Stockholm: Livligt på 8 mars

Protester mot Maud
Det började med häcklande av Maud Olofsson och ”Kooperationens Förhandlingsorganisation” provokativa dagskonferens om hushållsnära tjänster…

 

I sann entreprenörsanda låg deltagarpriset för kursens deltagare på över 900 kronor. Man kan undra hur många som deltog. Det var socialistiskt feministiska Kvinnopolitiskt Forum som anordnade protesten. Slöt upp gjorde ett femtiotal personer. Protesten hölls utanför grindarna till kåken där Maud och company hade samlats för en pressträff. Vi som samlats fick inte komma in och delta på presskonferensen, det såg farbror blå till. Maud Olofsson hade uppenbarligen inte heller någon lust att träffa oss. Hon skyndade slutligen ut bakvägen och hoppade in i en SÄPO-taxi! Under nästan en timme höll de samlade hur som helst igång med slagord och tal.

Mycket av det som talarna, från KPF och från Rättvisepartiet Socialisterna, sade var mycket vettiga saker. Förslaget är en individuell lösning för borgarkvinnorna på ett kollektivt problem. Kvinnor utför en mycket större del av det obetalda arbetet än män idag, omkring 2/3-delar. Det är borgarklassens kvinnor som kommer att kunna utnyttja förmånen samtidigt som arbetarkvinnorna lämnas i sticket. Om man verkligen ville underlätta för arbetarklassens kvinnor skulle 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön vara en god start. Men detta, eller investeringar i offentliga lösningar på det obetalda hushållsarbetet för arbetarklassen (såsom kollektivt organiserad matlagning, städning osv) är dock inget som intresserar borgarna, vilket alla talare pekade på. Att subventionerna därtill skulle skapa nya jobb är ytterst tveksamt.

Med detta sagt fanns det också vissa frågetecken. Det är t.ex. inte helt riktigt att detta system institutionaliseras först i och med införandet av subventionerna, vilket KPF:s eget uttalande antydde. Det är ett sedan lång tid tillbaks existerande system, om än i det dolda på svarta marknaden. De jobb som ”skapats” i Finland efter subventionernas införande har t.ex. till större delen varit jobb som redan funnits – fast i svart form. Det är inte ett argument för subventioner, men för att vi som protesterar mot sådana här borgerliga ”lösningar” i anslutning till motstånd mot subventionerna borde resa frågan om att kämpa för facklig organisering av de som arbetar i branchen. Det borde man t.ex. kräva av Kommunal (som skandalöst nog deltog på konferensen). Här borde man också resa frågan om medborgarskap för alla som arbetar och lever här, då många i branchen är papperslösa arbetare. En eventuell invändning skulle kunna göras, nämligen att man genom en sådan inriktning bidrar till att befästa denna typ av arbetsmarknad. Men det är ett svagt argument. Marknaden består ju även om det sker i svart form. Den kan bara upphöra som en konsekvens av att kollektiva lösningar ersätter de individuella samtidigt som de som återfinns i dessa arbeten ges möjlighet att få andra och bättre jobb. Facklig organisering skulle också här och nu kunna bidra till att stärka dessa kvinnors självkänsla och bli ett vapen mot de förnedrande arbetsförhållanden, med sexuella trakasserier och förmyndarmentalitet från många arbetsgivare, som är legio i branchen.

Ett annat argument som användes mot subventionerna var ett uttalat feministiskt, nämligen att subventioner är dåligt för att det splittrar solidariteten mellan kvinnor ur olika klasser. Det är förvisso sant i en mening, men det känns inte som ett särskilt starkt eller politiskt framkomligt argument mot subventionerna. Feminismens mål om att grunda kampen utifrån en enhet mellan alla kvinnor oavsett klass är från början dömd att misslyckas. Det är ett faktum att kvinnor i borgarklassen (precis som kapitalismen överhuvudtaget) faktiskt tjänar på upprätthållandet av kvinnoförtrycket. Det står inte i motsättning till att kvinnor ur borgarklassen också drabbas av detta förtryck. Men de kan till skillnad från arbetarkvinnorna köpa sig en viss frihet från detta och har i direkt mening mer att vinna på t.ex. bevarandet av den könssegregerade arbetsmarknaden, av att arbetarkvinnor arbetar 8 timmar istället för 6, att underbetalda kvinnor städar deras hem osv. Det måste falla på arbetarklassens kvinnor att kämpa för frigörelsen som en del av klasskampen. Om inte kvinnokampen blir ett med klasskampen kommer den på sin höjd leda till en ytlig frigörelse bara för de mer privilegierade kvinnorna. I slutändan är det bara krossandet av kapitalismen som kan dra bort den materiella grunden för kvinnoförtrycket, och detta måste inbegripa exproprierandet även av borgarklassens kvinnor. Att så illussioner om ett konstlat systerskap som grunden för ett effektivt motstånd är i den meningen en återvändsgränd. Om argumentet dras till sin spets leder det in i ett resonemang som i förlängningen riskerar att leda till slutsatser som legitimerar att arbetarkvinnorna ska stå tillbaka, precis som så många gånger förr.

Med det sagt tycker vi ändå att KPF:s initiativ var mycket bra, och vi önskar lycka till med ambitionen att orientera kvinnokampen mot borgarna, något vi gärna vill delta i utifrån våra förutsättningar.

Demonstration samlade omkring 1000 personer
Kvällens demonstration organiserades av Vänsterpartiet, Feministiskt initiativ, Ung Vänster och Syndikalistiska Ungdomsförbundet. Efter ett inledande tal marscherade samlingen till Medborgarplatsen via Mariatorget. Det var en livad rätt heterogen demonstration i vanlig odning. Kommunalare marscherade med banderoller som krävde högre kvinnolöner och med uppmaning att förbereda till strejk, vilket var ett positivt inslag. I övrigt restes kvinnofrågans koppling till klasskampen bara mycket blygsamt, och då i krav på högre lön. De flesta slagord riktade in sig på att kämpa för kvinnofrid och mot mäns våld mot kvinnor. Vi i REVOLUTION hade i år ingen egen banderoll eller megafon så vi kunde inte bidra så mycket på den här fronten. Men vi hoppas kunna göra bättre från oss framöver.

Vid trapporna upp till medis stog eldblåsare för showen. Väl framme kunde man lyssna på tal från bl.a. vänsterpartiets Josefin Brink, som höll ett rätt traditionell och någolunda kraftfullt socialistiskt tal om kvinnokamp. Vad Vänsterpartiet gör för att bygga upp en socialistisk kvinnorörelse i rent konkret bemärkelse är dock oklart. Kampen fortsätter!
 

Annonser
Det här inlägget postades i Kvinnokamp, Rapport. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s