Reggae och socialism på Uppsala reggaefestival


Revolution besökte reggaefestivalen i Uppsala den 10-12 augusti. Rapporter om växlande molnighet och kanske t.o.m. regn lät inte avskräcka reggaehungriga förortskids, medelålders rastas, en och annan proggräv och det vanliga streetfolket från att ta sig till festivalen.

För oss som har varit på festivalen förut så märker man hur den besöks av en allt bredare publik. Hur mycket det beror på det faktum att man flyttat festen från landet in till centrala Uppsala är svårt att säga, men lite så är det nog. En annan förklaring kan vara att festivalarrangörerna tycks fokusera på större akter, artister som tilltalar en yngre förortspublik, där Sizzla är den främsta representanten för vad som anses vara den nya generationens reggae.

På förra årets festival (2005) var det jamaicanen Capleton som fick hålla den nya erans reggaefana högt, då uppstod kontroverser kring hans homofobiska texter men samtidigt som arrangörerna utlovade en icke-homofobisk konsert så fick Livets ord sprida sin kristna propaganda fritt. Även detta år tvingades följdaktigen Sizzla att lova att inte predika homofobi. Halvvägs in i konsterten drar dock Sizzla igång den medryckande låten Rastaman apologize to no battyboy (battyboy=homosexuell man). Refrängen är avhuggen och ordet battyboy nämns inte överhuvudtaget men delar av publiken är inte sena med att fylla i ordet som saknas.

Det är inte lätt för en revolutionär socialist att lyssna på detta kollektiva hyllande av Sizzlas ställningstagande. Jag tänker inte ge mig in i diskussionen här utan kan bara konstatera att det är en svår fråga att angripa då flera faktorer måste vägas in. Alldeles uppenbart är det så att den företrädelsevis unga publiken uppfattar frågan inte bara som en konflikt mellan Sizzla och etablissemanget i väst. Han blir här istället en representant för, också det, en lite skev bild utav den enkla revolutionären från den mytiska ön i västindien (en bild som för övrigt även den tjänar kommersiella intressen). Konflikten kommer alltså att gestalta motästtningen mellan den s.k. tredje världen och väst, mellan fattiga och rika. I en sådan konflikt är det inte svårt för socialister att välja sida men vi får inte låta de borgerliga kritikerna ta patent på kritiken av homofobin inom reggaen. Risken blir då att de blir de enda trovärdiga rösterna och därmed får de ensamrätt på att tolka de i övrigt stundtals progressiva texterna.

Frågan vävs alltså in i ett större sammanhang där också frågan om bruket av marijuana blir en del. Redan dagarna efter festivalen kommer utspel från borgerligt håll om ett ev. förbud av framtida reggaefestivaler med hänvisning till de många misstänkta narkotikabrotten. Båda dessa frågor, homofobin och drogerna, ses troligen av många unga reggaefans som en del av samma motståndskultur eller åtminstone formas en sådan tillfälligt i försvar mot attacker som riktas mot bruket av marijuana eller mot enskilda reggaeartister. Samtidigt så får inte socialister undvika att kritisera homofobin i alla dess former och presentera en alternativ världsåskådning. Som sagt, en svår uppgift att angripa.

Revolution syntes även på festivalen med flygblad, böcker och en schysst banderoll med texten Försvara Libanon. Banderollen lockade till sig en hel del nyfikna, många kom helt spontant fram och uttryckte sin sympati för vår politik i frågan, människor som annars inte var politiskt aktiva men som uppskattade vår rättframma slutsats om förtryckta nationers rätt till försvar. Även Ung vänster och SSU fanns på plats men höll en låg profil i just den här frågan. Intressant var annars Afrikagruppernas banderoll med texten ”Stöd Polisario”. Polisario som är den välbeväpnade motståndsarmé som försvarat Västsahara från Marockos angrepp i årtionden.

Vi snackade med en veteran inom Afrikagrupperna som på ett självklart sätt uppmanade till stöd för Polisario. Att det gick att stödja ett motstånd praktiskt och samtidigt kritisera den för dess brister och politik var lika självklart för Afrikagrupperna. Det var trist att se hur Afrikagrupperna på ett öppet sätt försvarade en motståndsarmés rätt till väpnad kamp medans ledningen för Sveriges största socialistiska ungdomsförbund (läs: Ung vänster) ropar på FN.

In conclusion: Revolution höll fanan högt och responsen var långt över våra förväntningar.

David

Annonser
Det här inlägget postades i Kultur, Rapport. Bokmärk permalänken.