Vad är fascism och nazism, hur kan den bekämpas?

Vad är fascism?
Att det har med Mussolini, Hitler, folkmord på 6 miljoner judar och Nationalsocialistisk Front att göra känner du kanske till. Att det står för diktatur, raskrig, förföljelse, kvinnoförtryck och böghat låter kanske också bekant. Dessa är ledtrådar som ger en fingervisning. Helt ovanligt är det annars inte att fascism brukar klistras på allt som är lite auktoritärt och diktatoriskt. En seriös definition av fascism, som vi i REVOLUTION menar fortfarande har sin giltighet, gavs av kommunisten Leo Trotskij som skrev om fascismen under början av 1930-talet.

I sin påtvingade exil på den turkiska ön Prinkipo, dit han förvisats av Stalin som straff för sitt försvar av den ryska revolutionens socialistiska ideal, skrev Trotskij om fascismens karaktär. Frågan var brännande het. Att förstå vad fascismen var för något var nödvändigt om man skulle kunna bekämpa den. Fascismen hade redan segrat i Italien. Nu var den på framåtmarsch i Tyskland, denna gång i form av Hitlers nazistiska rörelse. Den hade kunnat växa som en konsekvens av den svåra ekonomiska krisen i Tyskland, en kris som förvärrades efter krashen på Wall Street 1929. I början av 30-talet drogs Tyskland med i depressionen och antalet arbetslösa ökade med flera miljoner. Inte minst drabbades småföretagare.

Trotskijs analys
Trotskij framhöll i sin analys det specifika för fascismen, det som skiljer ut den fascistiska rörelsen från andra former av diktatur. Trotskij pekade på att det särskilda med fascismen var att den byggde på en mobilisering av framförallt två samhällsgrupper. Den ena gruppen var småborgarna. Det är ett marxistiskt ord för småföretagare. Den andra var trasproletariatet. Till denna grupp räknas utstötta, förfallna, kriminella, oftast arbetslösa personer – sammantaget människor som av olika skäl hamnat utanför den solidaritet som arbetarrörelsen kunde erbjuda. Dessa grupper mobiliserades av fascismen som ett slagträ mot den organiserade arbetarklassen. Syftet med fascismen var att krossa arbetarrörelsen och skapa en diktatorisk regim som kunde lamslå arbetarna och hålla dem splittrade. Detta ville man åstadkomma genom att upprätta en regim med en administration som genom spioner och informatörer etablerade sin kontroll på varje arbetsplats, varje universitet och i varje bostadsområde.

Fascismen – inte en sammanhållen ideologi
Ideologiskt slog de tyska nazisterna åt olika håll. Kritik av storföretagen och storkapitalet blandades med antisemitism och antikommunism. Kritiken mot storkapitalet, som ofta uttalades som en kritik av den påstått judiska finanskapitalismen, svarade mot de ruinerade småborgarnas känsla av vanmakt inför konkurrensen från de starkare tyska storföretagen och bankerna. Antikommunismen och föraktet för arbetarklassen svarade mot småborgarens vilja att behålla sin ekonomiskt relativt privilegierade position. Klass ersattes med ovetenskapliga plattityder där ”folket”, ”blodet” och ”rasen” blev honnörsord i det närmast religiösa nazistiska tankesystemet.

Inte en särskilt radikal rörelse
Fascismen/nazismen var, trots sin frasradikala retorik, i slutändan en rörelse som ville bevara kapitalismen. Med den djupa ekonomiska krisen hängande över sig, och ställda inför en stark välorganiserad arbetarrörelse, var de tyska storkapitalisterna inte minst därför beredda att stödja Hitler. Han skulle inte göra dem besvikna. När han kommit till makten, efter att han krossat all självständig arbetarorganisering, började han med att sänka lönerna och förbereda en imperialistisk expansion. De tyska storföretagen å andra sidan ökade samtidigt sin vinst från 6.6 miljarder mark 1933 till 15 miljarder 1938.

Nazisterna kunde ha stoppats
Hur kunde då nazisterna komma till makten? Hur kunde en så reaktionär regim, som bl.a. mördade omkring 6 miljoner judar, 1 miljoner romer och ytterligare någon miljon oliktänkande (inte minst kommunister och socialdemokrater)? 

Faktum är att Hitlers rörelse kunde ha stoppats. Den tyska arbetarrörelsen var den mest välorganiserade i världen. Både det tyska kommunistpartiet och de socialdemokratiska partiet förfogade över väpnade arbetarmiliser med tiotusentals medlemmar som kunde ha sats in mot Hitlers stormtrupper.

Misslyckandet låg i att den tyska arbetarrörelsens ledning helt missbedömde det fascistiska hotet. Socialdemokratin, det största arbetarpartiet, ansåg att Hitler och hans hejdukar skulle bekämpas av polis och militär. Det sågs alltså inte som en uppgift för den organiserade arbetarklassen. Därför motsatte man sig all form av militant antifascistisk kamp. Det tyska kommunistpartiet å andra sidan hade en helgalen uppfattning som påtvingats från Stalin och hans kumpaner. Enligt denna var fascismen inte det största hotet för dagen. Hotet var istället socialdemokratin som utgjorde det största hindret till en arbetarrevolution. Socialdemokratin kallades för ”socialfascism” och likställdes med nazismen. De stalinistiska ledarna beskrev socialdemokratin som fascismens moderata flygel. Skulle Hitler komma till makten skulle det, enligt stalinisterna, vara det sista hindret på vägen till revolutionen.

Hur dåliga socialdemokratin än var så var den så klart inte fascistisk. Majoriteten av dess medlemmar tillhörde arbetarklassen och många av dem ville därtill bekämpa Hitler. Flera gånger tryckte gräsrötterna på för en arbetarfront mot nazisterna – flera gånger misslyckades stalinisterna utnyttja tillfället. Trotskij försvarade i denna situation sin karaktärisering av fascismen gentemot stalinisternas resonemang. Han pekade på att fascismen vid makten skulle innebära dödsstöten för hela arbetarrörelsen, kommunisterna inräknade. Han argumenterade samtidigt för en enhetsfront mellan kommunister och socialdemokrater i kampen mot fascisterna. En enhetsfront skulle ge kommunisterna möjligheten att krossa nazismen och samtidigt i gemensam kamp vinna över socialdemokratiska arbetare som fortfarande hade illusioner om sina reformistiska borgerliga ledare till revolutionen.

Trotskij argumenterade vidare för upprättandet av demokratiska kommittéer på arbetsplatser och i bostadsområden för att organisera motståndet mot fascisterna. Mer än en gång framhöll han behovet av att mobilisera och gå till fysiskt motangrepp mot fascistiska manifestationer. Han framhöll också att kommunister inom dessa kommittéer borde kämpa för att också omvandla dem till organ för arbetarklassens maktutövning i stort. Sådana kommittéer skulle kunna kontrollera priser på varor och anställningar och avskedanden och därmed bli embryon till arbetarkontroll. Bara arbetarnas revolution, baserad på en rörelse av arbetarråd, och med ett kämpande revolutionärt kommunistiskt parti i spetsen, skulle kunna lägga grunden för ett samhälle som skulle kunna lösa den kapitalistiska krisen med hjälp av upprättandet av en arbetarstat, demokratisk ekonomisk planering och ett enat försvar mot kontrarevolution.

Den revolutionära trotskismen, som i sig förkroppsligade det revolutionära marxistiska arvet från Marx, Engels och erfarenheterna av ryska revolutionen, var en svag rörelse antalsmässigt på 1930-talet. Tiotusentals kommunister mördades i Moskvarättegångarna i Stalins Sovjetunionen samtidigt som små grupper kämpade utifrån ett utgångsläge som präglades av isolering från arbetarrörelsen. Trotskisterna lyckades p.g.a. detta inte förhindra den katastrof som drabbade arbetarklassen och de förtryckta grupperna i och med fascismens seger. Men man lyckades utveckla den teori, den taktik och strategi som hade kunnat innebära en skillnad. Och som vi menar kan innebära en skillnad idag. Historien är aldrig avgjord på förhand. Och vi måste lära av historien för att sätta stopp för vår samtids fascistiska, rasistiska och djupt reaktionära rörelser.

Kampen mot fascismen var, och är fortfarande, en kamp som ytterst sammanhänger med kampen mot kapitalismen. Det är kapitalismen, som ju bygger på klassorättvisor, förtryck och ekonomisk kris som skapar den grund som fascisterna sedan kan slå rot på. För att bekämpa fascismen måste kampen bli en fråga för arbetarklassen och integreras i kampen för det socialistiska samhället.

Annonser
Det här inlägget postades i Antifascism, Marxism. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s