ABC om den borgerliga regeringen

Ingen har väl undgått den borgerliga regeringens planer på att angripa a-kassan och de arbetslösa samtidigt som man ska sänka skatterna för de rika? Klassisk borgerlig politik som syftar till att omfördela än mer av samhällsrikedomarna från de fattiga till de rika. Uppenbart är också att ungdomar står i fokus i Reinfeldts, Borgs och Littorins skottglugg.

Vad är det då den borgerliga regeringen planerar rent konkret? Och hur ska man förstå det? Den kommande tiden kan komma att innebära ett uppsving för klasskampen. Inget är avgjort på förhand, men missnöjet med och ilskan mot den borgerliga regeringens politik kommer onekligen att spela en radikaliserande roll. I de debatter och diskussioner vi kommer att hamna i är det bra att känna till innehållet i den kommande borgerliga offensiven. Denna artikel syftar till att reda ut detta.

Angreppen på a-kassan
Vad är för det första en a-kassa? Det skulle kunna beskrivas både som en form av ”skyddsnät” och dessutom ett politiskt vapen mot kapitalisterna. A-kassan är en ekonomisk fond från vilken den arbetslöse får ekonomisk ersättning för förlorad inkomst. Det är med andra ord ett skydd mot att bli helt utfattig när man inte får jobb, ett skyddsnät. Politiskt fyller denna fond funktionen att motverka att kapitalisterna sänker lönerna för arbetarna som kollektiv.

Ursprungligen bildades a-kassan med detta syfte. För att illustrera detta tar vi upp följande exempel:

I Stockholm för drygt hundra år sedan kunde de arbetslösa samlas på Medborgarplatsen för att eventuellt få ett arbete av byggherrar och andra arbetsköpande kapitalister. Dessa erbjöd de arbetslösa ett jobb för dagen. Han (det var nästan uteslutande en man) frågade de samlade, varav många hade en familj som behövde mättas där hemma, om vilka som kunde tänka sig att jobba för kanske 4 öre för ett dagsverke. Kanske räckte de flesta upp handen. Då frågade byggherren igen med skillnaden att han nu erbjöd 3 öre. Till slut kunde han oftast få några arbetare som var riktigt desperata att jobba för så lite som 2 öre. Genom att utnyttja arbetarnas utsatthet kunde alltså byggherren tjäna på konkurrensen som fanns mellan arbetarna. Så hölls lönerna nere, något som ledde till stora vinster för byggherrarna/kapitalisterna.

För att göra motstånd mot detta bildade arbetarna a-kassan. Alla betalade en del av sin lön till den gemensamma kassan och samtidigt kom man överens om i sin nystartade fackförening att inte tacka ja till arbete för mindre än 5 öre per dag eller något liknande. De mest desperata arbetarna som var i störst behov av arbete kunde därmed klara sig genom a-kassan om man inte fick jobb – samtidigt som kapitalisterna inte kunde sänka lönen. Konkurrensen om priset på arbetskraften hade upphävts.

Vad är det då Reinfeldt och hans regering vill göra?
De vill inte avskaffa a-kassan, så långt vågar de inte gå. Men deras förslag innebär allvarliga försämringar. Först och främst vill de göra det mycket dyrare att vara med i a-kassan. Detta gör man genom att dra in hälften, 50 procent, av det nuvarande statliga stödet till a-kassan. Idag betalar alltså staten en betydande del av a-kassan. Med halverat stöd betyder det att den enskilde arbetaren kommer att tvingas betala en högre månadsavgift. Det handlar om mellan 200-300 kr i månaden, alltså i värsta fall omkring 2600 kr extra per år.

Men inte nog med detta. Man vill också begränsa möjligheten för dem som är arbetslösa en längre period att vara med i a-kassan. Har man varit arbetslös i 300 dagar utan att finna ett jobb så blir man, om borgarna får som de vill, utsparkad ur a-kassan. Man blir då förflyttad till någon sorts jobbgarantiprojekt (detaljerna är inte klara) där man förväntas ta vilket jobb som helst…

Man vill också sänka den ekonomiska ersättning som den arbetslöse får. Förut var den arbetslöse som var med i a-kassan berättigad att få 80 procent av sin tidigare lön på obestämd tid. Denna ersättning ska, med det nya förslaget, efter 200 dagar av arbetslöshet sänkas till 70 procent av den tidigare lönen. Efter 300 dagar vill man sänka ersättningen ytterligare – till 65 procent.

Ett exempel: För den arbetare som tjänade 16 000 kr i månaden före skatt innan arbetslösheten skulle denna nivå innebära en månadsinkomst på 7280 kr efter skatt. Det är ingen stor summa och den räcker knappast till att betala en normal månadshyra om man därtill ska försörja sig själv och kanske någon annan. Och det kan komma att betyda att man måste flytta om man bor i en nybyggd hyresrätt (som vi ska se nedan).

Vad är syftet med sänkta ersättningar? Borgarna vill att de arbetslösa ska ta jobb för lägre löner. De vill med andra ord, genom att pressa de långtidsarbetslösa ekonomiskt, utnyttja den konkurrens som då uppstår mellan dessa och de arbetare som har arbete för att motverka krav på löneökningar och själva göra en större vinst!

Angreppet på a-kassan är ett angrepp mot facket
Det föreslagna angreppet på a-kassan syftar dock till mer än så. Man vill därtill slå mot fackföreningarna. Fackföreningarna är arbetarklassens försvarsorganisationer. Fackföreningar bildades för att arbetarna skulle kunna agera kollektivt för att försvara sig mot kapitalisternas lönesänkningar och andra angrepp. Arbetarnas styrka bygger helt på deras kollektiva agerande. Utan fackföreningar kan kapitalisterna lättare utnyttja konkurrensen mellan arbetare och ställa arbetare mot arbetare, vilket så klart är fördelaktigt för dem. De är alltså ett givet mål för borgarna att försvaga fackföreningsrörelsens positioner.

Hur vill man då slå mot facket? Först och främst genom skapandet av en större andel arbetare som kan tänka sig att arbeta för lägre löner. Detta underminerar på sikt fackföreningsrörelsens krav på att kapitalister ska betala skäliga löner till alla arbetare. Kapitalisterna kan då lättare motsätta sig lönekrav från fackföreningarna med hänvisning till att det finns billigare arbetskraft att köpa. Men det handlar också om ett direkt angrepp: Genom att göra det dyrare att vara med i A-kassan så hoppas man att fler arbetare ska välja att lämna facket för att spara in vad det kostar i medlemsavgift.

Ytterligare pålagor för medlemmar i a-kassan och de som är fackligt anslutna blir det då man också avskaffar skatteavdragen för fackavgift och a-kasseavgift. Detta avdrag låg på 100 kr i månaden och det har man tidigare fått i en klumpsumma i samband med skattedeklarationen en gång per år (1200 kr).

Borgarna vill skapa ett ”flexibelt” låglöneproletariat!
Ytterst handlar alltså borgarnas angrepp mot fack, A-kassa och arbetslösa om att utvidga den del av arbetskraften som arbetar för låga löner och under osäkra anställningsförhållanden (visstidsanställningar, vikariat o.s.v.). Angreppen mot de arbetslösa är därför en huvudprioritering för borgarna. Och det handlar inte bara om att man ska få lägre A-kassa.
Därför angriper man också AMS – Arbetsmarknadsstyrelsen, mer känd som arbetsförmedlingen. Mycket mindre pengar ska tilldelas AMS verksamhet. Färre anställda ska ta hand om fler arbetslösa. Därtill avskaffas en rad olika statligt finansierade projekt för att ge arbete åt folk. ”Friåret”, alltså möjligheten för en anställd att få ett arbetsfritt år i utbyte mot 80 procent av lönen – vilket betytt att en arbetslös fått utföra detta jobb under samma tid, avskaffas. Statligt finansierade anställningar i form av s.k. plusjobb, utbildningsstipendier och en rad utbildningsprojekt som tidigare varit tillgängliga för den arbetslöse avskaffas i ett svep. Arbetsförmedlingarna kommer med andra ord att få ännu färre möjligheter att ordna med arbete och meningsfull sysselsättning för de arbetslösa. Som ersättning för fungerande arbetsförmedling vill borgarna släppa in privata arbetsförmedlarföretag och bemannings- och rekryteringsföretag (Manpower, Poolia, Proffice m.fl.) som ska kunna välja och vraka bland de arbetslösa.

Kort om detta: Bemanningsföretagen innebär allt som oftast en otrygg tillvaro för den anställde. Han eller hon vistas sällan någon längre tid på samma arbetsplats och får därför sämre möjligheter att engagera sig fackligt och ta strid med sina oftast tillfälliga arbetskamrater. Bemanningsföretagen är också positiva för kapitalisterna då de erbjuder arbetskraft ”på beställning”. Har man skurit ned ordentligt i ett företags arbetsorganisation, vilket oftast får följder i form av högre sjukfrånvaro i och med den högre pressen på de anställda, är det så klart fördelaktigt att lätt kunna ringa in ”Nisse från Manpower” för att täta till läckaget.

Lovsång till disciplinen
Nu lämnar vi borgarnas ”arbetsmarknadspolitiska” åtgärder ett tag och går över till skolan. De nuvarande problemen i skolan med för stora klasser, för gamla läroböcker, mobbning, sexism och rasism ska i sedvanlig borgerlig anda lösas med… högre disciplin. Istället för att satsa på en ordentlig upprustning av skolan och bättre elevvård vill man införa ett nytt betygssystem som sträcker sig längre ner, ja till och med längst ned, i åldrarna. Från och med första klass ska eleverna betygsättas i förhållande till varandra. Med speciella ordningsbetyg förväntas eleverna visa större respekt för sina lärare och sköta sig bättre. Och hjälper inte det ska nu även gymnasieelever kunna ges kvarsittning har skolminister Jan Björklund lovat. Varför?

Detta har faktiskt en koppling till den borgerliga regeringens politik gentemot arbetsmarknaden i stort. Skolan kan inte annat än att återspegla det samhälle den är en del av. Under det kapitalistiska klassamhället betyder det att skolan onekligen är en institution som ytterst, i sin samhällsförberedande funktion, uppfostrar barn och ungdomar inför det klassamhälle de sedan ska leva i. Med hjälp av betyg och ordningsdisciplin kommer skolan som institution på ett tidigare stadium (och mer effektivt) att ”skilja agnarna från vetet”, d.v.s. skilja de framtida arbetarna från de elever som ska stöpas för ”högre ändamål”. Utmärkt för borgarna då deras politik överhuvudtaget syftar till att bredda gruppen arbetare som jobbar under dessutom osäkra arbetsförhållanden. Hur går det till?

I korthet: Arbetarbarn har rent allmänt svårare för att anpassa sig till de i grunden borgerliga värderingar som lärs ut i skolan. Varför? Dessa värderingar ger få svar om den verklighet i arbetarförorterna som många unga tjejer och killar med arbetarbakgrund växer upp i. Och vi får veta mycket litet om hur man kan kämpa för sina rättigheter och sin värdighet när man börjar arbeta på någon arbetsplats. Medelklassens och borgarklassens barn har däremot alltid haft en fördel gentemot arbetarbarnen. Med akademiskt utbildade föräldrar har de ofta ett bättre stöd hemifrån. De värderingar som lärs ut skolan stämmer ofta bättre med de värderingar man matats med hemifrån. Med bakgrund i en rik familj och höga förväntningar på sig är barn från mer välbeställda hem allmänt mer motiverade att anpassa sig till skolans värderingar och förhållningssätt. Detta ger klara utslag på en generell statistisk nivå – det förklarar t.ex. varför barn från arbetarhem är underrepresenterade i högskolevärlden (det brukar kallas ”social snedrekrytering”). Skolan är alltså en institution som ytterst står i borgarklassens tjänst.

Vi upprepar: Det nya betygssystemet (oavsett den exakta utformning det får) kommer att mer effektivt meddela eleverna om de är ”duktiga” eller om de är ”dåliga”, och detta på ett tidigare stadium. Jan Björklund vill också ha en skarpare åtskillnad mellan teoretisk och praktisk utbildning i gymnasieutbildningen. Den som redan efter högstadiet tappat lusten att fortsätta på linjer som förbereder henne/honom för högre studier ska då erbjudas att gå en praktiskt inriktad gymnasieutbildning där större delen av utbildningen förläggs på en arbetsplats. Nu behöver det inte i sig vara fel att elever får möjlighet att utbilda sig i förhållande till arbetslivet. Men sett i sitt sammanhang, där möjligheterna att läsa upp sina betyg på komvux försämrats kraftigt de senaste åren och där man nu dessutom planerar att minska antalet högskoleplatser (vilket ökar konkurrensen om de resterande platserna), står det ganska klart att förslagen i första hand syftar till att skapa fler arbetare samtidigt som man beskär möjligheterna till högre studier. Detta saluförs självfallet som ”ökad valfrihet för eleverna”. I själva verket passar det som hand i handske i relation till borgarnas arbetarfientliga politik i övrigt.

En regering som angriper ungdomar!
Bilden som sammantaget växer fram är den av en regering som mer än gärna vill låta särskilt de unga betala det högsta priset. Detta är kanske tydligast i skolpolitiken. Men även i fråga om angreppen på arbetslösa kommer ungdomar att drabbas hårdare än genomsnittet. Med EU:s tredje största ungdomsarbetslöshet är detta rätt givet. Det finns också vissa önskningar om att försöka införa en lagstiftning liknande den CPE-lag som den franska regeringen försökte genomdriva i våras. Denna gick ut på att anställningstryggheten skulle avskaffas för alla unga under 26 års ålder de första två anställningsåren. En kapitalist skulle alltså utan att uppge några som helst skäl kunna sparka den anställde under denna period. Detta förslag stoppades i Frankrike efter massiva demonstrationer, gatustrider och ett överhängande hot om en generalstrejk. I den svenska valrörelsen var det endast centerpartiets Maud Olofsson som öppet vågade föra fram förslaget. De övriga borgerliga partiledarna var dock inte negativa till idén om ett svagare anställningsskydd för ungdomar, men reserverade sig av taktiska skäl inför Olofssons förslag. Nu har Olofsson, numera näringsminister, meddelat att man ska fortsätta utreda frågan. Än så länge så nöjer man sig med att göra det billigare för kapitalister att anställa ungdomar (man halverar arbetsgivaravgifterna för dem som anställer ungdomar).

Bostadsmarknad för de rika
Också i fråga om bostadsmarknaden är det tydligt att ungdomar, tillsammans med många av förorternas fattigare arbetare, invandrare o.s.v. kommer att få ännu sämre möjligheter med de förslag som den borgerliga regeringen nu kommer att genomdriva. Kortfattat går den borgerliga politiken ut på att minska antalet byggda hyresrätter samtidigt som man uppmuntrar bygget av bostadsrätter och omvandling av hyresrätter till bostadsrätter. Kristina Axén Olin, ny moderatledare i Stockholm, har länge talat om att ägandet av en bostadsrätt bör ses som en individuell rättighet.

Hur går det då till? Jo, först och främst drar man in nuvarande räntebidrag till kommunala hyresrättsföreningar. Detta kommer att leda till höjda hyror. Sannolikt kommer hyran på en nybyggd tvåa att öka med omkring 1 375 kr till ofantliga 6 125 kr (genomsnittskostnaden för en nybyggd tvåa idag är redan så mycket som 4 748 kr i månaden, men det räcker inte enligt borgarna). Dessutom så slopar man det nuvarande investeringsstödet för bygget av nya hyresrätter. Detta betyder att nybyggnation av hyresrätter kommer att bli så mycket som 20 procent dyrare. Med andra ord: Motivationen för att bygga hyresrätter kommer att minska.

Idag finns många unga som är i behov av en billig bostad. Att köpa en lägenhet är dock något som relativt få kan unna sig. För det första krävs en fast anställning om man ska få ta lån på banken. Dagens priser på bostadsrätter sätter också käppar i hjulet.

Borgarna kommer också att avskaffa stödet för studentbostäder, vilket gör att fler studenter kommer tvingas bo kvar hemma om de studerar vidare och inte har rika föräldrar.

Den politik man har för bostadsmarknaden är helt anpassad för de mer välbeställda. För bostadsrättsspekulanterna betyder lägre räntor än större profiter. Samtidigt som man gör det dyrare för arbetarklassen att bo i hyresbostäder så behåller man också det nuvarande s.k. räntebidraget till villaägare (på 30 procent). Man ska också sänka fastighetsskatten till max 5 000 kr på det s.k. tomtvärdet. I slutändan vill man ta bort hela fastighetsskatten. Vad det kommer att betyda är att de som bor i villa, ofta de mer välbeställda (få kapitalister bor i en hyresrätt i Tensta!), kommer att tjäna omkring 20 – 30 000 kr extra per år!

Skattesänkningar som gynnar de rika
Överhuvudtaget så handlar den borgerliga politiken om en massiv omfördelning av rikedomar från fattiga till rika. Den utlovade skattesänkning som Fredrik Reinfeldt pratade om i valkampanjen kommer ge förhållandevis lite till vanliga arbetare. Man måste för det första tjäna mer än 25 000 kr i månaden om man ska tjäna in den utlovade tusenlappen. Inte många arbetare når upp till sådana nivåer. En kommunalare med en snittlön på mellan 15 – 16 000 kr kommer att få tillbaka max 5 – 600 kr efter skatt. I slutändan, med höjda A-kasse och fackföreningsavgifter, slopade skatteavdrag på samma avgifter i kombination med dyrare sjukförsäkringar, eventuellt höjda hyror och andra pålagor är det i slutändan en solklar förlustaffär.

Annorlunda blir det för de rika. Den generella skattesänkningen borgarna föreslår innebär i princip att man tjänar mer på den ju högre lön man har. Ett praktexempel på detta är att man avskaffar förmögenhetsskatten. Denna skatt var en extra skatt på 1.5 procent och lades på förmögenheter i storleken 1 500 000 – 3 000 000 kr (beroende på om man är ensamstående med barn eller inte). Ett mindre antal välbärgade kapitalister kommer att tjäna en hel del på detta. Klart är att en stor del av den moderata politikereliten tillhör denna grupp…

Privatiseringar – så betalas skattesänkningarna
Hur ska då dessa skattesänkningar betalas? Genom massiva privatiseringar. Moderaten och arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin har meddelat att 53 av 55 statliga företag är till salu. Bara energibolaget Vattenfall och malmraffinaderiet LKAB ska behållas i statlig ägo om man får rätt pris. Apoteket, Systembolaget, Telia och ett antal andra kommer sannolikt att säljas bit för bit. Statens akutsjukhus ska säljas. Detta har redan påbörjats. Så köptes t.ex. St. Görans sjukhus helt nyligen upp av riskkapitalbolaget Opica. Då Opica i genomsnitt siktar på vinster kring 10 procent på de sjukhus man driver (man finns i flera europeiska länder) kommer det sannolikt på sikt att betyda nedskärningar och ytterligare smärtsamma omorganisationer för personalen då St. Görans sjukhus ”bara” ger omkring 6 procent i vinst idag. Privatiseringarna kommer förvisso att ge den redan ganska tjocka statskassan en del tillskott. Samtidigt betyder privatiseringarna att verksamheter som tidigare drivits med statligt stöd ”konkurrensutsätts”. Med andra ord: vi kommer sannolikt att få se stora avskedanden av personal när företagen ska effektiviseras för att öka kapitalet. Det är också det privatiseringarna handlar om: att öppna upp nya marknader för kapitalisterna att exploatera.

Andra nedskärningar
Andra besparingar som syftar till att spara pengar är nedläggningarna av arbetslivsinstitutet, skolutvecklingsmyndigheten och djurskyddsmyndigheten. De två förstnämnda har främst sysslat med forskning. Arbetslivsinstitutet har länge försett inte minst arbetarrörelsen med fakta om arbetsmarknadens konsekvenser på folkhälsan. Djurskyddsmyndighetens avskaffande betyder att ingen instans kommer att finnas att vända sig till i frågor som rör djurskydd. Man avskaffar också det stöd till museer som inneburit gratis inträde för allmänheten.

De sjuka ska jagas med blåslampa
Fenomenet med långtidssjukskrivningar har tagits upp mycket i media tidigare. Dessa har ökat lavinartat under det senaste decenniet och det finns ett mycket klart samband mellan detta och ökad otrygghet och press på arbetare på arbetsmarknaden överhuvudtaget. Nästan alla känner någon som bränt ut sig eller som mår psykiskt dåligt och därför inte orkar vara på jobbet dag ut och dag in. Borgarna föreslår inga direkta åtgärder för att lösa problemet. Istället är lösningen, precis som i fallet med skolan, mer disciplin. Den som blir sjuk ska nu kunna avkrävas ett sjukintyg redan från första sjukdagen (tidigare gällde att man måste lämna sjukintyg efter fem dagars sjukfrånvaro).

Kvinnan bakom spisen
På området jämställdhet så innebär den borgerliga regeringen en utveckling bakåt i bokstavlig bemärkelse. Med Göran ”jag är konservativt kristen” Hägglund vid rodret jublar de krafter som hyllar kvinnors ”traditionella” roll, d.v.s. den som uppassare åt mannen och den som skall ansvara för hushåll och barnuppfostran. Det av borgarna föreslagna vårdnadsbidraget, som kommer att landa på omkring 6 000 kr i månaden för den förälder som väljer att vara hemma med sitt eller sina barn utöver den tid som föräldraförsäkringen berättigar till, är en klassisk kvinnofälla.

För det är ganska självklart att detta nästintill 100 procent kommer att utnyttjas av kvinnor. Denna slutsats stärks av faktumet att det i nuläget råder en mycket ojämlik fördelning av arbetet med hushåll och barnuppfostran mellan män och kvinnor. Idag utnyttjar t.ex. endast 17 procent av alla fäder hela sin andel av de berättigade 6 månaderna utan att överlåta en (oftast större del) på kvinnan. Det finns flera anledningar till detta. Kvinnor har för det första generellt lägre löner än män, ca 80 procent av männens. Så är det också för kvinnor inom medelklassen (arbetarklassens kvinnor kommer i mindre utsträckning att ha råd att utnyttja vårdnadsbidraget, det förutsätter ju att man har en välavlönad man). Kvinnor har också en sämre position på arbetsmarknaden generellt (de finns i högre grad inom lågbetalda yrken och på deltidsanställningar). Därmed blir det ”rationellt” för många familjer, för övrigt särskilt påtagligt inom arbetarklassen vilket LO:s studier påvisat, att låta kvinnan utföra det icke-betalda arbetet med hushåll och barnuppfostran.

Vårdnadsbidraget är i alla avseenden ett steg i riktningen mot att förpassa fler kvinnor till spisen och kommer knappast att göra något för att konfrontera den nuvarande ojämlikheten mellan kvinnor och män. Det markerar snarare en återgång till ett äldre borgerligt kärnfamiljsideal där kvinnan ansågs vara den som skulle vara hemma med barnen och sköta hushållet.

För en gråare miljö
Det kommer kanske inte som någon överraskning att den nya regeringen inte har någon miljöpolitik. Ganska lösa fraser om satsningar på ny miljöteknik och diverse kosmetiska åtgärder (de statliga toppcheferna i Stockholm ska få nya fräscha miljöbilar!) döljer en politik som tvärtom är miljöfientlig. Tydligt blir det i fråga om kollektivtrafiken här i Stockholm. Christer G Wennerholm, moderat borgarråd med ansvar för kollektivtrafiken, planerar att föreslå en höjning av priset på SL-kortet till 620 kr. Enhetstaxan, som utjämnade priset för resor inom Stockholms län oavsett hur långt man reste, ska också slopas och zon-systemet ska återinföras. Biltullarna ska förvisso behållas i någon form (efter stort motstånd mot att ta bort dem). Det som på 1990-talet kallades ”Dennispaketet” ska återupptas då man siktar på att bygga en ny motorled kring Stockholm. På så sätt kommer biltrafiken sannolikt att öka. Motorleden kommer också dras rakt igenom miljökänsliga områden. Samtidigt beräknas kollektivtrafiken få ta en stor smäll då SL:s intäkter minskar (förut gick en stor del av trängselskatten till SL, nu ska allt gå till vägbyggandet). Redan i vinter drar man in extrabussarna…

När det kommer till andra stora frågor är borgarnas miljöfientlighet lika solklar. Den nya miljöministern Anders Carlgren (centerpartist) har sagt mycket litet konkret om vad man ska göra för att komma tillrätta med miljön. Fredrik Reinfeldt har sagt att miljöpolitiken måste underordnas ”det som är bäst för tillväxten”: vad detta betyder är inte så förvånande. Med stor sannolikhet kommer man att bygga ut kärnkraften ytterligare istället för att utveckla alternativa energikällor. Man kommer också att fortsätta handla elektricitet från Polen som produceras i kolkraftverk som ju står för en stor del av utsläpp av växthusgaser som bidrar till den globala uppvärmningen. En ny gasledning planerar man att dra över Östersjön till Ryssland vilket riskerar att riva upp den mycket giftiga botten avsevärt. För Östersjön, som är så gott som dödförklarad efter många decennier av övergödning och avfall, kan det innebära dödsstöten.

En imperialistregering
Sist men inte minst kommer den borgerliga regeringen att stå i beredskap att sända svenska trupper för att delta i västvärldens imperialistiska rövartåg. Carl Bildt, den nya utrikesministern, har redan passat på att träffa Condoleezza Rice. Densamme har en proper historia bakom sig som värnare av inte minst USA:s intressen. Inför Irakkriget spelade han en central roll i etablerandet av en allians av länder i EU som stödde invasionen mot Irak. Upp emot 655 000 människor har dött de senaste 3 åren p.g.a. ockupationen… Privat har han också haft många fingrar i syltburken. Som delägare i oljebolaget Lundin Oil så såg han för några år sedan mellan fingrarna då bolaget i Sudan använde banditgäng som mördade lokalbefolkningen (som tråkigt nog råkade bo på de områden Lundin Oil ville exploatera).

Upp till kamp!
Denna genomgång är inte fullständig. Den syftar till att ge en helhetsbild av vad borgarna står för, vad deras regeringsinnehav kan komma att betyda i grova drag. Vad vi ser är början på en aggressiv offensiv från kapitalisterna. Den inleds i små steg och kan på sikt leda till ett försök att knäcka arbetarrörelsen och åsamka den ett större nederlag. Precis så gjorde för övrigt Margret Thatcher i Storbritannien på 1980-talet då hon genomförde sin nyliberala offensiv som slutade med nederlaget för gruvarbetarstrejken. Detta nederlag och det systemskifte som ägde rum under Thatcher spelar en mycket negativ roll fortfarande i dagens England. Det är av största vikt att borgarna inte får genomföra dessa planer. De har siktet inställt på att slutföra det nyliberala systemskifte som socialdemokraterna påbörjat. För oss som är unga handlar det kort och gott om att ta strid för vår framtid. Därför har vi ett ansvar gentemot varandra och inte minst oss själva att ta upp kampen mot borgarsvinen. I denna kamp kämpar REVOLUTION för den revolutionära socialismen, det enda alternativet till den globala kapitalismen enligt vår mening.

Annonser
Det här inlägget postades i Arbetarkamp. Bokmärk permalänken.