask takt.

Högerns våldsamma kampanj
De härskande klassernas benägenhet att gå till våldsamma angrepp mot vänstern är inget nytt i Bolivia. Men 2007 bevittnade en kvalitativ upptrappning av angreppen. Från att ha lidit av sviktande självförtroende, och ställda inför de omfattande massmobiliseringarna och kampviljan från arbetarna och de förtryckta under de senaste åren, har nu högern, under Morales mandatperiod, börjat återhämta sig på allvar.

Slaget i Cochabamba runt förra årsskiftet, då den halvfascistiska ungdomsorganisationen ”Ungdom för demokrati” mobiliserades av en högerguvernör för att slå tillbaka protester från arbetarna och de fattiga, markerade en kvalitativ förändring av konfrontationsnivån. I Santa Cruz har ”Cruzenistiska Ungdomsförbundet”, som består av vältränade steroidstinna unga slagskämpar hämtade ur fotbollshuliganmiljöer, flera gånger använts för att backa upp högerns mobiliseringar med våldsamma och ytterst brutala angrepp som riktats mot vänstern och de sociala rörelserna. Dessa har marscherat sida vid sida med reaktionära skikt ur medelklassen, som av olika skäl upplever sin ställning som hotad av Morales regering.

Kombinerat med detta har högern upprättat olika former av paramilitära styrkor på landsbygden, med namn som ”Kommittén för försvar av jorden”, som gått till angrepp mot fattig-böndernas jordockupationer och dödat ett flertal. Bondeorganisationer, fackföreningar och andra organ för de sociala rörelserna har varit återkommande måltavlor för dessa krafter. Högerns slagord är ofta av utpräglad rasistisk karaktär, där ursprungsbefolkningarna beskrivs som ”horder från bergen” som den ljushyade mer välbeställda minoriteten måste försvara sig emot.

Ny kompromiss – men hur länge varar den?
I nuläget tycks alltså Morales och MAS ha uppnått någon form av kompromiss med högern. Under trycket från de krafter som vill undvika splittring av landet lyckades man forcera fram ett möte med de upproriska guvernörerna den 7 januari. På mötet koncentrerade sig Morales på att informera om de relativt positiva tillväxtsiffror som Bolivia haft under hans regeringsperiod. Morales har nyligen slutit avtal med regeringarna i Brasilien och Chile om investeringar i infrastruktur (utbyggnad av motorvägar) och om utveckling av gassektorn. Han har också förhandlat med sydkoreanska och kinesiska företag som vill ha del av Bolivias gruvnäring. Högerguvernörerna är dock inte lättimponerade. Mötet, som skulle diskutera hur landets enhet ska bevaras, konstitutionens legitimitet mm, verkade inte komma fram till något av verklig betydelse. Det enda man kunde enas om var att fortsätta diskussionerna. Den diplomatiska tonen som färgade mötet till trots – det finns inget som talar för att grundvalarna för de hårda motsättningarna skulle ha förändrats.

Slå tillbaka kontrarevolutionen!
Det är tydligt att den härskande klassen, huvudsakligen baserad i de östliga provinserna i landet, är beredda att splittra landet som en del i att försvara sina privilegier. 2007 har sett en omfattande polarisering på båda sidor. Det är helt uppenbart att uppladdningen fortgår i bakgrunden.

Det avgörande problemet med Morales vid makten är att denne inte förmår att gå in i en avgörande strid med kontrarevolutionens krafter. Detta betyder att högern, med USA-imperialismen i ryggen, ges tid att samla kraft för att i ett gynnsamt läge gå på offensiven. Samtidigt betyder Morales politik, som bland arbetarna och de fattiga syftar till att sprida illusionen att det är möjligt med en fredlig revolution, ett avväpnande av det motstånd som måste till för att stoppa högerns planer.

Arbetarklassen och de sociala rörelserna i Bolivia är långt ifrån slagna. Massmobiliseringarna det senaste året och beredskapen till kompromisslös kamp är utan tvekan det som håller tillbaka högern. Gruvarbetarna, som återkommande tagit till dynamit för att försvara sina aktioner och strejker, marscherar i dess spets. Det är ur arbetarklassens och de förtrycktas massrörelse som ett alternativ till Morales kompromisspolitik kan växa fram. Vi har under de sanste åren sett tendenser till självständig organisering i strukturer som påminner om de sovjeter som förde den ryska arbetarklassen till makten 1917. Längst har organiseringen gått i El Alto, en förstad till La Paz, där en rådsstruktur baserad på direktdemokratiska grannskapskommittéer (som kallas Fejuve) växt fram som en direkt konkurrerande form av maktutövning gentemot den borgerliga statsapparaten. Sådana organ måste spridas och bli centrum för organiserandet av kampen på en nationell nivå. De sociala massrörelserna i Bolivia de senaste åren visat att detta, och att revolutionen är fullt möjlig – att det går att segra.

Det som dock saknas i Bolivia är ett revolutionärt parti, baserat på de revolutionära massorna, som kämpar för att rörelsen ska ta makten. Att bygga ett sådant parti, med ett revolutionärt ledarskap som kämpar för förverkligandet av ett socialistiskt program, ett parti som inte duckar för att säga sanningen om den borgerliga statens karaktär och behovet att krossa denna stat, som inte hymlar om nödvändigheten av att ersätta denna korrupta stat med en arbetarnas och de förtrycktas rådsmakt – understödd av ett folk i vapen, detta är en absolut nödvändighet om den bolivianska revolutionen slutgiltigt ska segra.

Avsaknaden av ett revolutionärt parti, som är ett problem som återkommande tagits upp av bl.a. ledarna för den fackliga federationen COB, får dock inte förhindra revolutionära krafter från att här och nu ställa krav på Morales regering – och även på de ledare som stödjer honom i arbetarnas och de förtrycktas massorganisationer, i El Altos Fejuve mm – att gå på offensiven. Försvaret av revolutionen kräver ett avväpnande av högerns kontrarevolutionära krafter. Pålitliga enheter inom den bolivianska armén måste sättas in och ges uppgiften att avväpna och upplösa dessa grupper, som förr eller senare annars kommer att användas som spjutspetsar för att krossa revolutionen. Opålitliga officerare och generaler med kopplingar till högern måste omedelbart avlägsnas från sina uppgifter. Arbetarklassen och de förtrycktas rörelse måste samtidigt beväpnas och tränas för att kunna försvara sin revolution. Detta är en omedelbar uppgift. Ingen mer tid åt kontrarevolutionärerna – förbered för strid!

Kommunister och progressiva människor i hela världen har nu ett särskilt ansvar att visa solidaritet med Bolivias kämpande massor. Ett nederlag för den bolivianska revolutionen skulle vara ett nederlag för alla progressiva krafter och på kort sikt innebära ett hårt slag mot de radikaliserade massorna i Latinamerika. En seger skulle dock ge en skjuts framåt och inspirera till intensifierad kamp mot det kapitalistiska system som i och med sin obönhörliga jakt på profit och sina återkommande krig driver mänskligheten mot avgrunden. Det är en seger värd att kämpa för.

Gunnar Westin

Annonser
Det här inlägget postades i Antiimperialism, Arbetarkamp, Internationell kamp, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s