Stoppa ockupationen av Irak!

42142444_8256938d8a.jpg

Det går verkligen åt helvete för George Bush i Irak. Efter snart fyra års blodig ockupation står misslyckandet skrivet med stora bokstäver i så gott som varje borgerlig tidning med någon självaktning. Och det är inte så konstigt. Ockupationen har åsamkat omkring 650 000 irakiers död genom bl.a. flygbombningar av hela städer och genom raserandet av infrastruktur, vilket lett till bl.a. brist på rent vatten och mediciner. Ockupationen har lett till en humanitär katastrof av förfärande storlek. Inom landet finns över en och en halv miljon flyktingar. Ytterligare närmare två miljoner har flytt till andra länder.

 

 

Ockupationens verkliga natur
Hatet mot den amerikanska närvaron är kompakt, en stor majoritet av irakierna vill att USA lämnar landet omedelbart och de flesta irakier uttrycker i olika opinionsmätningar öppet sitt stöd för det väpnade motståndet mot ockupationsmakten. Den vreden låter sig lätt förklaras. USA torterar, skändar, våldtar och mördar i Irak. Uppmärksammade fall som det i höstas, då en amerikansk soldat åtalades för att ha våldtagit en ung flicka innan han mördat henne och dennes familj och sedan bränt upp flickans kropp, tillhör kanske de mer bestialiska exemplen på våldet från ockupationsmakten. I själva verket är det ett förvisso extremt exempel som utgör toppen på ett isberg. De amerikanska soldaterna har rätt att skjuta fritt på allt som rör sig och gör det ofta.

 

Mentaliteten bland ockupationstrupperna framgick tydligt i en film som visar brittiska soldater i staden Basra misshandla irakiska ungdomar i lägre tonåren med sparkar och slag intill medvetslöshet. Förutom det motbjudande i att den soldat som filmade inte kunde hålla sig från att i extas stöna i kapp med misshandeln så var det anmärkningsvärt att ingen av de många soldater som marcherade vid sidan och bevittnade misshandeln tycktes höja på ögonbrynen. Det vittnar om den rasism och avhumanisering som karaktäriserar klimatet i ockupationsarmén, en chauvinism som varit återkommande i alla imperialistiska och koloniala ockupationsarméer. Irak är inget undantag.

 

Terror mot det irakiska folket
Den statsterrorism som USA utsätter irakierna för vet knappt några gränser. Irak har blivit något av en experimentverkstad för de mest barbariska av vapen. Fosforbomber har exempelvis använts flitigt, bl.a. mot civilbefolkningen när amerikanerna hösten 2004 bombade sönder Falluja, en stad av Malmös storlek. Det är en sorts brandbomb med ett vitt pulver (fosfor) som är lättantändligt. Det fastnar i huden på den drabbade och har en s.k. ”napalmliknande” effekt. Också svenska vapen används flitigt i Irak. Hur många irakiska offer pansarkanonen Carl Gustaf har skördat vet vi inte, bara att vapnet är mycket populärt bland brittiska och amerikanska truppenheter. Den brutala tortyren i fångläger som Abu Graib har väl knappast undgått någon. Kollektiv bestraffning (ockupationsstyrkorna stänger ofta av vatten eller el för hela städer i kampen mot motståndsrörelsen) har blivit ett stående inslag i ockupationen. Mycket talar också för att amerikanerna är delaktiga i underblåsandet av sekteristiskt våld mellan sunniter och shiiter.

 

Detta våld, som flera gånger fördömts av ledande representanter för motståndsrörelsen, utlöstes som en kampanj på sommaren 2005 efter att CIA-chefen John D. Negroponte rest till Irak. Han sammankallade då f.d. militärer ur den irakiska armén och shiitiska grupper som var lojala med ockupationsmakten. Grupper som systematiskt ägnar sig åt att mörda motståndsmän och folk som överhuvudtaget motsätter sig ockupationen oppererar under det irakiska inrikesministeriet, vilket bland annat Amnesty International påtalat. Omkring 40 kroppar återfinns dagligen kring Bagdad som en konsekvens av denna verksamhet. Negroponte var tidigare ambassadör i Honduras på 1980-talet och sysslade där med att beväpna och förse s.k. contras-grupper med dödslistor för att slå ner sociala rörelser som kämpade mot nyliberalism och fattigdom.

 

Nederlag på gång?
Alla bedömmare som inte är fullständigt bakom flötet är ense om att ockupationen i Irak är ett misslyckande för USA. Över 3000 amerikanska soldater har dött och motståndskampen tycks växa för varje vecka. USA kontrollerar som en konsekvens av dess styrka bara omkiring 20 procent av Irak. Den ockupationsvänliga regeringen skulle inte kunna existera en dag utan USA:s skydd. Bush tillhör dock den skara ledande politiker som vägrar att inse det ohållbara i situationen. Ett sårat vilddjur drar sig inte tillbaka självmant, istället blir det ännu farligare. Den logiken gäller också USA-imperialismen.

 

Istället för att dra tillbaka trupperna har Bush börjat skicka nya. Men varför? Det har att göra med att Bush, som ytterst är en representant för den amerikanska imperialistiska borgarklassen, helt korrekt anser att ett nederlag vore katastrofalt för USA. Det skulle inspirera motstånd mot USA:s roll som global polis i hela världen. Det skulle kunna bli den tändande gnistan som leder till förlorad kontroll i Mellanöstern överhuvudtaget. Israels nederlag i kriget mot Hisbollah förra sommaren har tänt en gnista av hopp. De förtryckta massorna har börjat röra på sig. Situationen är nära kokpunkten i länder som Libanon, Jordanien och Egypten. Palestina står delat på gränsen till inbördeskrig mellan de krafter som accepterar Israels ockupationspolitik och de som motsätter sig den. Och i Afghanistan växer det väpnade motståndet mot USA:s och NATO:s ockupationstrupper.

 

Seger åt motståndet!
Som socialister verkar REVOLUTION för arbetarklassens sociala frigörelse genom det revolutionära störtandet av kapitalismen. Vi kämpar för kvinnors frigörelse och mot rasism. Vi har förstås åsikter om olika krafter som idag bekämpar imperialismen. Vi ger t.ex. inget politiskt stöd till grupper som vill införa religiös lagstiftning eller som vill bevara ett kapitalistiskt Irak. För en progressiv utgång i kampen i Irak anser vi att arbetarklassen måste ställa sig i spetsen för motståndet och förena kampen mot imperialismen med klasskampen. Att ta ställning i frågan om rätten att göra motstånd, och att erkänna den rätten för de som kämpar här och nu, anser vi dock måste utgöra en avgörande utgångspunkt i den antiimperialistiska kampen.

 

Den socialist som inte erkänner den rätten kommer aldrig att vinna gehör för sina åsikter i Irak eller i andra länder där folket bekämpar imperialismen. Vårt stöd åt motståndet som sådant är därför ovillkorligt, men inte okritiskt på det politiska planet. Med detta sagt menar REVOLUTION att det är alla socialisters och frihetstörstande människors plikt att verka för USA:s nederlag i Irak och Afghanistan av precis samma skäl som Bush är för USA:s seger. Ett nederlag skulle innebära ett hårt slag mot det mäktigaste imperium mänskligheten skådat och innebära att alla förtryckta skulle stärkas i sin kamp. Det skulle innebära ett allvarligt bakslag också för Israel, USA:s vakthund i Mellanöstern. Let’s bring them down!

Annonser
Det här inlägget postades i Antiimperialism, Mellanöstern. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s