Leo Trotskij

Hur många vet vad Trotskij verkligen stod för? Tidningarna, journalister och historielärarna förklarar för oss att kollapsen för Sovjetunionen och Östeuropa är beviset för att kommunismen inte fungerar. Men hur ofta får vi höra i skolan, i tv eller i tidningarna om de kommunister som varnade för att det sovjetiska systemet skulle gå under om ingen förändring skedde?

Den borgerliga bild som ges av hur samhället fungerar och utvecklas räds Trotskij av en anledning. Hela historien om Trotskijs liv visar nämligen att revolutionen inte blott är en dröm, utan att den faktiskt går att genomföra. Och det är inte allt. Trotskij bekämpade byråkraterna och tyrannerna som tog över i Ryssland. Han pekade på att dessa inte alls byggde någon kommunism utan snarare en sjuk karikatyr på ett sådant samhälle.

Att vara trotskist är inte att hylla allt Trotskij gjorde som person. Att vara trotskist är helt enkelt att vara kommunist, men att ta vara på lärdomarna från stalinismens misslyckande.

Rebell

Leo Trotskij föddes 1879 i vad som på den tiden var det ryska emperiet. Landet styrdes av tsaren, en kung som hade hela den politiska makten. Ryssland var ett ekonomiskt och socialt efterblivet land. Majoriteten av befolkningen jobbade allt jämt på landsbygden som bönder. De allra flesta av dem ägde ingen egen jord – de tvingades jobba långa arbetspass och betala tunga avgifter till rika jordherrar.

Mot slutet på av 1800-talet började en modern industri att växa fram i rask takt. Enorma fabriker växte fram mestadels ägda av utländska affärsmän. Några ryska fabriksägare existerade förvisso, men även dessa hade få om överhuvudtaget några politiska rättigheter, tsaren bestämde allt.

Miljontals bönder begav sig till städerna på jakt efter arbete, en modern arbetarklass började växa fram. Missnöje förvandlades till vrede hos många arbetare då de tvingades arbeta långa pass i en dålig arbetsmiljö för patetiska löner. De kastades in i kampen för förändring, en kamp som skulle blomma några år senare… Leo Trotskijs första kontakt med den revolutionära politiken skedde när han gick i skolan. En av hans lärare kom kontinuerligt med rasistiska påhopp riktade mot judar och katoliker. Trotskij, som var född jude, men inte trodde på någon religion, organiserade en protest. Han fick hela klassen att stå upp och bua ut läraren. I samma veva fick han också lära sig att den direkta aktionen medförde risker – han blev utkastad från skolan.

Men han gav inte upp. Som student involverades han i en rörelse som tog sig ann att organisera den nya klassen av industriarbetare. ”Södra Rysslands Arbetares Förbund”, en fackförening, var en första framgång och en riktig succé. Hundratals arbetare gick med de första månaderna och började organisera strejker mot fabriksägarna. Men ganska snabbt arresterade polisen organisatörerna bakom strejkerna. Trotskij fängslades.

Detta var för Trotskij beviset på att hela systemet byggt på den privata egendomen med dess försvarare, polisen, måste raseras. I fängelse studerade Trotskij kommunistiska idéer av Karl Marx, idéer som kom att vägleda honom i kampen resten av hans liv.

Exil

Från att ha förpassats i exil i Sibirien flydde Trotskij till väst. Han förenades med ryska marxister i exil som var upptagna med organiserandet av ett nytt politiskt parti för arbetarklassen: det ryska socialdemokratiska arbetarpartiet. I London blev han medarbetare i redaktionen på Lenins tidning Iskra (Gnistan), som propagerade för att de ryska arbetarna borde att ta upp kampen för bättre arbetsförhållanden till ett högre plan mot det revolutionära störtandet av tsaren.

Trotskij medverkade på partiets andra kongress 1903. Han stödde den linje som förespråkade att partiet inte bara skulle vara inriktat på kampen för bättre arbetsförhållanden och högre löner utan också kämpa för den socialistiska revolutionen. Som jude gick han också emot en kampanj som fördes av de s.k. ”bundisterna” som ville att den speciella grupp i partiet som agiterade bland judiska arbetare skulle vara en helt självständig organisation, och argumenterade istället för enhet i ett parti. När partiet splittrades mellan majoriteten (”bolsjevikerna”) som ville ha en hårt bunden disciplinerad organisation och minoriteten (”mensjevikerna”) som ville ha en lösare öppnare organisation ställde sig Trotskij på mensjevikernas sida, något som han senare kom att se som ett stort misstag.

Snart bröt han med mensjevikerna. De trodde att i den kommande revolutionen mot tsaren skulle arbetarna överlåta den ledande rollen åt kapitalistklassen som skulle skapa ett modernt kapitalistiskt land. Lenin – ledare för bolsjevikerna – ansåg att kapitalisterna var opålitliga och menade att arbetarna skulle se till sin egna styrka, verka för en kämpande allians med de fattiga bondemassorna och leda den kommande revolutionen.

Generalrepetition

Trotskij tog ytterligare ett steg. Han utvecklade sin teori om den permanenta revolutionen. Precis som Lenin trodde han att kapitalistklassen i Ryssland var för svag för att kunna störta tsaren. Industriarbetarklassen skulle leda bönderna och göra jobbet själva. Men Trotskijs idé var att för att genomföra revolutionen skulle arbetarna också bli den ledande kraften i hela Ryssland och skulle följdriktligen vara tvungna att skapa sin egen regering. En arbetarregering skulle sedan gå vidare med att överta rikedomarna från kapitalisterna och börja bygga ett socialistiskt samhälle.

Vid detta tillfälle trodde inga andra ledande socialister i Ryssland att detta skulle vara möjligt. Men händelser skulle snart visa att Trotskij och hans teori om den permanenta revolutionen var korrekt. År 1905 kom revolutionen till Ryssland. En massdemonstration organiserades för att överlämna en begäran till tsaren. Tsarens trupper sköt på demonstranterna och hundratals dödades. Denna massaker – känd som ”Den blodiga söndagen” – var gnistan som tände bålet, en generalstrejk blev svaret då arbetare i hela Ryssland lade ner arbetet.

Arbetarna skapade nya organisationer för att föra kampen. Dessa råd av valda delegater – sovjeter – var en helt ny och mera demokratisk organisation en man någonsin bevittnat tidigare. Arbetare från varje fabrik, kontor eller område valde sina representanter, som kunde återkallas och bytas ut när som helst.

Trotskij valdes till den ledande representanten för sovjeten i St. Petersburg, Rysslands huvudstad. Trotskij krävde en kortare arbetsdag, val till ett parlament och rätten att yttra sig. Han visste att det skulle krävas en hård strid för att förverkliga dessa krav. Han uppmanade sovjeterna att organisera ett väpnat uppror mot tsaren.

Trots att 1905 års revolution besegrades, var det inte slutet på historien. Det hade varit en utmärkt generalrepetition inför de händelser, av ännu större proportioner, som skulle komma.

Första världskriget

I augusti 1914 sände de kapitalistiska härskarna i Europa ut miljoner unga människor att dö på slagfälten under första världskriget. Vissa ”socialister”, såsom det brittiska arbetarpartiet och de ryska mensjevikerna, valde att stödja det egna landet i kriget. Andra, som bolsjevikerna, ansåg att kriget i själva verket handlade om vilka kapitalister som skulle få kontrollen över världens rikedomar, naturresurser och marknader. De gick emot kriget, och vägrade att alliera sig med någon av kungarna, presidenterna och generalerna.

Trotskij gick emot kriget och attackerade de som valde sida för att vara förrädare gentemot arbetarklassen. Även då antalet som gick emot kriget syntes bara vara en handfull människor stod han obeveklig i denna fråga. Detta mod betalade sig, för allt jämt som kriget fortsatte blev miljoner av arbetare och bönder allt fattigare, mer bittra och frustrerade. Slutligen avslutade de kriget själva genom uppror mot krigshetsarna.

Revolution

De ryska arbetarna var först ut att göra uppror. I februari 1917 ledde demonstrationer och upplopp till ett uppror som tvingade tsaren att resignera. Sovjeter växte fram i hela Ryssland. En ny regering kom till makten, skapad av en koalition mellan kapitalisternas ministrar och representanter för andra partier, mensjevikerna inkluderade. De använde sig av revolutionära fraser, men vägrade att dra Ryssland ur det kapitalistiska kriget, vägrade att fördela jorden till de svältande bönderna och förvägrade arbetarna att själva ta organisera produktionen i fabrikerna.

Trotskij fick nu tillfälle att omsätta sin teori om den permanenta revolutionen i praktiken. Han fördömde den nya regeringen och sade att arbetarnas sovjeter själva skulle ta makten och bilda en arbetarregering. Lenin argumenterade för samma linje och övertygade bolsjevikerna att resa parollen ”All makt åt sovjeterna!”. Trotskij förstod nu att bolsjevikerna var det ända revolutionära partiet i Ryssland och gick med dem. I oktober 1917 hade han återigen fått en betydelsefull position inom sovjeterna, och tillsammans med bolsjevikerna övertygade han dem om att ta makten.

På natten den 24 oktober gick beväpnade arbetare och soldater till handling och tog kontrollen över alla viktiga byggnader i städer i hela Ryssland. I Petrograd var arbetarklassen så pass redo för revolutionen att något motstånd knappast förekom alls. En ny sovjetregering installerades. Världens första segrande arbetarrevolution hade genomförts.

Internationalism

Sovjetryssland skulle göra det första försöket i världshistorien att introducera det socialistiska systemet. Men Trotskij och Lenin insåg båda att deras framgångar berodde på framförallt en sak: socialistiska revolutioner i andra länder. Vi lever i en internationell ekonomi. Precis som Trotskij varnade så skulle den arbetarrepubliken i Ryssland som en följd av isolering om revolutionen inte spred sig till andra länder

Kollapsen för Sovjetunionen 1991 skulle benämnas som beviset på att socialism aldrig kan fungera. Den lilla minoriteten av multimiljonärer har allt sedan dess försökt lärt unga människor och arbetare en läxa – det finns inget alternativ till ojämlikhet, fattigdom, kapitalistiska kriser och överhuvudtaget att det kapitalistiska systemet är det ända som kan fungera. De vill få oss att tro att varje försök att störta kapitalismen kommer att leda till diktatur, fattigdom och kollaps, precis som i Ryssland.

Men systemet som kollapsade i Sovjetunionen 1991 var inte socialistiskt. Trots alla röda flaggor, röda stjärnor och statyer av Lenin var det långt ifrån socialistiskt. 1991 hade härskarna i Sovjet trampat på varenda en av de principer för socialistisk revolution som Lenin och Trotskij stod för 1917.

Sovjetunionen var inte socialistiskt, det var stalinistiskt. Vad är skillnaden? Det är svårt att veta vart man skall börja.

1917 avskaffades privilegierna för de rika och man tog deras rikedomar och använde dessa för att försöka utjämna klyftan mellan fattig och rik. Men under stalinismen tog härskarna enorma förmögenheter åt sig själva och levde i lyx i förhållande till den övriga befolkningen.

1917 delades bostäder ut och de rikas andrabostäder konfiskerades och delades ut till hemlösa och fattiga. 1991 bodde pamparna i kommunistpartiet i Ryssland i de lyxigaste lägenheterna i Moskva och ägde de lyxigaste villorna vid Svarta Havet.

1917 erkändes kvinnors fulla demokratiska rättigheter. Bolsjevikerna legaliserade abort, fri tillgång till preventivmedel och fullständiga rättigheter att skilja sig. 1991 ansåg härskarna att kvinnans plats var vid spisen och rätten till abort var sedan länge avskaffad.

1917 förbjöds diskriminering av homosexuella och sexuella minoriteter tillerkändes alla demokratiska rättigheter. 1991 var det illegalt. 1917 gav bolsjevikerna alla de av tsarryssland förtryckta nationerna rätten att själva bestämma om sin egen framtid och de som ville kunde ansluta sig till sovjetrepubliken. 1991 hölls hela nationer i förtryck inom Ryssland mot deras vilja och ryska medborgare åtnjöt privilegier över de förtryckta nationernas befolkningar.

Arbetarkontroll

Något av de viktigaste var att 1917 hade arbetarklassen kontroll över samhället via råd baserade på delegater bestående av arbetare, soldater och bönder som valdes direkt från sin arbetsplats, sitt område osv. och som när som helst kunde återkallas och ersättas då de stod under kontroll av sina väljare. Detta var sovjeterna. I bolsjevikpartiet hade medlemmar fulla rättigheter att debattera åsiktsskillnader och rösta om politiska beslut. 1991 fanns ingen demokrati överhuvudtaget för arbetarklassen. Medlemmar i partiet hade ingen rätt överhuvudtaget att föra fram en linje som stod i motsättning till den partiledningens politik.

Detta var steg bort från socialismen. För att bygga ett socialistiskt samhälle måste arbetarklassen ta makten med hjälp av sin egen organisering och gå vidare med att avskaffa klassamhället. För detta är ett maximum av arbetardemokrati en förutsättning. Arbetarna själva måste planera och sköta ekonomin. Allt förtryck inom arbetarklassen, baserat på hudfärg, kön eller nationalitet måste övervinnas genom ett ovillkorligt erkännande av demokratiska fri- och rättigheter samt krossandet av patriarkatet och kvinnans frigörelse.

Denna process i att totalt omvandla samhället, att skapa ett nytt socialistiskt samhälle, påbörjades efter revolutionen 1917. Men på 20- och 30-talet kastade stalinismen tillbaka utvecklingen. Vad borgarnas historieberättare aldrig säger är att det fanns många ledande bolsjeviker som slogs emot denna tillbakagång, detta förräderi mot arbetarklassen och den socialistiska revolutionen. Det berättar aldrig att det faktiskt fanns alternativ till såväl stalinism och kapitalism. Det är med anledning av detta som REVOLUTION anser att historien om den ryska revolutionen är viktig att analysera och dra lärdomar från. Detta var en arbetarrevolution och så tillika en del av vår tradition och historia. Kampen mellan trotskism och stalinism är av brinnande betydelse idag då historien gett oss åtskilliga läxor, kunskap och erfarenhet inför den revolution som arbetare och ungdomar kommer att genomföra på 2000-talet.

Stalinismens framväxt

Ryssland var före 1917 års revolution ett efterblivet land. Arbetarklassen och bolsjevikpartiet visste att de hade ett enormt arbete framför sig för att modernisera landet, man skulle bygga kraftledningar, tung industri och ge utbildning till miljontals bönder som inte kunde läsa. Men den nya arbetarstaten lämnades inte ifred med sina arbetsuppgifter.

14 kapitalistiska länder invaderade Ryssland och attackerade med de s.k. vita arméerna, lojala gentemot jordägarna och tsaren, i ett försök att krossa arbetarstaten. 1921 hade den arbetarnas och böndernas röda armé under Trotskijs ledarskap segrat i inbördeskriget. Men den ryska revolutionen skulle besegras, inte från yttre fiender utan från fiender inifrån.

Josef Stalin bar inte ensamt ansvaret för krossandet av den ryska revolutionen. Ingen revolution stödd av miljoner arbetare skulle kunna besegras av en enda man. Stalin kom till makten som representant för en växande kraft inom arbetarstaten: byråkratin.

Lenin, Trotskij och bolsjevikerna hade alltid varit av uppfattningen att socialismen inte kunde byggas i ett land, minst av allt i ett underutvecklat land som Ryssland. Kapitalismen är ett internationellt världssystem. Socialismen kan bara lyckas då den kan erbjuda en högre levnadsstandard och en starkare ekonomi än världskapitalismen.

Den ryska revolutionen var en av eldarna som tändes då arbetarklassen befann sig i kamp i hela världen. I Europa bröt flera revolutioner ut. I Tyskland och i Ungern bildades sovjetliknande organ i arbetarnas kamp. De italienska arbetarna belägrade sina fabriker i två år i en omfattande klasskamp. Men den ena efter den andra av dessa möjligheter rann ut i sanden just p.g.a. avsaknaden av starka arbetarpartier som bolsjevikpartiet som var redo att ta makten.

Sovjetunionen isolerades. Kompromisser med rika bönder tvingades fram för att kunna ge mat åt befolkningen i städerna. Ett skikt av mellanhänder inom staten, personer som hade en stark ställning inom sovjetstaten började forma en byråkrati som levde relativt gott på situationen som sådan. De hade sin plats i sovjetstaten så de ville inte ha tillbaka det kapitalistiska systemet. Men samtidigt kunde detta skikt i sovjetstaten njuta av privilegier just som en konsekvens av att sovjetstaten var isolerad. De kom att frukta en möjlig revolution utomlands som skulle kunna bryta Rysslands isolering. Framförallt kom byråkratin att frukta arbetarklassen. De började undertrycka diskussion, debatt och demokrati, både i sovjeterna och inom kommunistpartiet.

Stalin var generalsekreterare i partiet. Han gav ett klart uttryck för denna byråkratiska kast. I sitt testamente, publicerat efter hans död, sade Lenin att Stalin hade för mycket makt och att han borde förflyttas från sin post. Efter att Lenin dött lanserade Stalin en teori som stod i motsättning till allt som bolsjevikerna stått för. Han hävdade att Ryssland skulle kunna bygga socialismen på egen hand. ”Socialism i ett land” betydde att världsrevolutionen inte längre var en nödvändighet. Istället för världsrevolution argumenterade stalinisterna för fredlig samexistens med kapitalismen. Varje gång stalinisterna genomförde ett avtal med någon av de kapitalistiska makterna satte man press på kommunister utomlands att inte göra någonting som skulle kunna reta upp deras nya allierade. På 30-talet betydde det att stalinisterna argumenterade mot att arbetarklassen skulle ta makten i länder som Frankrike och Spanien. Istället skulle revolutioner begränsas till att vara borgerligt demokratiska, inte socialistiska.

Trotskij tar upp kampen

1923 startade Trotskij ett politiskt krig mot Stalin och allt han representerade. Han krävde ett återvändande till äkta demokrati för arbetarklassen i partiet och på alla livets områden. Han uppmanade till organiserandet av en demokratisk plan för att sköta ekonomin i arbetarnas intresse och inte i byråkratins. Och sist men inte minst, han bekämpade idén om socialism i ett land och upprätthöll perspektivet på världsrevolution. Trotskisterna besegrades efter en smutskastningskampanj och terror. De förbjöds, låstes in i arbetsläger, landsförvisades och mördades. I en serie av rensningar och fejkade rättegångar anklagades trotskisterna för att vara allt ifrån agenter för Hitler till sabotörer av den sovjetiska industrin. Alla problem i Ryssland, varje misslyckande för regimen skylldes på trotskisterna. Stalin piskade även upp antisemitiska stämningar då Trotskij själv och flera ledande oppositionella hade judisk bakgrund. Tusentals dog i arbetsläger i Sibirien eller avrättades med nackskott.

Trotskijs son Sergej – en sovjetisk ingenjör som inte hade något politiskt intresse – beskylldes för att ha orsakat en olycka i arbetet och försvann spårlöst. Hans son Leo Sedov – en revolutionär aktiv i Frankrike – mördades av en stalinistisk agent.

Trotskij själv kastades även han ut ur Ryssland och tvingades att flytta från land till land av kapitalistiska regeringar som var lika rädda för honom som Stalin. En efter en av Trotskijs sekreterare mördades av Stalins hemliga polis. Slutligen mördade de Trotskij själv i Mexiko 1940. Först trodde Trotskij att den stalinistiska sjukan skulle kunna botas genom en reformering i Sovjetunionen. I mitten av 30-talet började han dock inse att en väpnad revolution skulle vara det ända sättet att besegra arbetarklassfientliga diktaturer såsom Stalins. Samtidigt förstod Trotskij också att kapitalismen inte ännu återintroducerats i Ryssland. Efter ett störtande av stalinismen skulle arbetarna behöva bevara den statliga planen och den statligt ägda industrin, men placera dessa under arbetarklassens kontroll med målet att slå in på den socialistiska vägen igen.

För Trotskij var Sovjetunionen varken kapitalistiskt eller socialistiskt: det var en degenererad arbetarstat styrd av byråkrater. Han förklarade att Sovjetunionen kunde kallas en arbetarstat ”i samma mening som en fackförening, ledd av och förrådd av opportunister som spelar rollen att vara kapitalets agenter, kan kallas för en arbetarorganisation”. Sovjetunionen skulle fortfarande försvaras i händelse av attack från kapitalistiska stater såsom när Nazityskland invaderade Sovjet 1941. Men detta stöd skulle inte vara ett stöd för Stalin och hans gäng. Om inte arbetarklassen besegrade den stalinistiska byråkratin och återinsatte demokratiska arbetarråd till makten trodde Trotskij att byråkraterna själva skulle leda Ryssland tillbaka till kapitalismen.

Så rätt han hade! Efter 1991 var det före detta byråkrater som stod i spetsen för privatiseringar och marknadsanpassning då kapitalismen återintroducerades i Ryssland med medföljande massarbetslöshet, brottslighet, inflation och korruption i Ryssland och Östblocket. I kampen mot Stalin skulle många hävda att Trotskij förlorade. Dessa borde tänka efter noga. Om någon som förlorar en strid automatiskt har fel skulle det betyda att rättvisan ligger i händerna på några av de värsta diktatorerna och tyrannerna i historien.

Men Trotskijs kritiker har fel i en annan mycket viktigare fråga. Det var inte socialismen som besegrades i Ryssland 1991 – det var stalinismen. Så när miljoner av unga människor tar upp kampen för ett annat samhälle de kommande åren kommer de inte anamma de idéer som har misslyckats, utan återigen till de genuint revolutionära idéerna som framhölls i kampen mot kapitalismen av bolsjevikerna, idéer som Leo Trotskij kämpade och dog för: Arbetarklassdemokrati, jämlikhet och världsrevolution.

– REVOLUTION Sverige

Annonser
Det här inlägget postades i Marxistiska Revolutionärer. Bokmärk permalänken.